Min egna lilla julklapp

Lars Lerin - Uthus. Kan tyckas som en obetydlig julklapp, men jag försäkrar att den var värd alla pengar. En bilderbok om uthus, lite nötta, lite vindpinade ljusgenomsläppliga. Vackra som tusan.

Väldigt vackra. De inleds med lite text som någon annan skrivit, om uthus.

Lerins sätt att måla berör, det är en sak som är säker.

Jag kommer att titta i boken och på målningarna hela 2008. Och året därpå.

Sökträffarnas anatomi

Ibland undrar jag hur i hela friden den här sidan kan komma på höga placeringar på sökmotorerna. Olika sökmotorer pekar ut den här sidan vid så vitt skillda
söksträngar som "lunginflammation", "Göran Fristorp", "fikonvinäger" (!), "Figure Humaine".

Det är festligt att studera träffarna från sökmotorerna, kan inte låta bli att kasta ett öga på det mail som kommer om just detta.

Det ger mig också tillfälle att kika på gamla inlägg... Nu, den senaste tiden har det varit mycket "Figure Humaine" och "Rör vid mig nu", den första av Poulenc den andra av Benny Andersson.

Kan inte låta bli att undra varför internetkollektivet blivit mäkta intresserade av dessa två herrar och deras verk. Ligger det i höstens tid tro?

Fortsätter att undra, inte sörja, vad som hade blivit

Vad hade hänt om jag insett för 20 år sedan det jag inser nu? Jag tänker nu på yrkesval, varför sitter jag - en person som är otroligt intresserad av människor och att hjälpa dem - och håller på med dumma datorer?

Tja, det föll sig naturligt då. Bra betyg i just de ämnen som bäddade för en teknisk högskola. Det var inte tal om något annat. Idag hade jag kunna tänka mig lite mer humanistiskt inriktat arbete. Som möter människor varje dag, och ser till att de får en dräglig tillvaro. Det är klart, som exempelvis psykolog eller psykiater träffar man ju inte "trevliga" människor...så jag kanske ska vara glad.

Men som präst, för att ta ett annat exempel i högen, träffar man visserligen glada människor när de gifter sig, men i arbetet ingår säkerligen mindre trevliga möten.

Men tänk ändå...
Tänk om jag gjort mera nytta under mitt liv, hittills och i framtiden, i något annat yrke? Det är lite intressant att fundera över. Anledningen till denna min undran är säkerligen att di små, som inte är så små längre, är i den åldern. Gymnasieprogramsvalsåldern då Valet ska ske.

Men som sagt, jag ångrar inte mina val, jag bara dryftar dem, och undrar lite över dem. Om sanningen ska fram så arbetar jag väldigt mycket, på ett sätt, med människor i mitt nuvarande yrke, det är inte bara timmar framför skärm med illvilliga datorprogram. Det blir färre och färre sådana timmar faktiskt.

Miljökoefficienten har höjts i vår familj

Inte nog med att vi kör Hybridbil (Honda) utan nu har vi även en Soda Stream. Det tjänar miljön på tror jag, att vi kolsyrar vårt vatten själva. Det har till och med inhandlats - och ordföljden avslöjar att det inte var på mitt initiativ - läskessenser. Apelsin och någon mer.

Det måste ju vara bättra att kolsyresätta sitt egna goda vatten än att köpa vatten på plastflaska som transporterats genom ett regnigt Europa. Som det står i ledinvisan.

På samma våglängd

Har inte gillat, eller rättare sagt, haft en relation till Lena Endre. Hennes sommarprogram som pågår i detta nu är underbart bra. Det måste ha med våglängd att göra, hennes ämnen som berör mig. Hon har avverkat, nu i en halvtimme, Ingmar Bergman, att inte få prata, ordens betydelse.

Hon deklamerade dessutom Tranströmers text som vi sjunger i kammarkören, underbart bra gjrode hon det. Som om texten liksom kom fram ännu mer till mig, där, på min och i någon mening hennes våglängd.

Parallellt med denna lyssning läser jag en bok, en slags arbetsrelaterad bok om grundaren av mjuvarubolaget Oracle, Larry Ellison - världens andra mjukvaronbolag och han är rik som ett troll - och där stod som slutkläm på ett kapitel "Jag har börjat tro att sälja mjukvara kommer på andra plats för Ellisons del, i första hand rekryterar han troende".

Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.

Överfallet på sambon till en högerpolitiker

Man får hysa vilka åsikter som helst. I alla fall i vårt land, den rätten ska vi vara rädda om, och vårda.

Åsikter man har får man räkna med skall bemötas med debatt, diskussioner, dialoger, samtal, eller tystnad, vilket som är bäst vet jag faktiskt inte.

Men åsikter skall aldrig bemötas med fysiska munkavlar, överfall på närstående eller hot.

Det är lågt agerat, och motverkar faktiskt sitt syfte. Den som slår har liksom aldrig rätt. Aldrig, i de fall man har det sker det i självförsvar. Men händelsen med sambon till en politisk aktiv är en styggelse.

Oavsett vem eller vilka som står bakom är det vedervärdigt agerat och faktiskt ett hot mot demokratin.

Ibland fungerar inte tekniken - men kommunikationen

Sonen ringde. Jag satt på ett torg i staden och semestrade i min egen stad. Inte dumt alls. Prova det!

- Hej, har du fått mitt MMS?
- Neeeeej
- Det var så himla vackert...och så funderar jag på om vi ska ta med bensintanken. Den ska ju bytas.
- Aha, vad synd, men jag tittar på bilden när jag kommer till landet. Men prova att skicka den igen. Det är kanske för lite minne på min telefon, så prova att skicka den igen är du snäll. Så rensar jag lite så kanske den kommer fram.
- Men bensintanken då?
- Ja, kanske vi ska ta bensintanken och byta den, men inte om det är mycket bensin i den.
- OK. Hej då pappa.
- Hej då. Vi ses i morgon.

Jag såg honom framför mig, han hade precis gjort fast båten. Nyss hemkommen från "sin runda". Och det var så himla vackert, solen går ner när man precis ska angöra bryggan. Då tog sonen kort på det, för att skicka till pappsen.

Ska bli spännande att se hur det såg ut.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

SMS-floden ville liksom inte avta.

Under gårdagen, då jag fyllde år, kom det SMS från Mallorca, Barcelona, Linköping, Stockholm och Dubrovnik. Himla fint.
Blev glad över alla SMS. Blev glad över alla som liksom bryr sig om att sända en hälsning på en födelsedag.

Blev mycket glad över men framförallt varm inombord av en middag som ordnades dagen före min födelsedag. Tarte au Citron på självaste födelsedagen borde alla citronälskare få.

Presenter? Ja, några, men inte många, vill inte ha många presenter. Har visserligen skrivit om dem nedan, men kan inte låta bli att utveckla lite till...så är det...

Tavla - Står redan hemma, den påminner om denna.
Kaffe - älskar kaffe ser redan fram emot att smaka det, tar en vecka dock.
Himla häftig kokbok av Lucullus - ser fram emot att slå upp alla franska ord som jag inte begriper. Eller inte slå upp dem och se hur maten blev...
En fin anteckningsbok inköpt på Glanum- har inte bestämt om det ska skrivas, ritas eller båda i den.
Godis - som jag såg skymta förbi på bandet i livsmedelsaffären...
En tavla med en ängel på - fådd av en ängel.
Blommor från någon eller några okända - av vem eller vilka får jag se när jag kommer hem. Spänd av förväntan.

Så var det firat.

Den dagen då alla liksom bävar, men jag bävade inte. Bestämde för sex-sju år sedan var den skulle firas. I Provence. Nu kom några vänner till firandet, mycket välkommet. Mycket mycket välkommet. Ficks gott kaffe, kärvänligt och fint tal från mycket god vän, mycket fin bok från goda vänner, likaledes fin notatbok, fin ängeltavla, god choklad runt kaffeböna, likaledes god choklad runt mandel. Fantastisk Bouef Bourgignon avåts, tillsammans med en Bourgogne.

Tidigare, för något år sedan, fick jag också fin tavla från sambo. Målad av samma målarinna som gav mig ängeltavlan.

Glad är jag.

Tillfreds.

Så, som jag fyllde år idag, skulle alla få chans, möjlighet och tillfälle att fylla år. I Provence, med familjen och nära vänner.

En liten bild om huruledes det är att vara tonåring.

Så tror jag det är, faktiskt. Sitter just nu och grunnar på om det sedan ändrar sig med tiden. Det gör väl det antar jag, men ändå inte på sitt sätt och eget lilla vis.

Frågetecknen blir i viss mån färre, men inte mindre. Alltså inte bara då om det som bilden antagligen vill illustrera, kärleken.

Vettvillingar, vad ska man göra med dem?

Alltså, jag har säkert sagt det förut men säger det igen, vad är det för FEL på folk. http://www.corren.se/archive/2007/7/23/jasmay6ijvvjzgn.xml. Flickan var i ett "hjälplöst tillstånd" då våldtäkten skedde. Jag är en väldigt fredlig människa, jag är i princip emot våld i alla dess former och förstår samtidigt att jag inte kan, eller snarare kunde göra, vapenfri tjänst. Klarar troligen inte att ge, på den tiden, rätt svar för att få vapenfri tjänst.

Om någon i min närhet drabbades av denne artonåring så skulle just sagde artonåring också drabbas av ett av mig tillfogat hjälplöst tillstånd. Samtidigt vet jag att jag inte skulle göra honom ett dyft om tillfälle gavs. Men artonåringar, och andra vettvillingar, ska veta att det finns män därute, som skulle bli jävligt förbannade. Och då vore det bra för artonåringar eller andra vettvillingar om polisen fick tag i dem först.

Fy fan vad vidrigt detta är, det berör mig VARJE gång jag läser om det, VARJE gång är det en tjej som blivit drabbad av en galning, en pojke som inte tänker, som inte bryr sig om en annan människa. Fy tusan.

Maktlös, så känner jag mig.

Om det är något som ska läras ut till uppväxande män så är det att värna människan, och speciellt kvinnorna. Inte för att kvinnor på något vis är ojämlika, utan för att det finns anabola stereotyp-typer därute som gör kvinnor illa. Det är hos männen och oss män som säger ifrån det bara måste börja.

Franska vanor och närkontakt

De kindpussas nästan jämt, i alla fall på caféet i Goult. Och annorstädes med, men inte så mycket i Gordes.Så klart, där är det endast turister.

Det är en handling som gör att man kommer väldigt nära, mycket närmare än det svenska nu så sällan förekommande handslaget. Men att kindpussas (i luften sker det förresten) gör att man kommer väldigt nära personen.

Ibland gör de bara det, inget annat. Som om det räckte.

Och tänk, jag tror det räcker. Vi borde i alla fall återinföra handslaget i Sverige.

En journalist från DN har följt Martin Lönnebo, förre biskopen i Linköping, denne underbare man som skriver så vackra böcker och föder nya tankar genom bara sitt sätt att vara. Journalisten har skrivit en bok, attans också att den troligen inte fanns att tillgå innan resan till Frankrike. Nå...det kommer fler tillfällen, antar jag.

The Green Mile - slutet

Tittar på slutet på The Green Mile. Det roliga är att jag tittade på den tillsammans med dottern häromkvällen.

Och så liksom bara...tog det slut. TV3, det liksom bara...tog slut. Men vi konstaterade att det gjort just det. Och tänkte...ja ja...eller jag tänkte...ja, ja...

Vad dottern tänkte vet jag ju inte. Det är det som meningen. Liksom. Om en annan människa inte delar med sig av sina tankar så är de dolda.

I torsdags hände det, dottern glömde sin iPod Nano på toaletten på McDonalds i centrala Linköping. Två minuter senare kikade hon, nä, som sagt, väck me' pusta.

Ledsen dotter ringde. Arg på sig själv dotter ringde. Passade på att infoga några filosofiska betraktelser till mess-påståendet "Den var mitt liiiiiiiiiiiiiiiiv", betraktelsen löd "saker är aldrig ens liv, det kunde varit värre", varpå jag räknade upp några. Ska inte skriva dem här, de lämpar sig av olika skäl inte för det.

Illa vald dag, dotter vacker som en dag, tights (brukar ha jeans) kjol över tightsen och en sommarklänning till detta. Glad, jovialisk, euforisk, sommarlovsyr, hon var yr av att bli fri från skolan; detta ok i de flesta tonåringars vanliga vardag. Dottern såg fram emot att sova (det gjordes också till 14:30 på fredagen) bara Vara, surfa lite, läsa lite och lyssna på iPodens taktfasta rapp-låtar.

Någon mindre nogräknad person satte stopp för det sista. Men bara det sista, faktiskt. Funderade ett tag på ett "Dagens Ris" i Corren...men jag ändrade det till Dagens Ros (idéen var att den skulle vara utformad som ett tack till den lymmel som gjorde att jag fick meddela dottern filosofiska betraktelser).
Sedan lade jag ner hela projektet. Med Corren. I alla fall för nu, som det heter. Kanske kanske blir det en insändare, men det skulle förvåna mig om orken infinner sig.

Dottern ska spana lite i "Säljes"-annonserna. Smart. Det visste jag redan.

Eftersom jag har lust att utbrista "Jävla svin som tar dotterns iPod Nano, en rosa" så gör jag det.
JÄVLA SVIN!

På väg till Linköping, åker tåg från Västervik. Det är inte ett tågset, det är Ett Tåg. Som tutar när det närmar sig obevakade korsningar. Underbart. Den ena vackra kvinnan efter den andra anträder sin resa, respektive avslutar den. Västervik till Gamleby tog en halvtimme tror jag, eller så. Tiden är ju inte viktig. Faktiskt. Inte på det viset.

När jag tänker efter har jag endast sett två andra män bland alla passagerare som till antalet uppgår till sisådär ett tjugotal. Jag äter Comté, osten inköpt på "Ost och Deli" på ävreseorten.

Vesper är på tapeten, latin för afton, det ska sjungas. För andra gången inför publik någonsin, Dominos Regit Me av älmhultskompositören P-G. Pettersson tror jag det är. Kunde tittat i noterna, men si, i väskan ligger endast Psaltarpsalmen 66. Tror jag numret var. Passerar fin sjö, tittar lite på den medans jag skriver. HA! Stavade inte fel någonstans. Lycka.

På väg mot Falerum misstänker jag.

I morgon prästvigningsmässa, de är speciella. Lite långa, men underbara på sitt sätt. Mässorna är uinderbara. Tid för reflektion och eftertanke. Inga kranka blekheter, bara eftertankar.

Man tar liksom om hand om de tankar man ligger efter med. Så de hinner ifatt. Själen, kroppen och tanken liksom kommer samman.

"Alla individer skall ha rätt att utrycka sin kärlek fritt och välja med vem eller vilka de vill ingå en relation."

Låter bra va'?

Citatet kommer från den pedofilcite som är förstasidessfott i DN idag, på nätet. Jag har inte ens bläddrat i pappers-DN.

Det är ju välkänt att det inte går att bygga en sexualmoral ens på kristendomens främsta kärleksbud "Vad du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem". Det finns liksom en motsägelse här. En piskintresserad kan lätt få för sig att han - ja, det är nog lite genusoneutralt här misstänker jag - ska gå runt och piska hela världen.

Jag menar...nu får det ju vara någon hejd på dårskapen. Men men, människan är ju inte särskilt klok. Det har ju historien tyvärr visat.

Jag och katten sitter ute på altanen, men inte i stan utan på landet.

Katten och jag förstår varandra där ute på altanen, inte i stan men ute på landet.

Ute på landet är det skönt, när jag och katten sitter på altanen. Där då, inte i stan. Alltså på landet.

Tidigare idag skedde något underbart, mer än en gång. Dottern följde med, till landet, med Mig, en Fånig Pappa till en Tonårsdotter. Till landet, inte på stan utan på landet.

Vi åt oxfile, jag och dottern, på landet. int...ja, ni förstår.

Vi talte om livet och kärleken. Inte döden, det liksom var inte läge för det, denna första gång solitära men i duo, på landet. inte i. Nä just det. Stan.

Lycka. För en pappa att bli sedd av en dotter. Oavsett geografin, det garanterar jag. Lycka för en pappa till en tonårsdotter att bara bli lite lite hörd. Att bara lite lite bli tagen på allvar.

Inte på stan...utan på landet. Landet, det har liksom varit paria för dottern när hon är i stan. Inte längre. Inte nu. Inta på landet.

Hon hade till och med packat sin väska som jag bad om, för att åka med lilla jag, till landet.

Underbart.

Snubblade över denna favorit på Youtube. Underbart!
http://www.youtube.com/watch?v=3-1fZ9OC9Uk en favorit som sagt, Robert Gustavsson som Carl Bildt, imitatören Parnevik vars förnamn fallit mig ur minnet, som Ingvar Carlsson.

De kan inte hålla sig någonstans mot slutet, och sedan en gång till. Vansinnigt roligt. Redan innan. Och ursprungsuppförandet är ju förstås också underbart bra, med Hans Alfredson och Martin Ljung.
[Ändrat stavningen på Hans efternamn]

Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!

Har börjat titta på "The Closer" i TV3. I USA går den på TNT. Underbar serie. En tjejpolis som ger order till undersåtarna på fyra sekunder. Alla fem...

Kraftfull kvinna, inte purung, och hon ger skäl för seriens namn, för att vara TV3 är det underbar underhållning.

En underbart krävande kvinna.

Grattis Mamma, för några dagar sedan 87 år. Hoppas DEN genen finns i mina gener. Och lite av pappas, om några månader blir han 85.

Macaronis-besök i afton, bra som alltid. En italiensk restaurang på gångavstånd här i Philadelphias utkanter som jag besöker då och då. Kanske är detta sista gången, men det tror jag inte. Det visar sig.

Biff idag, på Macaronis finns kritor och en vit blank duk att rita på. Underbart! Vi diskuterar alltid på den duken, viktiga saker. Ritar och berättar om företeelser inom vår bransch. Viktigt.

Och vin så klart. Ibland vin igen. Ibland öl. Men det bästa är ritandet.

Så var det dags igen för en tripp över pölen, trevlig tågresa. Trots förseningen. Det är som det är, nu ska jag ut på Köpenhams Nyhavn för att leta en restaurang...det borde inte vara svårt.
Misstänker jag.

Altanväder. Det är det jämt, grillade ute på den igår. Underbart bra. Det regnade, men det löser ju markisen. Lite lojt utdragen så, två meter eller så. Bara så det täcker där man står och grillar.

Hade lite tur, det regnade inte först så att när elden avtagit så satte jag grillen under markisen, annars blir man lite nervig, att det ska ta eld i just markisen. Hur skulle det se ut.

Vad som grillades? Lax.

Gott.

Såsen till äter ungdomarna (och jag själv) mycket av. Den återfinns i "My Way" av Erik Lallerstedt. Så stavar han nog namnet. Nu kycklingfix och senare lite Anna Pihl - det är ju måndag. Anna Pihl är ett måste.

Så var det dags igen, men en annorlunda tid denna gång. Många åker tåg även på en söndag kväll. Första klass, som jag lyckades få, är nästan full med skilda människotyper. Paranta damer på väg någonstans, säkerligen nu mest på väg till restaurangvagnen för lite vin...ett gäng som sitter och skriver febrilt på sina PC-burkar.

En ung tjej som läser en bok jag inte kan se titeln på, och just precis nu ljudet av en ölburk som öppnas...Nå.

Vi stannar nu till för ett tågmöte. Ett spår används på grund av banarbete. Avledningen onödigt vetande...men på tåg är jag. Solen skiner, och jag slapp - för att jag bestämde det - gå upp tidigt idag. Skönt som tusan.

Tiina är inte med, såvitt jag vet, det är inte hennes tid nu att åka. Men tåget är överraskande fullt! Fattar inte det, en vanlig onsdag klockan två-tre liksom. SJ måste gå bra.

Låghalt sökes för släntarbete...mannen bakom eller i alla fall som berättade den för mig stoltserar med 34 år på lastbilsflaket valborgsmässoafton. Det är rekord det.

Utbytta tåg är väl OK. Lite i-landsproblem är det, jag vet...men men...

Jag skulle vilja veta att det är ett vanligt tåg i stället för ett X2000 när resan startar, så man kan besluta sig för om man ska med eller inte. Nu blev det en glad överraskning när jag skulle byta i Alvesta. Det är ju som det är.

Men lite tråkigt.

Och ett i-landsproblem. Helt klart. Har haft det rätt bra.

På tåget mellan Hässleholm och Älmhult, de flestas människor har lurar på sig. Dock inte jag idag. Vet inte varför, ville inte stänga in mig.

Ibland vill man ju inte det, blott i det öppna har du en möjlighet som det står i visan och psalmen.

Lars Lersins Tröstpriser och Sidovinster är underbar. Ångrar inte en sekund att jag köpte den för alldeles för dyra pengar för någon månad sedan.

"Jag är som en måne som behöver en sol för att kunna fungera".

Som korist upplever man mycket, mest när man sitter och lyssnar. Damkör är inte min grej, inte i längden trots att jag är hetrosexuell och kunde så att säga "bara titta" i stället för att lyssna. Är inte heller manschauvinist, utan tycker om kvinnan, som någon skrev och inte kvinnor.

Den som citerades har jag glömt namnet på, men jag minns var jag läste det, i damkören Linneas 10-årsjubileumsprogram. Utmärkt kör, trots ovan sagda. Men upplever mest när man lyssnar, mest upplever man, märkte jag, om man lyssnar på ett musikstycke som är komponerat av en mycket god vän. Då, då händer det något.
Detta var första gången jag lyssnat på musikstycke för kör komponterat av god vän.

Det kom skratt, tårar och tankar. Det sista är ju viktigast. Fragment för kvinnoröster, titeln förpliktigar på något sätt. Texterna var från kända kvinliga författarinnor, Bodil Malmsten, Södergran Edith, Märta Tikkanen, en Södergran jag inte minns förnamnet på, samt några till. Underbara kompositioner till dessa texter. De berörde.
Mig. Och andra.

Tårarna kom i det lugna, mer traditionellt harmonisatta stycket.

Skrattet kom till Bodil Malmstens text, för övrigt en författarinna jag träffat på. I ett garage i närheten av Birger Jarlsgatan i Stockholm. Tror jag skrivit om det, förtjänar dock att upprepas.

Hade just lagt i pengar, ser plötsligt Bodil Malmsten på väg mot samma syssla, jag utbrister:
"Oj! Hej, du är bra du!"
hon svarade med ett leende samt "Det är nog du med".

Tankarna kom hela tiden, men mest när kören står med utslagna händer och sjunger att de vill möta världen vapenlös. Och se, där var en författarinna till: Karin Boye.

Jag tyckte mycket om kompositionen, och det säger jag inte för att vänskapen ska bestå och frodas, utan för att jag tyckte mycket om kompositionen.

Jag är glad att jag tog mig tid att lyssna på fragment av damkören Linneas 10-årsjubileumskonsert. Spefiellt då Fragment för kvinnoröster som kommer göra mig till en helare människa.
Tack.

Så var det dags igen. Men åt andra hållet, hon åker till Stockholm nu, från Lund, men var "hemma" för henne är vet jag inte. Troligen Stockholm. Det arbetades, i alla fall denna vecka misstänker jag, till och med idag. Sedan hem.

Men kanske är det så att det är tre dagar som gäller i Lund.

För genusprofessorn. Vem vet. Vill inte fråga, vill inte vara påflugen, hur skulle det se ut!

Men nyfiken är jag. Nu sitter hon nära, så att jag ser vad hon gör liksom. DET har inte hänt förut. Intressant.

Nu har de kommit, de är inte bara tre, de må vara lite okändare än Pavarotti, Domingo och Carreras. Men de är bra...och de är tenorer. Tio till antalet...

Men lite lite för mycket kanske det blir, avgör själv.

Texten

Toaletten får användas när tåget står på stationen

stod det på ett anslag på ett regionaltåg jag åkte i morse. Jag undrar hur gammal man måste vara för att förstå varför det står så. Det fanns ju en tid när fekalprodukterna spolades ut rätt ner på spåret. Jag var med på den tiden. Men jag minns inte hur gammal jag var när det togs bort.

Faschinerande.

Lika faschinerande möjligen, är det av män bestående sällskap i första klass som nu "har fredag". De är fem-sex "glada" män som diskuterar väsentligheter som att "man orkar inte laga mat på fredagarna så vi beställer alltid tre pizzor".

Hur många som bor i hanses hushåll avslöjar varken hans uttalande eller historien. Tänker inte fråga honom heller, han är för överförfriskad.

Hämtmat är bra, men jag skulle aldrig ha som regel att hämta mat varje fredag. Inte om jag MÅSTE. Ursäkta jag skriker.

Nu är dottern också döpt. Av biskopen, likt sonen för ett år sedan. Alltså inte 365 dagar sedan eftersom påsken är lite ambivalent när det gäller själva infallandet av densama...liksom. Av förklarliga skäl, som jag faktiskt inte har koll på just nu.

Det viktiga just nu är dopet. Dottern döptes av biskopen, sedan bröd, vin, olivolja och krydd-dopp hos sagde biskop. Trevligt. Dop"barnet" hade det bra. Hon såg gladare ut än vad jag trodde hon skulle vara så att säga.

Jag upplevde det som om att det var färre människor i kyrkan denna påsk än förra. Vet inte om det verkligen var så. Det är för mig oklart. Strunt samma.

Dotterna är döpt. Dottern är till freds, glad, en kompis hälsade på dottern, som hon inte sett på länge. Mysigt med uppdykande gamla vänskaper.

Tänk att dottern ska lära mig fina engelska ord. Och bra engelska ord. Fick lov att slå upp det. Men det kommer jag inte mer att behöva.

Infatuation.

Nå...slå upp det ni...:-)

Lyssnade några gånger, som sagt, på "Rörs jag av kärleken" igår. Satte datorn i Stand By mitt i låten. När jag slår upp datorn idag på morgonen (är inte i Sverige, tiden detta skrivs stämmer inte...har inte tagit jättesovmorgon) fortsatte den att spela där jag slutat.

Underbart.

Sonjas låt är väl en fransk chanson, eller? Den är bra, lite lite seg kanske. Men tårarna kom vid refrängen första gången. Så det kan nog gå.

Den är bra. Hon har en bra röst med, om det nu spelar roll i dessa sammanhang.

Att flyga är roligt. På sitt sätt, att maten blivit ett litet snäpp bättre är bra. Nu vet ni.

Hamnar man sedan längst bak där det återfinns SAS-anställda på semester får man vet saker. Onödigt vetande kanske. Men...men...visste ni att det är blinda som sitter och trasslar ut hörlurarna som resenärerna lämnar in?

Det visst inte jag.

Correns recenscent skriver "I Krister Henrikssons i övrigt lysande gestaltade dialoger blir hon dock bara en lamenterande flickhustru med infantiliserad röst." om Helgas gestaltsering. Om det nu finns ett sådant ord.

Men ska ni eller jag slå upp "lamenterande". Oavsett vad ordet betyder - jag kommer inte att kunna låta bli att slå upp det - så tycker jag Krister Henriksson lyckades gestalta Helga mer än så, en kärlek, i fantasin, möjligen patetisk, hon blev - i mina ögon - inte bara ett "dock". Utan mycket mycket närvarande i allt Doktor Glas gjorde och gör.

Allra högst närvarande som kärlekar är.

Sitter stum. Hemma. Lyssnar av någon anledning jag inte förstår på Miles Davis, en skiva jag "haft" länge länge.

Har kommit hem från Krister Henrikssons framträdande, Doktor Glas. Vilken upplevelse. Det var andlöst tyst i 1 och en halv timme. På konsert och kongress i Linköping. Fantastiskt. Fantastiskt.

Bläddrade lite i Gregorius när jag kom hem, funderar på om man inte måste ta och läsa den. Också.

Vilken föreställning. Vilken man! Vilken publik, den fick INTE oral galvanism som vi säger i familjen, alltså stående ovationer. Linköpingspubliken har en - om du frågar mig - ful ovana att i tid och otid stå upp och applådera för att "Det Ska Nog Vara Så".

Nu applåderade vi ut Krister Henriksson ett fyrtal eller möjligen femtal gånger. Vilken man. Vilken föreställning. Vilken nerv.

Tagen.

Det blev jag idag. Av Doktor Glas gestaltad av Herr Henriksson. Har länge länge tyckt om honom, men jag upptäckte inte denna kärlek till hans skådespeleri; det gjorde sambon. Hon pekade så att säga på honom.

Kramer vs. Kramer.

Såg de sista tio minuterna. Det räcker ibland för att se en film som man tidigare sett.

Sedan tittade jag på de sista tio minuterna på Love Actually. En film jag inte sett, inte hela. Den är bra, det syntes, det är en film för mig. Och samtidigt är det en film för alla kanske, eller så är den en blödig film en film för de som är blödiga.

På landet än. Skönt. Det kommer vitt från himlen. Det kommer en slags snö, lite kall snö, liksom, isig. Fint är det. Hoppas vi kommer hem i morgon, eller så hoppas jag inte att vi gör det...:-)

Kulturrådet borde få sig inte en känga utan en hel skofabrik med kängor. De drar ner för länsmusiken i Sverige, tre procent.

Vilka drabbas tror ni? Jo, ungdomsorkestrarna så klart. Vi, i Sverige, vill tydligen ha unga människor oorganiserade, marginaliserade och inympma en känsla i dem att de minsann inte betyder något. Inte ett dugg, ingen skugga faller över de länsmusikförbund som drar ner.

Någonstans måste det dras ner, sänker man min lön med 3 procent måste jag dra ner. Men jag skulle inte dra ner på att handla en CD-skiva som får mig att känna mig lycklig, tillfreds eller bara varm.

Jag skulle heller inte avstå från att titta på en DVD jag köpte under de glada dagarna när jag hade råd, då min lön var 3 procent högre. Inte heller skulle jag avstå från ett teaterbesök på Cats, jag skulle äta gröt, gröt och vatten till under fyra veckor. Njaa...det kanske jag inte skulle men det är en annan historia.

Läst klart As You Are, Nils Lindbergs biografi. Hans farbror Oscar, eller kanske Oskar Lindberg är just han. Han bakom Fäbopsalmen. Den fina.

Boken är lite som sades i SvD, "också mötte jag den och sedan så"... Men det gör ingenting. Han är underbar, fångar musiken från Dalarna, och hans hustrumpetare Jan Allan är ju underbart bra.

För att inte tala om hans vurm numera för körmusik i alla former. Shall I compare Thee...står det mycket om i boken. Bland annat att en textrad var försvunnen från något korrektur. Som rättades till sedan.

Det står mycket om Alice Babs i boken. Denna gigant inom jazzen. Underskattad Gigant. Som inte kan hålla sig från att sjunga trots att hon deklarerat att det inte ska sjungas mer.

Men har man fågeln i sig så har man. Det sjungs i tid och otid. Men det är bra, i hennes fall.

Underbar taxi-resa med Reza. Han hette så, taxichauffören. Vi åkte från Helsingborg till Lund.

Ja, till Lund. Det kostade två skjortor, i alla fall av märket Gant.

Al Pacino hette bolaget som Reza hade. Han var lik honom. Väldigt. Det var halt på vägen mot Lund, vi hann inte till tåget. Sedan var nästa tåg försenat.

Försenat.

Men vad gör det. Bönan hägrade, dock bestämdes av ressällskap espresso house. Det var fint det med. Men inte som Bönan.

Tiina, det börjar bli en vana..:-) var på väg att ge henne te från 1:a klass idag.
Avstod...hon såg djupt involverad i kulörta excelark.

Tiina, det börjar bli en vana..:-) var på väg att ge henne te från 1:a klass idag.
Avstod...hon såg djupt involverad i kulörta excelark.

Sonen, 16 är kär. I en violinist. Det är inte utan att jag ler lite igenkännande. Minns känslan. Vad hon hette i mitt fal minns jag faktiskt inte. Men jag minns hennes hårlängd.

Den var lång, och mellanblont. En känslig period börjar, den tid då man börjar sin vandring från - i alla fall ett slags från - kille mot man, som pojke mot man men framförallt allt när man tar första steget till att bli en hel människa och riktigt går upp i en annan människa.

I alla fall på avstånd. Det är rätt långt från fagottledet till violinstämman. I alla fall fysiskt.

Sonen meddelade raskt att han ville ha ett batteri i morse. "Ska lyssna på musik". Hmmm, svarade jag över vällingfatet (nu stundar snart dagens första espresso). "Jag ska lyssna på 'when you say nothing at all'" meddelade han.

Jag log, inombords såväl som utombords. Svarade raskt "jag förstår det" och sedan tillade jag lite försiktigt..."men ibland ska man säga något".

Det tog ett tag innan den trillade. Poletten. Ner i hjärnans vindlingar, men det kom ett svar.

"Jag förstår vad du menar pappa, det där med att ibland ska man säga något".

Vad vi inte kan tala om måste vi passera över i tystnad, eller hur var det nu igen Ludwig uttryckte det...det må va hur som helst med det. Att sitta tyst, efter en kort inledning i samvaron mellan kvinna och man (eller andra konstellationer) är bland det vackraste som finns.

Säger jag som snackar så förbaskat. Över till arbetet. Funderar på att åka och simma. Det vore bra för min lekamen.