Idkar outlookarkeologi

Samt allmän skrivbordsarkeologi. Man hittar allehanda saker, igår inspirerades jag av en god gammal vän att kika i fotografikartongen. Ni vet den där blå eller röda, rutiga, oftast IKEA-inhandlade kartongen där alla Gamla Fotofier ligger.

Det är lite som Povel skaldade, så vill jag bli munnen. Hur vill man bli munnen? Det finns ju en terapimetod (?) som går ut på att man ska föreställa sig sin begravning, på den ska fyra personer tala om ens liv.

1. Barnen
2. Frun
3. Arbetskamraterna
4. Föräldrarna

Tror jag de fyra var...suck...inte ens det MINNS JAG. Fy på mig, att googla under skrift är fult. Men nu gör jag det. Återkommer snart. [Lycka till att söka på begravning och fyra...Filmen upptar alla sökträffar, ändring av sökstrategin medförde att andra underliga siter kom upp, avbryter försöket] Nå. Låt oss säga att det är dessa fyra då.

Vad vill man de ska säga?

Den frågan gjorde att jag aldrig mer säger "nej, min son jag har inte tid att fika med dig nu, jag ska arbeta". Eller "Nej, min dotter, du får handla den där tröjan själver, jag ska arbeta". Har några steg kvar på denna min vandring.

Genom att rota i sitt förlutna undanröjs en massa bråte som dolt trådar man inte visste att uppskatta. Vänner man hade under sin tid som tonåring och gymnasist, som högskolestuderande och tjugoåring. De Vet hur man var Då. Och vilken kärnan var. Har man lagt sig till med en olat så får man veta det. Varsamt.

En del trådar har liksom vävt in sig, men är lätt återupptäckta vid mötet mellan människorna man kände "då".

Lycka på landet

Att komma till landet efter en långfärds resa mot nattlig ro och lugn.
En lisa för själen.

En lisa. Har Lisa en lisa för själen. Det tror jag.

En lisa för själen är så enkelt som att hitta en redan kall Kilkenny i kylen.

Idag kom ett nytt barn till världen - igår ser jag på klockan - en Isak tror jag. Det verkar så, men det visar ju sig. Ett oskrivet blad, en Alldeles Ny Människa.

I en annan del av min vänkrets finns en konstnär som har 180 kronor kvar på banken. Och det är inte bra. Men målandet har startat. Jag vill göra något. Ska göra något.

Ute i hörnet återfinns en tredje vän, som kämpar för Livet. På vägen från Helsingborg till Landet knäppte jag radion på P2, en direktsändning av Förklädd Gud pågick. Lyssnade intensivt, förbi Sävsjö, upp mot Eksjö. Förbi Brudbadet.

Brudbadet.

Förlädd Gud är för evigt förknippad med just denne vän, som kämpar för livet. Tankarna gick till honom under hela Förklädd Gud. Inte odelat, det ska villigt erkännas, hade en väg att hålla, tankarna gav sig så klart iväg runt detta nav av kämpande.

För Liv.

En slags pånyttfödd neonatalism, eller prematurism. Vaddå Neonatal, det måste väl betyda pånyttfödd. Fattar noll, "On faites Googlez"...:-)

Tumba runt på 90 minuter - tänk vad man lär sig på en vandring

Internetsnubblade över ett underbart inlägg, som reflekterade över livet, kärleken och kanske även döden. Men den känns avlägsen i detta inlägg. Kolla in, om ni orkar.

Jag tycker om ökningen av självbilden, och reflektionen som liksom går ut på "Fan vad jag är bra". För det är man ju. Unik. Och bra. En vän säger till mig "Du ska vara bäst på att vara just Lasse, det är liksom din uppgift, och jag ska vara bäst på att vara Fingal". Kan vi kalla honom, så bryter jag inte mot personuppgiftslagen.

Lo Kauppi

Jag vet inte varför jag fastnat för henne, köpte nyss hennes bok. Bergsprängardottern som exploderade. Den är bra. Den är bra. Den är unik, som alla böcker, men den här flyter på. Trots talspråksformen, den fungerar.

Jag kastas in i denna människas liv. En dokumentärroman, som det står som presenation. Läser lite av vad hon skrivit mer om.

Det är tänkvärt och klokt.
Mycket klokt. Detta är, eller har blivit trots sin uppväxt - det låter så dumt att skriva så men i alla fall - en mycket stark kvinna.
För att hon tvingades till det, antar jag.

Jag tror dock hon varit stark i alla fall, utan sin bakgrund. Det får vi inte veta. Inte Lo heller, och jag tror hon struntar i vilket. Hon är den hon är, och jag tycker hon verkar fantastisk.

Fagotter och oboer spelar Mozart

DET är kul. Bra ide med sida på myspace för samarbete mellan musikskolor!

Lyssna på mozart. Carmen var lite skakig, men vem blir inte det av Carmen...

Vet inte var jag ska börja...

Så jag börjar bara.

De unga tu är ute och vandrar. Jag lyssnar på lugn musik, och sitter och funderar. På mycket. De unga tus ögon strålar ikapp. Och så klart, när jag äntligen fått fart på den "långsamma" länken så hör jag dem komma vandrades uppe där vid korsningen.

Som förresten inte är en korsning. Det bara lät bättre.

Gräset blev inte klippt, staketet på altanen blev inte lagat, veden är inte kluven. Men det gööööööööör ingenting. De unga tu strålar ikapp, det Lyser i ögonen på dem. Solen skiner, de hade bestämt att den skulle göra det, så i morse kom den. Här vid kusten, vid sex-tiden smet den upp och väckte mig först. Sedan de två, efter en tinmme.

Jag eldade. Ved. Som redan var kluven, jag är inte kluven, inte inför deras kärlek. Och jag tänker endast karpa på diemet, fånga dagen. Deras dag, lägger mig i så lite jag kan. Lagat mat, arbetat lite. Lagom så där.

Jag började bara, och nu vet jag inte var jag ska sluta, så jag slutar bara. Bara så där. Som en dag som snart är fångad. Och i morgon gryr en ny dag.

Såvitt jag vet. Men det vet ingen, och vad är då viktigast? Att veden var kluven, eller gräset klippt eller ett lagat staket.

Eller att beskåda glittret i deras ögonpar.

Jag vet svaret. Vet du?

Mer Min lyckas hus

Det är Karlfelt tror jag, en vers, verserna är bäst i den här sången "Höstens Vår". Det finns föresten ingen "refräng". Utan varje vers inleds med en slags introduktion som är första strofen i kommande vers. Men med en annan melodislinga.

Väl mig då lekens minnen tvina
att du var allvar och står kvar
Att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar
Hör himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par
vi le när jordens reds och darrar
vår lyckas hus har goda sparrar

Göran Fristorp - snälla vänta inte i tolv år till

Min lyckas hus, så heter CD-skivan - vars titel förresten gav sökträffsrekord för en vecka sedan på den här sidan - som Göran Fristorp givit ut. Nyligen.

Underbar, underbara sånger, Helen Sjöholm hjälper till ibland, hjälper till är dagens underdrift. Hon är fullständigt underbar. Mer! Mer! Mer!
Men Fristorp nöjer sig inte med svenska röster, Marian Aas Hansen sjunger på norsk. Det är också fantastiska tänkvärda texter av Göran Fristorp men också av andra svenska författare; Karlfelt, Fröding, Lagerkvist.

Fristorp platsar i sällskapet. Med den äran.

En dröm om allt det där
som borde få sin tid
om nån att hålla kär
och leva tätt invid
att våga somna in
befriad - lugn och trygg
och viska "du är min"
tätt bakom någons rygg

Jag tänker på, salig i åminnelse, PA Sjöberg (grundaren av kören AdLibitum) när jag lyssnar, han älskade - såvitt jag förstår - Göran Fristorp. Vi gjorde under PAs tid många konserter med Göran Fristorp. Ofta stod Göran strykandes skjortor inne hos tjejjerna...så klart. Var annars?

Några av sångerna på Min lyckas hus kommer att snurra (heter det så i en MP3-spelare?) länge i sommar i MP3-spelaren. Länge länge. Frid ger den. I alla fall mig, men troligen inte så många med mig. Jag är ju en obotlig romantiker. Vi är på utdöende, men kommer till liv då och då, vart tolvte år eller så.

Snälla Göran vänta inte i tolv år innan du räddar mina somrar, en räddningsinsats om elva år tror jag vore bra. För mig i alla fall.

Friarstråt - sonens alltså

Idag väcktes jag vid nio-tiden...ja, jo, jag erkänner att jag sover länge på helgerna. Men i alla fall. Orden som jag väcktes med var "Jag har gjort gröt åt dig pappa". Men innan dess sade han "ska vi på 'utflykt'?".

Vi var på utflykt. Solen sken, våren var i antågande, och det var anledningen till vår alldeles egna vårutflykt. Kvällen innan undrade sonen om vi inte skulle ta och hälsa på F. Hon skulle rida någonstans i närheten. Så varför inte bara se hur det "är".

Så gjordes. Vi åkte sisådär fyra mil eller så. Det var inte långt, men lite lite för långt för en moped man är lite osäker på om den fungerar. Så vi tog bilen, övningskörningstillfälle för sonen. För fungera måste ju fortskattningsmedlet om man har ärenden som rubriken antyder. Så det var säkrast att ta bilen.

I min ensamhet strosade jag runt vid stallet, måste på grund av min allergi inte vara i närheten av hästarna. Men raskt och oförhappandes kom en kamrat till mig. Också.

Jag fick en påhälsning av en katt som hette - fick jag reda på senare under dagen - Julius. Jag vet inte om Julius var på friarstråt, han var i alla fall ute och vandrade. Han med, på samma stall som sonen var och vandrade på.

Det var liksom som det var. Jag minns det inte som igår. Men jag minns känslan, av att bara vara vilja vara. Någon nära. Just Hon. Bara lite. Bara idag. Nära.

Hångel - Kamratposten

Minns ni tidningen Kamratposten? Den finns fortfarande, som av en händelse beskrev jag en rondell nyligen på den här sidan. Har inte läst avsnittet om hångel än, men i rondellen var det möjligen lite minisådant.

Sonen har just upptäckt att möjligheten finns för att erhålla erfarenheten av en rondellkyss.
Den slår en hund med hästlängder.

Nytt trappsteg. Nya erfarenheter, nya sorger kanske, men underbart när det sker.

Kamratposten tror jag håller stilen och ställningarna. I allt annat dret som kommer från journalister nu för tiden, eller nuförtiden. Kanske det stavas.

En titt i backspegeln

Jag minns rondellen. Det var den trettionde april, 1972. Men det kanske redan hade blivit första maj. Det minns jag faktiskt inte. Det var ljust, så ljust det bara kan vara i en rondell den tretionde april i Rättvik.

Den finns fortfarande kvar i Rättvik, rondeller försvinner ju nästan inte, de byggs sällan bort. Om något händer med dem så smyckas de med rondellhundar. I alla fall i Linköping.

Minns den här rondellen som igår. Det som hände, hände lite så där lagom en bit bort från lampan, som om dess matta sken skulle störa. Jag tänker på det varje gång - vilket inte är ofta nurförtiden synd nog - den passeras. Ögonblicket varar för evigt.

Är det så för alla tro? Att en del händelser på ett sätt etsar sig fast. Jag har en hel del sådana, en del till det yttre betydelsefulla. I princip inte för andra människor men för en själv. Det verkar vara från de tidiga tonåren, i mitt fall, som de flesta handfasta, tydliga och positiva minnen härör sig. Och då för tonåren betydelsefulla händelser.

De rinner liksom till hjärnan ibland, solklara, korta ibland bara brottstycken. Ibland väldigt väldigt vardagliga och inte alls betydelsefulla. Inte alls. Bara små parenteser i ens liv. Men något kanske hände just då? Något som var betydelsefullt men som jag inte såg.

I rondellfallet var det förstås min första kyss, det slår mig, var det hennes med? Det vet jag faktiskt inte. Men jag tror det. Men jag är inte säker. Inte alls. Det har jag inte reflekterat över förut. Tänk att det ska ta 34 år innan man funderar på det. Märkligt.

Man ska leva livet med ett passionssparande

Det har jag kommit på. Ett passionssparande, det fungerar i mitt fall. Man sparar - kanske också ett traditionellt pensionssparande - på passioner.

Det börjar ju kanske lite trevande för sig själv så där, utan att meddela passionsföremålet att man är passionerat förälskad i just henne. Utan man går där, på en tonårings vis, och liksom passionssparar i smyg. Och så undrar man vad det är? Vad ska man ha detta till. På något vis tycker jag att en äkta passion inte har någon sorg i sig, den frånvaron av sorg springer ur denna rena, äkta känsla man hade som tonåring.

Sedan mognar man lite efter hand. Och har kanske en passion liksom under det första mer fasta förhållandet. Den passionen kanske liksom är en slags krydda till förhållandet man lever i. Så den passionen kan man spara på. Också.

Jag tror alla människor tjänar på att spara på passioner. Det kanske är det nya. Folk glömmer för fort. Men jag undrar om man glömmer sina passioner.