Vemodig längtan tillbaka

står det som ledtext i korsordet. Det ska förstås bli nostalgi. Men vemodigt? Nä...det tycker inte jag. Trots att nostalgi kommer från grekiskans ord för "hemma" och "smärta" i den ordningen.

Men smärtsamt och vemodigt? Är de verkligen liktydiga? Det tycker inte jag. För min del tänker jag ibland tillbaka, men utan varesig smärta eller vemod på tiden i Rättvik. Jag tänker bara tillbaka, och minns. Det är väl det som är nostalgi, där är ju min hemort, eller hembygdsort snarare.

Man kan ju inte vara (smärtsamt eller positivt) nostalgisk över det som hände på skärtorsdagen alltså för några dagar sedan. Eller kan man det? Ja, under vissa oönskade och speciella omständigheter kanske man kan det.

Men jag skrev nostalgi i alla fall. I korsordet. Man behöver ju inte hålla med korsordskontruktören eller konstruktrisen för det.

Långfredag - tiderna ändras

Minns långfredagarna i Rättvik, inget hände, och inget tilläts att hända.
- Jag vill gå hem till Tony!
- Nej, inte idag. Det är långfredag.

- Vad ska man göra då?!?
- Vara hemma.

- Jag kan gå på bio!?
- Nej du, lille vän, det kan du inte, det är ingen bio idag.

- Men men men får jag inte gå ut då?
- Jo, men gå inte hem till någon.

Så träffades alla ute, vandrades, det var säkert rätt så mycket folk ute och vandrade. En sak jag inte minns är om restaurangen som mamma och pappa hade var stängd. Jag tror faktiskt inte det, folk måste ju kunna äta. Så jag tror den var öppen faktiskt under en kort period under dagen. Men det verkar också lite underligt kan jag tycka.

Jag kan heller inte minnas att jag fick någon förklaring till varför det var så, det bara var så. Radion spelade inte "rolig" musik heller vill jag minnas. Utan det var lite sorgligt så där.

Nu vet jag visserligen varför, men frågorna har liksom sagts idag med...
- Jag tänkte gå och fika på Wayne's
- Det är nog stängt idag.
- Va? Är det? Boklådeägaren har väl öppet och då måste Wayne's vara öppet?
- Nej, skulle inte tro det, till och med Gränden [Linköpings variant på Sturegallerian, det är fullt med stockholmskopior i den här staden] har stängt idag.
- Oj.

Nu sitter jag och funderar på att gå på mässan vid tre, dödsstund som det står i Domkyrkans annons. Vi får se om jag kommer dit. Kanske. Om jag inte ska göra italienska köttbullar.

Men de kanske får vänta.

Hembygden i tankarna

Det är ju så klart alltid en tragedi när en 15-åring mördas. När det händer i mina gamla hemtrakter är det särskilt beklagansvärt och får mig att fundera mycket över människan och hur långt vi har kommit. Egentligen. Är det inte bara på väg liksom åt fel håll, helt åt fel håll.

Blir illa berörd när hembygden drabbas, bodde 4 mil från Mora. Har under gymnasietiden vandrat på huvudgatan i Mora, fikat på Kaffestugan och till och med spelat dansmusik (storband) på Mora Hotell. Det är en liten ort, jämförbar med Skänninge och Älmhult eller vilken ort som helst där det finns en huvudgata. Där sker allt. Det finns en raggarrunda, där bilburen ungdom körde runt runt runt. Det finns ett torg där samma lugna bilburna ungdom samlas. Centralstation (understundom fånigt omdöpt till resecentrum) lyser med sin frånvaro, där finns bara "järnvägen".

Hembygdens tragiska händelser skär alldeles särskilt i hjärtat. Det blir så nära, trots att det var 32 år sedan jag flyttade från Rättvik. Det som är långt borta blir plötsligt närmare, det är som om mina skolkamrater från den tiden blivit mördade. Jag förflyttas plötsligt till min värld som den tedde sig i femtonårsåldern, och det är som om man i ett enda blixtnedslag flyttas till högstadietiden och våndorna man hade då.

Till dessa mer interna och då obegripliga hormonststormar ska man lägga till att en i klassen mördas. Ofattbart onödigt. Obegripligt sorgligt.

Ljuset jag tänker tända idag i Domkyrkan går till hembygden och speciellt till tjejjen i Mora.
Ni andra får ursäkta.

Självvald ensamhet kan vara ... kan vara ...

alldeles underbar.

Minns inte om jag skrivit om det förut. Men alltså, jag vandrar omkring och undrar först vad man ska dricka. Sedan vilken skiva som ska spelas, sedan om det ska läsas en bok eller läsa artikeln om Alexander Bard i Correns lördagsbilaga.

Det är en sådan kväll när jag vet vad som kommer att hända, plötsligt öppnas dörren och jag - precis som min vän MM också gör - kommer att utbrista:
- Va??? Är du hemma redan???

När jag berättade historien om denna mening för MM så skrattade han igenkännande. Det är alltid så. Man har så mycket man ska företa sig, nu när kan göra Precis Som Man Själv Vill. Ingen vill diskutera en nyupptäckt hemsidas förträfflighet, ingen vill övningsköra, och ingen säger att den eller den musiken är inge' bra.

Man är själv, allena, solokvist, ensam, solitär. Solitär kväll. Det kallar jag dem, så är det, har nog skrivit om dem. Men de är värda så mycket att det lönar sig att skriva igen. Grejjen med mig är nog i och för sig att jag är livrädd för att vara riktigt riktigt ensam. Men solitära kvällar har jag inte något alls emot.

Det blev förresten Lara Fabian, the World...nå't. Den andra skivan med henne med bland annat Adagio är bättre, men men. Den är bra den här med märkte jag precis nu... Vilken bok jag ska läsa, troligen fortsätter jag på inledningen till Guldålder, det kinesiska verket jag beslutat mig för att läsa. Få se, kanske kommer jag bara till de femtio sidorna inledning. Persongalleriet omfattar 421 personer... en mindre lite by. Eller så fortsätter jag på Att resa med Herodotos. Som jag inte läst klart.

Drycken blev Laphroaig. Upptäckte att jag har en enda, solo, allena, ensam flaska Aberlour kvar. Inte bra. Det är favvevirren.