Lo Kauppi

Jag vet inte varför jag fastnat för henne, köpte nyss hennes bok. Bergsprängardottern som exploderade. Den är bra. Den är bra. Den är unik, som alla böcker, men den här flyter på. Trots talspråksformen, den fungerar.

Jag kastas in i denna människas liv. En dokumentärroman, som det står som presenation. Läser lite av vad hon skrivit mer om.

Det är tänkvärt och klokt.
Mycket klokt. Detta är, eller har blivit trots sin uppväxt - det låter så dumt att skriva så men i alla fall - en mycket stark kvinna.
För att hon tvingades till det, antar jag.

Jag tror dock hon varit stark i alla fall, utan sin bakgrund. Det får vi inte veta. Inte Lo heller, och jag tror hon struntar i vilket. Hon är den hon är, och jag tycker hon verkar fantastisk.

Fiket i Lund

Man kan tycka det finns några att välja på, men det tycker inte jag. Det finns bara ett. Det hette Bönan när jag började fika här, sedan Paganini har jag för mig. Det hette det så kort tid att jag glömt. Nu heter det Hello! och det är väl gott som något.

Det var väldigt vad det gick förbi vackra kvinnor idag...glömmer bort vad jag ska skriva. De är dock inte barbröstade, möjligen beroende på att det inte är så varmt, eller på att detta inte är ett badhus... Läser i Sydsvenskan att Gösta Ekman ska bli humorprofessor. Det låter roligt.

Kanske många av landets professorer skulle gå en kurs för honom? En timme eller så, kanske. Tänk att få Gösta Ekman som lärare i en timme. Han är intressant bara att titta på, och sättet han svarar på frågor är intressant. Han dröjer liksom kvar lite vid frågan och tar sedan sats. Se bara hans svar på frågan hur han tror det kommer att bli: "Jag kastar mig in i detta med intill rädsla gränsande entusiasm".

Humor är alldels för allvarligt för att företrädas för vem som helst. Så det är inte alls skrattretande att Gösta Ekman är professor, vilket han anför som en teori.

Det är välgörande att läsa andra tidningar än DN och Corren dessutom kan man konstatera. Men det förvånar väl ingen.

Correns recenscent skriver "I Krister Henrikssons i övrigt lysande gestaltade dialoger blir hon dock bara en lamenterande flickhustru med infantiliserad röst." om Helgas gestaltsering. Om det nu finns ett sådant ord.

Men ska ni eller jag slå upp "lamenterande". Oavsett vad ordet betyder - jag kommer inte att kunna låta bli att slå upp det - så tycker jag Krister Henriksson lyckades gestalta Helga mer än så, en kärlek, i fantasin, möjligen patetisk, hon blev - i mina ögon - inte bara ett "dock". Utan mycket mycket närvarande i allt Doktor Glas gjorde och gör.

Allra högst närvarande som kärlekar är.

Sitter stum. Hemma. Lyssnar av någon anledning jag inte förstår på Miles Davis, en skiva jag "haft" länge länge.

Har kommit hem från Krister Henrikssons framträdande, Doktor Glas. Vilken upplevelse. Det var andlöst tyst i 1 och en halv timme. På konsert och kongress i Linköping. Fantastiskt. Fantastiskt.

Bläddrade lite i Gregorius när jag kom hem, funderar på om man inte måste ta och läsa den. Också.

Vilken föreställning. Vilken man! Vilken publik, den fick INTE oral galvanism som vi säger i familjen, alltså stående ovationer. Linköpingspubliken har en - om du frågar mig - ful ovana att i tid och otid stå upp och applådera för att "Det Ska Nog Vara Så".

Nu applåderade vi ut Krister Henriksson ett fyrtal eller möjligen femtal gånger. Vilken man. Vilken föreställning. Vilken nerv.

Tagen.

Det blev jag idag. Av Doktor Glas gestaltad av Herr Henriksson. Har länge länge tyckt om honom, men jag upptäckte inte denna kärlek till hans skådespeleri; det gjorde sambon. Hon pekade så att säga på honom.