TheTwo

TheTwo
Originally uploaded by linlasj

Dessa tavlor är gjorda av Anders Hultman. Underbara franska bilder med luberonbergen i bakgrunden.

Den högra är vunnen.

Den vänstra är köpt.

Den högra heter "deux baguettes", två baguetter.

Den vänstra heter "deux bouteilles", två flaskor.

Ska de på samma fest? Är de inte alls vid samma tidpunkt? Har de faktiskte bestämt träff och ska på pic-nic? Eller har de inte med varandra alls att göra, Jean och Marie. Eller vad de heter... Jacqueline och Jacque. Kanske.

Nå. Fina är de.

Fika i Lund - en tradition att sakna

Så småningom väntar nya uppdrag, då blir det troligen inte fika i Lund i mellanlandningen på väg till Helsingborg. Funderade lite på det idag, kommer sakna det. Inget att gräva ner sig i visserligen, men små utflykter i jobbet är inte att förringa. Nu kom jag på att jag glömde en alldeles för dyr vattenflaska på tåget. Suck.

Smells you have to take.

Funderade över telefonterrorn på tåget. Alltså vad i hela friden pratar folk om, och varför i hela friden stänger de inte av telefonen när de ska sova. I alla fall ljudet. Inte för att jag störs, det är inte det jag menar, jag själv skulle inte vilja bli störd om jag tänker sova. Har förresten nästan alltid ljudet avstängt på telefonen.

Sedan börjar farsen, när det ringer då:
- Nej, Jag sov.
- dolt i det fördunkla vad svaret är på det
- Det gjorde inget.
- återigen hör vi interlokutörer endast en monolog
- Det är säkert, det gör inget.
- nå...ni vet
Sedan kommer det som förvånar mig lite...
- Var är du?

Vem tusan bryr sig om det? Jag förutsätter här, möjligen felaktigt, att den uppringande ringer från en mobiltelefon. Men jag har en och endast en vän som frågar det i mobiltelefonen, för att få en hel bild om min omgivning. Vet inte varpå det kan bero, en slags trygghet kanske. Eller bara en bild av var jag är just då.

Det är intressant att möjligheten att frikoppla oss från lokalitet blir själva ämnet för samtalet. Tack och lov ägnade inte människan åt att berätta att hon var på tåget.

Lite Wittgensteinskt är det ju också, ponera att man ringer hem till någon och frågar "Var är du?". Det är förresten intressantare som fråga och fundering betraktat.

Man ångrar bara det man inte gjorde

Som sagt. Åkte tåg idag. En kvinna satt nästan mitt emot mig, hon var full med tårar. Proppfull, de smet liksom ut ibland. Och jag ville bara lägga handen på hennes axel, och inte säga något. Bara liksom bekräfta.

Glömde bort henne sedan sextiden, men nu, snart åtta timmar senare kommer hon igen. Något hemskt måste hänt henne. Det glittrade i ögonen på henne, hela tiden nästan. Som om det välde upp en stor men alldeles vanlig mänskilg ofantlig sorg.

Jag har sett det förut, och då har jag faktiskt bekräftat att "jag ser". Kanske genom en axel, ja, en gång kikade jag till och med in i en bil som stod här utanför. Rutan var öppen, men personen som satt i passagerarsätet grät floder. Minns faktiskt inte om det var en kille eller en tjej, tror det var en kille, men jag minns ärligt talat inte. Jag stack in mitt lilla huvud och sade "det ordnar sig ska du se".

Så kvinna. Det ordnar sig säkert ska du se.

Tjuvlyssnat på Alvesta station

En tjomme sitter och läser Aftonbladet, grundligt. Han har hållit på nu i tio minuter och har inte kommit till sportsidorna än. En man ställer sig brevid honom, är tyst ett litet tag och säger sedan:
- Jag var hemma hos dig.
- ...
- och jag ringde på, men det var ingen som öppnade.
- ... Nä ... Jag är här och kan inte öppna.

Tidshopp liksom, men ändå inte

Jag minns de gånger vi i "Bertil Spåmans kör och orkester" - som faktiskt är en historia för sig - åkte på turne. En gång åkte vi till Jesus Christ Superstar i Göteborg, och såg en man på gitarr som verkade spela med tungan. Det var Janne Schaffer. En ung Janne Schaffer. Andra personer som senare blev kända för tutt-tv var också med i ensamblen. Bra var det.

Men bussresorna var liksom lika bra. Då kunde någon av körtjejjerna sitta och prata med mig och andra killar timmavis. Det var liksom en chans för en femtonåring att snacka med sådana som var ett och ibland två år äldre. Den chansen hade man inte annars.

Sonen åkte till Vargön i helgen, på just bussresa med en ungdomsorkster, då med mer klassisk framtoning när det gäller musiken. Jag tror han har lika trevligt på dessa bussresor som jag hade. Han tyckte inte om att gå upp sex på morgonen - det gör han i veckorna för att komma till Norrköping - även en lördag. Men de stora bestämda stegen han tog mot bussen talade ett annat språk.

Man lär sig under resor. Så är det bara.

Tågförseningar är ambivalenta

Nackdelen med att råka ut för försenade tåg är att man får vänta på nästa tåg. Fördelen med att råka ut för försenade tåg är att det alltid - med några undantag - går fler tåg.

Det är inte roligt att vara försenad och kvartvingad i en annan stad, i mitt fall Lund. Fördelen med att vara i Lund är att det är bättre än att vara försenad någon annanstans. Så det så. Som Sollefteå som en kär vän sa'.

Det tråkiga med att vara försenad i Lund är att man hemfaller åt att äta tiramisu. Fördelen är att det finns tiramisu. Och att det finns Piccolo (tidigare Bönan) med gott kaffe.

En annan gång var jag försenad i Lund, men då tyckte jag det inte gjorde något. Faktiskt. Det var som det var. I och för sig var det vid det tillfället självförvållat om jag inte minns fel. Jag gick helt enkelt inte på tåget, om jag minns rätt träffade jag en väldigt trevlig människa på tåget hem sedan. Men jag minns säkert fel...eller kanske inte.

Att sitta på fik och köra illegalt (!) på ett nät man så där huxflux hittar är både bra och dåligt. Tänker inte kika på hur fonderna gått idag. Man vet aldrig vem som tittar mer...Men senaste gången jag tittade hade de gått bra. Plus i alla fall. Det är bra.

Plus. Det måste vara bra. Om man inte är sjuk, då vill man att det ska vara mer minus på just baciller och virus och sådant.

Tur man är frisk. Och i Lund. Livet är nog trots allt inte så dumt.

Landat och bott en natt

Det befinner sig i vanligt stadium. Detta land och allt runt omkring. Hittat ett lunchstalle som inte proppar en full med onyttigheter. Gott och billigt faktiskt. Relativt.

Jobbet fungerar ocksa bra, dagarna gar faktiskt ratt fort, och det ar skont att det flyter pa.

Luktagottet inköpt

Sitter på Kastrup och väntar på flighten, ny fin säkerhetskontroll. Människan som stod framför mig bor troligen i USA, har varit och hälsat på sin syster i Danmark. Märkte man.

Igår på biffätningen, snudd på traditionell, var det fullt med folk. Det var ju lördag, tänkte inte på det. Fick köa in till restaurangen. Som ligger utanför Tivoli. Hotellet var märkligt beläget i en slags by i byn, men fullt med intressanta skupturer såväl inne som ute. Figurativa, kvinna på gunga, flicka på stol men också beblandat med figurer som liksom inte finns på ett sätt.

Fina var de. Danskarna kan det där med skulpturer och ute och så. Utsmyckning.

Helsingborg finns kvar

Om nu någon undrade. I all sin prakt, torget vid kyrkan vars namn jag glömt är nu färdigt. Det blev fint, det gick några som sopade sand mellan stenarna där idag. Ska man göra något så gör man det ordenligt. Det tycker jag är bra. Annars verkar det som om, i alla fall i Linköping, man lägger stenar och slänger ut sand så får "någon annan" ta hand om sanden så de kommer ner i mellanrummen.

Att börja arbeta var inte roligt. Den meningen törs man nästan inte skriva utan att någon demonstrerar framför ens port och skanderar något om nackskott, eller kindaparskramare. Nå, jag tar det lugnt.

Läser en bok om gamla "döda" språk av en Ola Wikander tror jag han hette, orkar inte i helsingborgshettan kika vad han heter...men jag googlade ! Och han heter det. Det är mycket intressant faktiskt, mer intressant än jag trodde. Tur jag valde den istället för Camilla Läckberg som enligt Leif GW Persson skriver som Nicke Lilltror pratar...om man ska tro Leif GW Persson låter jag vara osagt. Men det var en rolig tanke, tror inte hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, hur skulle DET se ut.

Ska se till att tåga ner till Havet idag. Det måste man ju när man är i Helsingborg.

På tåget igen, Linkeboda till Västervik

Alltså åt andra hållet denna gång. Det åker fler människor än man tror den här sträckan, i olika åldrar och olika sammansättningar. En vagn idag endast, det kanske är sommaren. Som gör sitt.

Äter ost, tåget går åt ost med tror jag. :-)

Japan - kan det vara något det?

Ja, det tror jag att det kan. Och då tänker jag inte på ekonomisidorna av saken, alltså att de är himla duktiga på industrialisering av produkter. De lyckas och lyckas konstant påverka västvärldens (men vänta nu...tillhör inte liksom Japan västvärlden på ett sätt?) syn på effektiv tillverkning.

När jag tänker på Japan tänker jag främst på två saker, i alla fall just idag. Det ena kan man läsa mer om på http://saran.bloggagratis.se/ det andra är att man i Japan, som nyutexaminerad universitetsstuderande får räkna med att stå vid rulltrappan och säga artigt "välkommen till affären" under den första tiden på företaget. Hur länge minns jag inte, men jag minns tv-programmet som informerade mig om det. Som vore det igår.

Det är lite bra, att man liksom inte "hoppas förbi" på stegen, och tar så att säga rulltrappan upp i direktionsrummet.
En tredje sak, ja ja ja, jag vet att jag endast tänkte på två.
Tankar föds ju ideligen, så håll ut med mig...:-)...är att de på ett förnuftigt sätt tar till vara de äldre i samhället. Det är vi katastrofalt dåliga på i Sverige och kanske i den så kallade västvärlden. Ungdomar som kommer till arbetsplatsen i dagsläget tror att de 1. sett allt 2. vet allt 3. kan fixa allt. Nu, eller snarare, nyss...
Kan de fixa allt. Det är ju "enkelt".

Och tänk, i vissa fall tror jag också det är enkelt. En del företeelser på arbetet låter sig dock inte låta sig göras utan eftertanke, såväl på historien som på framtiden. Vi, äldre, har som uppgift att inte kväva deras entusiasm och iderikedom, de yngre har att respektera äldres erfarenhet. Vår erfarenhet som borde förresten påminna oss om att vi också en gång var orädda, entusiastiska och iderika. Alla har vi varit små, som Povel Ramel skaldade.

Vi ville rädda världen. En gång i tiden. Vi Ville det. Vägen dit var vi möjligen inte överrens om, men målet.

Det är nog dags att rädda världen nu, världen kan liksom inte bli räddare.

Värden som världen representerar håller nog sakta på att gå förlorade. Har länge tvivlat på domedagsprofeterna som talar om klimatet och hotet och gud vet vad. Han kanske förresten vet vad...

Ett sätt - att rädda världen - är att se världen. Kan man inte åka själv får man se den genom andras ögon. Genom ögon man litar på.

Ögon som inte filtrerar eller förändrar till det bättre eller sämre. Som inte stirrar blint på opinionssiffror, tittarsiffor eller tidningsupplagor.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

Cyndee Peters var på tåget igår. Trevligt, spelat i ett storband en gång när hon var med och sjöng. Det var nog tusan 25 år sedan. "Everything must change" sjöng hon då. Bra låt, sa' Cyndee. Hon var på väg till en CD-inspelning, några har gjort låtar till hennes texter. Kommer ut på en CD i höst antar jag.

Det fanns en till människa med på tåget jag känner igen, men kan inte pressa fram hans namn. Tror det är han som har gitarrlektion i filmen om "Eva och Adam".

Klockan är 22:00, jag ska åka tåg från Stockholm till Linköping. I en sådan där dubbeldeckare, tåget är faktiskt rätt fullt, vilket förvånar mig lite; det är ju sent och varför i hela friden åker "folk" iväg så sent.

Ska jag säga...

Plats letas och hittas
Nå, väl ombord på tåget hittar jag min plats. Det visar sig att det är en fyrgrupp, framför toaletten, vi sitter där i ett slags chambre separe och vad som helst kan hända.

En kille i trettioårsåldern sitter vid sin dator och kikar på tecknad film, en tjej mitt emot som ser glad ut (senare visar det sig att det bl a beror på att hon har en ny kamera, och ska åka till New York och San Francisco för första gången i sitt liv), jag själv samt en deckarläsande lång kortklippt tjej i ung ålder (dvs yngre än jag).

Toadörren anfaller
Det börjar med dörren. Till toan alltså. Den vill liksom inte vara stängd, inge roligt... Denna lilla händelse - med en bångstyrig dörr som inte vill gå igen - leder troligtvis till att resan blir ett minne. Dörrens bekymmer startade en om inte febril så i alla fall en gruppfokuserad aktivitet att få den att vara stängd.
Vi tog EKONOMI-delen (det stod EKOMONI ett tag, värt att fundera över, Ekonomi i mono liksom, myndigt monopol, eller kapitalistisk enfald, det är bara att välja) av min Wayne's-fådda DN. Vek den, och vips, dörren ville vara stängd.

Under resan sprang människor, så klart det var ju en toalett, och olika små invävda konversationer mellan oss i gruppen och med toabesökaren utspann sig.

Vad var det som var så speciellt kan man fråga sig? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte, det var bara ett sätt att fördriva tiden, men vilket sätt! Det visade sig att långa tjejjen bredvid mig bodde i New York dit hållfasthetskunniga tjejjen mitt emot ju skulle åka. Pennor togs fram och tips utbyttes. "Gå till Madison Square Park - de har de GODASTE hamburgarna i väääärlden".

Jag kommer gå dit om jag kommer till New York. Så klart. För att undersöka. Men jag tror henne. NewYork-bon.

Samtal - det nyttiga, mellanmänskliga samtalet
Samtalet initieras
Kan inte låta bli att fundera på hur ett samtal och aktiviteter runt en icke fungerande dörr utvecklar sig via ett samtal mellan två människor till att inkorporera alla fyra och vilka mekanismer som möjligen styr detta. Det började med dörren och den gemensamma aktiviteten, sedan tog tjejjen mitt emot mig upp sin nya kamera och började fotografera.

Moln.

Det var solnedgång, ljuset spelade mot molnen på ett faschinerande sätt. "Brukar du fotografera moln ofta?" frågade jag.

Svaret dröjde lite...men "Jaa... och så nu testar jag min nya kamera". Litet samtal uppstod till någon minut efter Södertälje C. Jag bläddrade i de återstående delarna av DN, Kultur-delen misstänker jag. Noteade att EKONOMI-delen fyllde mycket väl sin funktion som toadörrsstopp.

Tjejjen med kameran, vars batteri förresten tog slut under molnfotografiförsöken, började läsa en Berliz-guide om - ja, just det - New York. Det var då samtalet tog ny fart, fick vind i gomseglen (tack Povel :-) och färden mot det goda samtalet kunde börja.

Samtalet återupptas
"Ska du till New York" frågade jag lite lugnt. "Ja" sade hon, och fortsatte berätta om de kommande eskapaderna i det förlovade landet i väster.

Deckarläsande tjejjen lägger ner sin bok och utbrister "Ska du till New York, vad roligt, jag bor där". Samtalet mellan oss tre fortsatte sedan hela resan, blandat med små incidenter vid toadörren.

Deltagarantalet utökas
Killen tittade på film men deltog liksom i små utvikningar om den filmen med tjejjen med kameran - hon mitt emot mig- till 4 mil utanför Norrköping. Då slår han plötsligt igen datorn, tittar lite forskande på oss tre och säger:
"Känner ni varandra?", "Alltså jag menar se'n tidigare?"
Han ser vänligt, mycket vänligt, och uppfordrande på oss.
"Nej" svarar vi med en mun.

Han fortsätter med att konstatera att det är trevligt att kunna prata så, utan att känna varandra, kanske misstänkte han att det var en dolda kameran...nä...vi gjorde inget "konstigt". Mer än språkade, inte om livet, kärleken och döden, utan om ja, det får jag fundera på ett tag.

Ämnena på ytan var moln, New York, livet på Forsmark, att vara personlig assistent. Då i ordets två betydelser, alltså stöd till handikappad (killen var det 8 timmar i veckan till en med ADHD) samt en slags headhuntad sekreterare.

En gång, alldeles innan Norrköping, berättar killen med den nerlagda datorn om sitt arbete som personlig assistent åt ADHD-killen. En vuxen kille, vad jag förstod, och han gjorde detta arbete helt utan ersättning utan bara för att göra en insats, för killen, för samhället och kanske även för sig själv. Under denna allvarligare del av vårt fyrsamtal säger han under en tystnad som uppstod "Oj, nu blev det allvarligt och sorgligt" eller något sådant. Nej nej nej, svarade jag, sitter och tänker på min italienske vän som gör samma sak som du, kanske, men då inom landstinget.

Inre reflektion av brinnande nyfikenhet
Jag undrar, tjejjen med deckaren, och inte bara undrar, jag brinner av iver att få reda på vilken prominent kvinna hon är personlig assistent till. Det är en som återfinns nu i Sverige, sedan tre månader, annars stationerad i New York. Ångrar att jag inte frågade det. För feg, och samtidigt var det faktiskt oviktigt, kanske markerades en slags gräns där, för newyork-bon märkte säkerligen min nyfikenhet.

Återkommer säkerligen med fragment av denna tågfärd, utan Tiina, utan biskopen i Linköping, utan de vänner som jag ibland stöter på under tågresandet. Utan denna tågfärd, som utvecklades från litet samtal (och tänk, kanske det var det viktigaste!) om molnfotografering till att införliva hela denna fyrsamhet.

Det goda respektfulla samtalet
Det goda samtalet människor emellan är på skam. Lägg märke till, och det gjorde jag först nu, ingen av oss fyra hade sin mobil framför sig den fanns naturligt som en del förstås, men inte som huvudobjekt. Tänker på att Ladislaus Horatius i senaste utskicket till och med säger att vi människor parerar försök till att småprata med mobilen. Klok man, mycket bra pianist.

I början var mitt fokus gruppen, omgivningen och vad-blir-det-av-den-här-resan? I början var killen mer intresserad av datorn än av omgivningen. I början var tjejjen med kameran mer intresserad av moln - hon gjorde förresten tydliga miner om kvaliten på tagna bilderna. I början var newyork-bon mer intresserad av sin deckare.

Alla fyras personliga prioriteter upplöstes på ett fullkomligt naturligt sätt och utvecklades till ett varmt, mycket givande samtal mellan fyra personer, där ALLA var delaktiga. Alla var liksom sunt intresserade av alla.

Det slår mig att det är första gången jag varit med om detta. Med fyra personer, jag brukar ha tvåsamhetssamvaro på tåg, i buss, i bil, i affären, i kön, på fiket, i kören men inte ett sunt samtal på fyra. Det brukar liksom nästan alltid (om vi fråntar vännerna) vara någon som kommer i kläm, eller känner sig utanför, eller inte förstår. Har upplevt just det.

På väg till Linköping, åker tåg från Västervik. Det är inte ett tågset, det är Ett Tåg. Som tutar när det närmar sig obevakade korsningar. Underbart. Den ena vackra kvinnan efter den andra anträder sin resa, respektive avslutar den. Västervik till Gamleby tog en halvtimme tror jag, eller så. Tiden är ju inte viktig. Faktiskt. Inte på det viset.

När jag tänker efter har jag endast sett två andra män bland alla passagerare som till antalet uppgår till sisådär ett tjugotal. Jag äter Comté, osten inköpt på "Ost och Deli" på ävreseorten.

Vesper är på tapeten, latin för afton, det ska sjungas. För andra gången inför publik någonsin, Dominos Regit Me av älmhultskompositören P-G. Pettersson tror jag det är. Kunde tittat i noterna, men si, i väskan ligger endast Psaltarpsalmen 66. Tror jag numret var. Passerar fin sjö, tittar lite på den medans jag skriver. HA! Stavade inte fel någonstans. Lycka.

På väg mot Falerum misstänker jag.

I morgon prästvigningsmässa, de är speciella. Lite långa, men underbara på sitt sätt. Mässorna är uinderbara. Tid för reflektion och eftertanke. Inga kranka blekheter, bara eftertankar.

Man tar liksom om hand om de tankar man ligger efter med. Så de hinner ifatt. Själen, kroppen och tanken liksom kommer samman.

Jag och katten sitter ute på altanen, men inte i stan utan på landet.

Katten och jag förstår varandra där ute på altanen, inte i stan men ute på landet.

Ute på landet är det skönt, när jag och katten sitter på altanen. Där då, inte i stan. Alltså på landet.

Tidigare idag skedde något underbart, mer än en gång. Dottern följde med, till landet, med Mig, en Fånig Pappa till en Tonårsdotter. Till landet, inte på stan utan på landet.

Vi åt oxfile, jag och dottern, på landet. int...ja, ni förstår.

Vi talte om livet och kärleken. Inte döden, det liksom var inte läge för det, denna första gång solitära men i duo, på landet. inte i. Nä just det. Stan.

Lycka. För en pappa att bli sedd av en dotter. Oavsett geografin, det garanterar jag. Lycka för en pappa till en tonårsdotter att bara bli lite lite hörd. Att bara lite lite bli tagen på allvar.

Inte på stan...utan på landet. Landet, det har liksom varit paria för dottern när hon är i stan. Inte längre. Inte nu. Inta på landet.

Hon hade till och med packat sin väska som jag bad om, för att åka med lilla jag, till landet.

Underbart.

Har nu hittat en restaurang i Philly-trakten, en varm, välkomnande italiensk restaurang. Helt i min stil.

Helt OK mat, mozarella, ruccola, capellini, kyckling. Grillad. Den senare alltså. Gott.

Personalen är varm och dröjer man kvar ett tag så där ni vet alldeles innan de stänger så samlas de runt en, om man vill. Och jag vill. Det är mitt favoritämne initierat av Hans L faktiskt, men det vet han nog inte om. Han sade för flera flera år sedan att "Det verkar finnas en tyst kommunikation mellan dig och personalen på en restaurang, det händer saker som ALDRIG händer när jag går på restaurang.".

Har funderat då och då på det, det finns små små tecken. Som att man liksom är servicevillig, på ett naturligt sätt. Och att man inte är rädd för närhet, trots att man liksom inte alls "känner varandra". Nu, denna gång var det en alldeles underbar kille i baren, Martin, stor som ett hus, kolsvart. Lockigt hår. Ställer fram den andra pilsnern utan att jag begärt det.

"Sam?" inleddes det samtalet idag, i stort sett, lite saker innan. Jag svarade med ett leende och en nick.

Sedan kommer en ung kvinna, nästan lika mörk, fram och busar med han-som-står-vid-ingången. Hovmästare heter det säkert, men i USA har de liksom inte sådana. Tror jag, inte på denna medelklass-syltan. Hon busar, klagar och säger "jag vill hem", gnyr liksom lite. Jag säger "There is some kind of diagnose on that..." och ler lite. Hon skrattar, han skrattar.

Gemenskap.

Sedan kommer hon så klart, och sätter sig bredvid mig, småpratar. Om allt och inget, inte VÄDER, inte Varför-Är-Du-Här? eller Vad-Gör-Du? utan bara varmt - inte kallt - småpratar.
Underbart.

I morgon går jag dit igen, och fortsätter att läsa nytillskottet i bokhyllan. "Socrates and Love" av samma författare som "Socrates Café". Phillips har jag för mig. Vilken BOK!

Grattis Mamma, för några dagar sedan 87 år. Hoppas DEN genen finns i mina gener. Och lite av pappas, om några månader blir han 85.

Macaronis-besök i afton, bra som alltid. En italiensk restaurang på gångavstånd här i Philadelphias utkanter som jag besöker då och då. Kanske är detta sista gången, men det tror jag inte. Det visar sig.

Biff idag, på Macaronis finns kritor och en vit blank duk att rita på. Underbart! Vi diskuterar alltid på den duken, viktiga saker. Ritar och berättar om företeelser inom vår bransch. Viktigt.

Och vin så klart. Ibland vin igen. Ibland öl. Men det bästa är ritandet.

Så var det dags igen för en tripp över pölen, trevlig tågresa. Trots förseningen. Det är som det är, nu ska jag ut på Köpenhams Nyhavn för att leta en restaurang...det borde inte vara svårt.
Misstänker jag.

Så var det dags igen, men en annorlunda tid denna gång. Många åker tåg även på en söndag kväll. Första klass, som jag lyckades få, är nästan full med skilda människotyper. Paranta damer på väg någonstans, säkerligen nu mest på väg till restaurangvagnen för lite vin...ett gäng som sitter och skriver febrilt på sina PC-burkar.

En ung tjej som läser en bok jag inte kan se titeln på, och just precis nu ljudet av en ölburk som öppnas...Nå.

Vi stannar nu till för ett tågmöte. Ett spår används på grund av banarbete. Avledningen onödigt vetande...men på tåg är jag. Solen skiner, och jag slapp - för att jag bestämde det - gå upp tidigt idag. Skönt som tusan.

Tiina är inte med, såvitt jag vet, det är inte hennes tid nu att åka. Men tåget är överraskande fullt! Fattar inte det, en vanlig onsdag klockan två-tre liksom. SJ måste gå bra.

Låghalt sökes för släntarbete...mannen bakom eller i alla fall som berättade den för mig stoltserar med 34 år på lastbilsflaket valborgsmässoafton. Det är rekord det.

Utbytta tåg är väl OK. Lite i-landsproblem är det, jag vet...men men...

Jag skulle vilja veta att det är ett vanligt tåg i stället för ett X2000 när resan startar, så man kan besluta sig för om man ska med eller inte. Nu blev det en glad överraskning när jag skulle byta i Alvesta. Det är ju som det är.

Men lite tråkigt.

Och ett i-landsproblem. Helt klart. Har haft det rätt bra.

På tåget mellan Hässleholm och Älmhult, de flestas människor har lurar på sig. Dock inte jag idag. Vet inte varför, ville inte stänga in mig.

Ibland vill man ju inte det, blott i det öppna har du en möjlighet som det står i visan och psalmen.

Så var det dags igen. Men åt andra hållet, hon åker till Stockholm nu, från Lund, men var "hemma" för henne är vet jag inte. Troligen Stockholm. Det arbetades, i alla fall denna vecka misstänker jag, till och med idag. Sedan hem.

Men kanske är det så att det är tre dagar som gäller i Lund.

För genusprofessorn. Vem vet. Vill inte fråga, vill inte vara påflugen, hur skulle det se ut!

Men nyfiken är jag. Nu sitter hon nära, så att jag ser vad hon gör liksom. DET har inte hänt förut. Intressant.

Att flyga är roligt. På sitt sätt, att maten blivit ett litet snäpp bättre är bra. Nu vet ni.

Hamnar man sedan längst bak där det återfinns SAS-anställda på semester får man vet saker. Onödigt vetande kanske. Men...men...visste ni att det är blinda som sitter och trasslar ut hörlurarna som resenärerna lämnar in?

Det visst inte jag.

På vägen hem från Stockholm, eller möjligen Helsinborg bar det inte sig bättre än att jag erbjöd några tjejjer hjälp. Med några väskor som skulle inbaxas på bagagestället i någon vagn.

"Jag hjälper er" sade jag. Jag skulle komma att ångra mig.

Jag håller i väskan medan mina biceps börjar skaka lite lite lätt...damerna debatterar om vilken väska som ska stå var och i vilken ordning. Sammanbitet säger jag vänligt...
"det vore bra om ni kunde bestämma er..."
"det börjar bli lite tungt" fortsätter jag...

Oj! Vi gör så här fastslogs.

Frågade förstås vad i hela friden de hade i väskan.

Bowlingklot...Tre stycken. Eller så.

Tiina, det börjar bli en vana..:-) var på väg att ge henne te från 1:a klass idag.
Avstod...hon såg djupt involverad i kulörta excelark.

Tiina, det börjar bli en vana..:-) var på väg att ge henne te från 1:a klass idag.
Avstod...hon såg djupt involverad i kulörta excelark.

Två tjejjer, nyanställde, nyfådda Sony Ericsson telefoner. De tapplade med en. Fick uppfattningen att en av dem tidigare ägt en Sony Ericsson, den andra inte.

Denna min misstänksamhet besannades när den ena sade till den andra, under det att hon pekade mot telefonen.

"Jag har ju haft en Nokia innan, den DÄR är hieroglyfer för mig".

Svårt att hålla mig för. Skratt.

Hon sitter snett framför mig på T-banan. Hon är 25 minus eller så, rotar i sin svarta väska. En slags sortering äger rum. Vi båda är på väg mot Kista, en torsdagsmorgon.

Kvinnan rotar omkring, ordnar MP3-spelarsladd, flyttar viktiga grejjor till ett fack för just viktiga grejjor, donar runt och bara liksom ordnar väskan.

Jag kväver en fråga: hur kom det sig att den blev så oordnad?

Det tog några stationer, två-tre. När det idoga arbetet var klart togs det upp Mossvikenfruar. I pocket. Hon läser, kvinnan - som hade vackra kläder och såg lite, hon såg lite nöjd ut. Alltså ingen magsurhet, ingen ilska, bara lugnt och metodiskt städande väskan. Mossvikenfruar läses, befinner sig på sidan 11, eller 14. Det var inte mycket läst.

Så händer det.

Hon ler. Åt det som läses, jag brinner av iver att veta vad. Jag kommer nu att nästa gång jag är på linköpingsbaserad bokhandel bläddra i Boken. Som fick metodiska flickan på T-banan att le. Så där varmt, du vet?

Le. Inte åt mig, det gör få...:-) Närå, men alltså bara le. Lugnt och fint, och om jag inte minns fel så lade hon huvudet lite på sne, inte mycket. Men lite.

Ledningen har rasat.
Ner.

På sträckan mellan Nässjö och Mjölby. Tråkigt. Men jag kom hem till slut. Med bil faktiskt.

Hann med att kolla på nya menyn på Olssons. Och en öl. Hann också med att köpa presenter till sambons födelsedag som är idag! Bra. En bok om Provence, samt en kattkalender.