Gitarr klassisk

Det hittar man här, och en ackordhjälp. Gratis att ladda ner!

Träffade honom och hanses pappa - sidan är lite under uppbyggnad men men i alla fall - under en studentskiva på Orust. Munspelande pappan gjorde en improvisation.

Mollberg är en underbar gitarrist dessutom, och så klart. Musiken flödar i denna familj.

Legenden om Sisyfos

Den känns kanske till, han rullade i alla fall en sten uppför ett berg. Som, så klart, rullade ner sedan och Sisyfos fick börja om från början. Kanske han nynnade vidare "börja om på nytt, varför ska man sörja tider som har flytt". Ursäkta...den slet sig bara...

I alla fall.

The Stone of Sisyphus kommer i alla fall snart, säger ryktet. Det är Chicago, the band, som kommer med den. En efterlängtad skiva, hölls tillbaka i början av 90-talet av dåvarande skivbolaget för att den inte hade något kommersiellt värde.

Då de då de.

Enligt rykten är det Chicago som Chicago liksom på ett sätt och vis ska låta. Om det är sant återstår att se. Men jag tänker kolla runt på nyöppnade Skivlagret här i Linkeboda efter skivan som släpps snart i USA. Först där antar jag, sedan lite varstans i världen.

Sisdär en 22 000 kronor har de fått ihop.

Som stöd till fildelaren. Man kan stödja på http://fildelaren.phpnet.us/ om man vill.

Lite märkligt detta, jag har precis startat min chilirec-bandspelare. Som spelar in musik från 152 (om man vill, jag valde bara några) radiokanaler. Det finns ännu ingen statistik, och jag kan bara lyssna på de låtar (eller verk för P2 SR finns med) som spelades in senast.

Men just nu är det 96 357 stycken inspelade. Vari ligger skillnaden på fildelaren från Linköping och min lagringsplats på nätet på www.chilirec.com? Det förstår inte jag.

Chilirec är lagligt. Det stod att läsa i något nummer av Computer Sweden. Frågar mig lite oroligt vad chilirec tjänar sina pengar på. Eller får sina pengar från.

Matt 6:6-7 eller är det 6:7-8?

Ja, jag vet inte. Men söker man så finner man, spännande artiklar om kultur på Corren. Till och med där.

Spela in från radio, webbradio alltså.

Ni har kanske läst om www.chilirec.com, man startar liksom sin egen Revox A77 (hette de väl?) rullbandspelare och spelar in de webb-radiokanaler du vill. Efter ett eller två dygn så finns en del musik.

Startade just min rullbandspelare. På några kanaler. På två minuter har det spelats in 23 musikstycken. Säger då det. Medan jag skrev den meningen "Säger då det" blev det 26.

Spännande. Och legalt. Musikbranchen...vad säger ni nu då? Strömning av myspace-nyskriven musik kommer säkert också. Om vi väntar lite. Då är det plötsligt de som smart distribuerar musiken på nätet som är vinnarna. Tusan vet hur chilirec räknar ihop det. Annonser och sökmönster som vanligt kanske när det gäller nätet.

Underlig akustisk effekt

Och faktiskt inget störmoment. Underligt nog, men men, jag kan arbeta med musik på så jag är van. Arbetar ibland bättre med musik på.

Just nu lyssnar dottern på något dunk dunk uppe på andra våningen. Dessa trummor passade faktiskt in på Haydens Skapelsen som snurrar på CD-spelaren på undervåningen.

Man börjar bli van att höra klassisk musik insprängd på vissa ställen...


Hälsningar
Lasse Sjöström

Fagotter och oboer spelar Mozart

DET är kul. Bra ide med sida på myspace för samarbete mellan musikskolor!

Lyssna på mozart. Carmen var lite skakig, men vem blir inte det av Carmen...

Lise och Gertrud heter de

Har för mig att jag skrev om en duo en gång, som jag tyckte om men inte mindes namnet på. De är förband (före paus (!)) till The Manhattan Transfer på Dalhalla i år.

De är himla bra. Kolla på TV/Film på deras hemsida.

Mer Min lyckas hus

Det är Karlfelt tror jag, en vers, verserna är bäst i den här sången "Höstens Vår". Det finns föresten ingen "refräng". Utan varje vers inleds med en slags introduktion som är första strofen i kommande vers. Men med en annan melodislinga.

Väl mig då lekens minnen tvina
att du var allvar och står kvar
Att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar
Hör himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par
vi le när jordens reds och darrar
vår lyckas hus har goda sparrar

Göran Fristorp - snälla vänta inte i tolv år till

Min lyckas hus, så heter CD-skivan - vars titel förresten gav sökträffsrekord för en vecka sedan på den här sidan - som Göran Fristorp givit ut. Nyligen.

Underbar, underbara sånger, Helen Sjöholm hjälper till ibland, hjälper till är dagens underdrift. Hon är fullständigt underbar. Mer! Mer! Mer!
Men Fristorp nöjer sig inte med svenska röster, Marian Aas Hansen sjunger på norsk. Det är också fantastiska tänkvärda texter av Göran Fristorp men också av andra svenska författare; Karlfelt, Fröding, Lagerkvist.

Fristorp platsar i sällskapet. Med den äran.

En dröm om allt det där
som borde få sin tid
om nån att hålla kär
och leva tätt invid
att våga somna in
befriad - lugn och trygg
och viska "du är min"
tätt bakom någons rygg

Jag tänker på, salig i åminnelse, PA Sjöberg (grundaren av kören AdLibitum) när jag lyssnar, han älskade - såvitt jag förstår - Göran Fristorp. Vi gjorde under PAs tid många konserter med Göran Fristorp. Ofta stod Göran strykandes skjortor inne hos tjejjerna...så klart. Var annars?

Några av sångerna på Min lyckas hus kommer att snurra (heter det så i en MP3-spelare?) länge i sommar i MP3-spelaren. Länge länge. Frid ger den. I alla fall mig, men troligen inte så många med mig. Jag är ju en obotlig romantiker. Vi är på utdöende, men kommer till liv då och då, vart tolvte år eller så.

Snälla Göran vänta inte i tolv år innan du räddar mina somrar, en räddningsinsats om elva år tror jag vore bra. För mig i alla fall.

Spåman big band till slut på youtube

Thad Jones-arrangemang för det mesta. Inte den bästa ljudkvaliteten men ändå.

Ola Brunkert död i olycka

Himla tråkigt när folk dör, så klart. Trummisen Ola Brunkert minns jag för att han sjöng alltid trumslagen. Det syntes när han rörde på munnen. Det var liksom en massa uttalat dush, kadash och kabadang.

Nu blir det inte mer dush, kadash och kabadang. Eller ja, inte här på jora i alla fall. Och javisst är det så att han kommer att leva vidare genom ABBA-musiken det gör han. Det låter lite plattitydiskt och konventionellt att säga så, men samtidigt kan jag inte låta bli. I ABBAs fall gäller det ju alla närvarande. Stolt konstaterar jag när jag läser artikelen (som de säger i Småland) i DN, att jag minsann är med på i alla fall en skiva där en ABBA-basist medverkar.

Jag blir glad bara av att tänka på när han sitter där och rör på munnen till trumpinnarnas taktfasta trummande på kaggar, virveltrummor och hi-hats.

Dush, kadash, dush, kadash, dush kadash, kabbabbabbabbabbadang.

Hemkommen från konsert

Tavener, John.

Lament for Jerusalem. Klagosång för Jerusamel (det ska stå så klart, ser jag nu 2008-03-17 Jerusalem, men låter det stå kvar, så berörd blev man av verket att man inte vet ens vad staden heter...:-), kraftfullt verk.

Med en underbar sopran, Anna Jobrant Dalnäs, fantasktiskt. Vackert sjunget. Också. Otroliga pianissimon. Supersvårt stycke, avslöjande, men i Annas fall fanns inte något att avslöja.

Hon är en ängel, det var vi många som var ense om.

Schüldt i P2 - ett underbart program

Det sänds i P1 också, på söndagar vid pass tre. Lyssna på det! Idag handlade det om allt möjligt. Ett par samtal, kanske ibland bara ett, blandat med musik.

Som berör.

Underbart briljanta program! Som får mig att lita till människornas välvilja och förmåga att göra bra radio.

Mer sådant! Reklamkanalerna kan slänga sig i sin marknadsvägg.

Björn Gustafsson är magnifik

Att rimma elegant med laktosintolerant är karamellodiktstipendiatsämne. Det är det.
Lysande!

Tittade faktiskt på melodifestivalen, den sändes ju från hemstaden så jag nästan måste ju. Upp och Hoppa fick min röst. Till och med...trodde inte jag skulle rösta alls.

Ska eränna en sak...

Tittar faktiskt på Let's Dance denna säsong. Det trodde jag inte om mig. Men det gör jag. Det är mer faschinerande än jag trodde.

Och en sak som är väldigt faschinerande är att Tony (om det nu är domaren längst till höger) har engelska "intrusive R" på svenska! Han säger "Ni var bästa paret att dansa -r- ikväll". Där r'et är liksom insjutet mellan två vokaler. Det är just ett "intrusive R".
Det är roligt att lyssna på, han har det så klart på engelska också. Men de inskjutna R:en sitter i hans ryggmärg.

Programmet i övrigt är roligare än jag trodde att titta på. Men man kan ju ändra sig, det kan man. Det var mest en slump att fyran åkte på för någon vecka sedan efter "På Spåret". Men nu växlas det över varje fredag vid nio.

Grattis Tage!

Du hade fyllt åttio i dag, "om du hade levt" som de säger på TV.

Jag tycker du är i högsta grad levande, varje jul genom den underbara berättelsen om Karl-Bertil. Varje gång jag åker förbi statyn här i staden tänker jag på dig.

Jag kan undra över vad du hade sagt om företeelser i vår värld.
Om torsken, klimatet och Bush.
Om den siste hade du sagt Usch.

Det tror jag i alla fall. Men jag kan ju inte veta.

Jag vill inte gå händelserna i förväg men i alla fall

Sitter och grunnar då och då på hur livet som pensionär kommer att te sig. I det fall jag hamnar på ett "hem".

Jag vill INTE sitta framför tv-n och titta på bingolott. Jag vill inte spela bingo, jag vill heller inte lyssna på dragspelsmusik. Jag vill lyssna på körmusik, kanske till och med manskörsmusik (lyssnar inte på det mycket ska erkännas, men framför det en gång om året).

Kan tänka mig att få filosofiböcker upplästa, jag kan också tänka mig att någon läser en skönlitterärbok som jag så att säga missat att läsa. Något av Torgny Lindgren, den där om pölsan till exempel.

Jag vill ha ett glas vin, kanske till och med vinprovning. Vill också lyssna på gamla Chicago-låtar. De gör mig glada, eller trumpetkonserter. Kanske till och med på CD-skivor där jag själv medverkar. Jag vill kanske titta på Kill Bill Vol I, eller Moulin Rouge eller hela Star Wars-serien. Eller Sagan om Ringen! På hög volym...

Jag dricker inte vanligt kaffe, jag vill ha en enkel espresso. Understundom en cappochino. Helst på Wayne's i Linköping...

Är det någon i äldreomsorgen som tänker på det?

Vissa saker kan man lyssna till och se hur många gånger som helst.

Moulin Rouge's variant av Your Song tillhör en av dem. Come What May från samma film är också en kandidat.
Come What May...seasons may change, winter be spring but I will love you until the end of time. De parallella oktaverna sedan när panoreringen sker är också underbar. Fullständlig. Fullkomlig.

Suddenly my life does not seems such a waste, it all revolves around you.

"no river to wide" - mitt favoritfilmavsnitt. Storms may gather and stars may collide, ett favvo-text-avsnitt.

Och Your Song är underbart bra. Ja, jag vet att jag tjatar om det. Men det är totalfantastiskt bra.

Jag är kär!

I Miah Persson. Som var med på trettondagsfeber, sopranen. Underbart bra. Det var längesedan om någonsin som jag hörde en sopran som har den klassiska skolningne men som också kan sjunga jazz-trioler.

Underbart bra!

Fantastiskt bra. Daniel som är tenoren i samma föreställning är också mycket bra.

Nu ska jag titta på Sartre och Beauvoir-serien som vi spelat in. Andra delen.

Borisova-Ollas heter hon

Hennes man presenteras som kommandes från Stockholm...det tror jag nu inte. Eller ja, han bor säkert där, men han kommer från Dalarna. Hon ser ut som en som kommer från Dalarna.

Han, masen Dan-Erik, hittade en dalkulla i Moskva och tog "hem" henne igen. Det är något med utseendet, kinderna, hakan och ansiktsformen blir ett hjärta liksom. Och leendet och övriga ansiktskännetecken minner om dalkullor så det kular om det.

Skulle var kul att höra hennes kompositioner. De är säkert en slags kyrilliska dalakoraler. Hoppas jag på något sätt, kanske finns det samma sorts vemod i Ryssland som i Dalarna. Det kanske är det som förenar.

Också.

Väntar på rostning av andra omgången Janssons

Den ska ju det, rostas. Alltså stå i ugnen utan någon vätska ett tag, tio minuter så där. Sedan ska det på lite gräddmjölkblandning samt förstås anjovis-spad, eller anchofisk som en tidigare flickvän sa'.

Den första omgången Janssons gick åt igår. Vips sade det. Puts väck, vips. Men det är bara kuligt.

Så nu väntar jag och dricker Oppigårds Vinteröl, mycket god. Lyssnar på webbradio, Sveriges Radio har en kanal som heter klassisk jul, inte så dum. Just nu Glands över sjö och strand som invärtesdoktorn säkert säger...

God Jul på er!

Peter Johansson - rösten från S:t Anna

Ni missade väl inte dokumentären om Peter Johansson igår, underbar sångare. Bra gjord var den också med en expose över vad Peter har gjort. Samtidigt visar det på att artister och sångare kan faktiskt komma fram utan Idols hjälp.

Och vilken Queen-föreställning det måste varit! Det är tufft att sjunga den, det märktes på Anders Ekborg för några månader sedan i Cloetta Center... Peter Johansson gjorde den 800 gånger...vilken röst, vilken prestation. Och så vackert han sjunger.

Dilsa Demirbag-Sten, hon kan hon.

http://www.corren.se/archive/2007/12/17/ji93d5e9d8ddajh.xml

säger det mesta om sakernas tillstånd och viktighet. "Ge barnen musik och litteratur". Och nästa gång, Dilsa, gå fram till flickan MED tårarna i ögonen. Jag lovar, flickan kommer aldrig aldrig att glömma att Hon faktiskt Berörde en annan människa.

Finns det något viktigare i livet?

Nu är det snart jul igen.

Jills skiva snurrar just nu, den är bra som tusan. Som konstrast till Bachs juloratorium...

Sjöng Juloratoriet igår, det gick bra, alten Maria Streiffert är alltid en trevlig bekantskap, och Hedvig Erikssons sopran är underbar, den passade förträffligt i domkyrkan. Dock hade hon för lite att göra, tycker jag. Hela Juloratoriet framför nog kanske aldrig, eller jag vet inte, vi gjorde del I - III. Det kommer lite sopranarior i slutet såg jag, men men, det kanske kommer en tid när man gör del IV - VI.

Lars Arvidson är i en klass för sig, helt fantastisk bas. Eller basbaryton som det står ser jag när man söker på nätet. Han var mästerlig igår. Evangelistens tenoraria är trixig att sjunga, men det gjorde beundransvärt av tenoren Klas Hedlund.

Thore och jag

Thore Skogman har gått ur tiden, ska erkänna att jag inte har en enda skiva av honom. Det har jag inte. Men han betydde ju något i musiklivet trots allt, jag lyssnade på Fröken Fräken. På den tiden den spelades i tid och otid, och jag lyssnade på "Jag ringer på fredag" men det var ju inte Thores. Men i alla fall, det gjorde jag.

Har dock sjungit med framgång en av Thores mindre kända låtar, "ta det som motto, satsa på Lotto" är en. Men naturligtvis på skogmanvis "ta som motto motto motto, satsa på Lotto Lotto Lotto". Då utklädd till tant, tillsammans med Olle, på en drag-show som dåvarande LiHkören hade på Herrgår'n, ett av de två studentställen som fanns i slutet på sjuttiotalet. Det var kul.

Under en vistelse på Lanzarote träffade jag Thore Skogman, de satt vid bordet intill och förundrades över en potatismos som troligen var gjord på sötpotatis. Vi, vi vårt bord, försökte bättra på det med salt, och vi gav sedan saltkaret till Thore och hans sällskap med orden "vi tror ni behöver detta". Under delar av middagen fick jag och Olle tvinga oss att inte börja sjunga "ta det som motto motto motto...", misstänker att det blev svårare och svårare ju längre fram i middagen vi kom.

Lyssnade på skuggor och ljus igår

Ett P2-program om - just denna gång - kvinnliga sing- and songwriters. De hade en underbar expose över just hbt-sådana, den här sången var ofantlig bra. Jag skrattade gott i bilen. Det kan finnas ljudmässigt bättre på hennes - Janis Ians - site.

Versen

My passport in Sweden
says I’ve got a wife
Amsterdam tells me
I’m partnered for life
But back in America
land of the free
I’m a threat to
the national security

är otroligt rolig. Hela texten finns här.

Massor med mille för mozartmanuskript

Någon har sålt ett manuskript av självaste kungen inom klassisk musik, vid sidan av Bach är det bäst att jag skriver annars får jag några på mig..., för 1,5 miljoner. Mer att läsa här.

Var det värt det? Ja, det är värt det, som det ser ut och verkar är det som det sades i filmen om Mozart. Inte en enda ändring, som om det vore dikterat av Gud som Salieri sa'. Nu tolkade Salieri det, enligt filmen, som att Gud skrattade och hånade just Salieri. Det tror nu inte jag.

Jag tror snarare Gud visade människorna hur musik ska låta, när den är dikterad av just...Gud.

Traditionell julskivelyssning

Då är det dags för den traditionella julskivelyssningen, vi lyssnar på allehanda underliga julskivor under en kväll. Det börjar bli svårt att hitta rariteter.
Några vi hittat under åren är:

Chicago 25 - Mycket bra, chicagosound på jullåtar, blåsriff och bakgrunder man just vill ha. Rytmer likaså.

David Clayton-Thomas - Sångaren i Blood, Sweat and Tears under många år, underbar skiva. Samba-takter här och var. Fantastisk.

Johnny Cash - Ja, Johnny Cash, mycket bra skiva det med, med en berättelse om Jesus som är vacker. Som pratas fram, eller deklarmeras heter det säkert. Men bra är det.

Gloria Estefan - Oj vilket drag! Latin-rytmer här med.

Singers Unlimited - Det gamla gänget, hörde att basen avlidit, tråkigt, de var i en klass för sig. Här, underbara så klart. Hittade den på rea för ett par år sedan. Nästan-rea kanske det var.

The Boppers - inte så dum.

Celine Dion - given, Oh Holy Night en klassiker, som man inte tröttnar på. Tårarna strömmade när jag hörde den första gången.

Vad bra att det skrivs om Katie

Hon är bra tycker jag, vilken sexuell läggning hon har är för mig totalt ointressant i sammanhanget. Det är det förresten i stort sett alltid, kan inte komma på något tillfälle när det spelar roll överhuvudtaget. Utom för parterna som är inblandade.

Någon gång ska jag berätta om mitt möte med två tjejjer i Edinbourgh (om det stavas så...). Mötte dem på en pub för länge sedan, och hade mycket trevligt samtal om homosexualitet, deras ikoner och annat.

Den här videon är häftig, det ser faktiskt ut vissa gånger som hon verkligen släpats runt jorden. Som när sanden rinner bort under henne, och snön. Låten är bra förresten. Så klart.

Hade precis fyllt trettioett

Tror jag, eller trettiotvå snarare. Nå. Var i Stockholm, satt och slöade på Sheraton av alla ställen. Varför i hela friden bodde jag där förresten, det är ju inget höjdarhotell...i alla fall...där bodde jag. Det satt en tjej vid pianot och spelte.

Hon spelte bra. Plötsligt börjar det kännas ordentligt i hjärtat, det visade sig senare att hon spelade "Behind closed doors" av Julia Fordham. Det var så jag upptäckte Julia Fordham, och förstås Eliza. Som det visade sig att denna lika vackra som sjönsjungande kvinna hette. Från London, på gästspel i Sverige.

De följande veckorna hittade jag bra anledningar att åka till Stockholm. Vi hade fantastiskt roligt. Hittade henne häromdagen på ansiktsboken. Den är inte så dum, en mer öppen plats än vissa andra - denna inräknad, båda fyller dock sina syften.

När jag skjutsade henne till Arlanda, för hon skulle hem, passerade vi en skylt där det stod "Tack för visad hänsyn" och Eliza säger där står "Thank you for visited Hansyn". För att inte tala om vår sena (snarare tidigare kanske) diskussion om skyltarna ut-fart (som hon förstod...) och in-fart...

Misstänker att jag berättat om det förut, men det var med Eliza jag gjorde film-grejjen några år senare: Åkte till hennes gig-ställe, hon råkade ha paus, och jag står bakom henne med händerna för hennes ögon och säger "Guess Who?".

Hon är fortfarande bra på att sjunga, och säkerligen lika vacker.

Sökträffarnas anatomi

Ibland undrar jag hur i hela friden den här sidan kan komma på höga placeringar på sökmotorerna. Olika sökmotorer pekar ut den här sidan vid så vitt skillda
söksträngar som "lunginflammation", "Göran Fristorp", "fikonvinäger" (!), "Figure Humaine".

Det är festligt att studera träffarna från sökmotorerna, kan inte låta bli att kasta ett öga på det mail som kommer om just detta.

Det ger mig också tillfälle att kika på gamla inlägg... Nu, den senaste tiden har det varit mycket "Figure Humaine" och "Rör vid mig nu", den första av Poulenc den andra av Benny Andersson.

Kan inte låta bli att undra varför internetkollektivet blivit mäkta intresserade av dessa två herrar och deras verk. Ligger det i höstens tid tro?

Skämslåten - videokväll med Luuk

Jag inser att jag har en skämsartist. Det är Barry Manilow, han kan man ju bara inte tycka om. Han är för smörig, men jag gillar faktiskt hans låtar. Har dock ingen CD. Det har jag inte.

Obotlig romantiker. Det är nog jag det. Gråter färre gånger nu än förut, men ibland till slutsången av Ally McBeal kommer det en tår. Som nu. Ja, Barry Manilow var med, men han sjöng ingen sådan där släpande sång. Tur nog.

Juloratoriet och en biografi om Miles Davis

Då leker livet. Faktiskt. Vet inte om jag skrivit om det, men jag har tagit lediga måndagar nu i någon månad. Underbart. Prova det! Om ni har ett arbete där det är möjligt.

Då kan man ägna sig åt så mycket arbete man mäktar, är det tomt i mailkorgen så surfar man lite på det där gamla sättet, liksom slösurfar bara. Sedan läser man lite för att blanda kulturupplevelserna. Sedan mailar man och chattar med lite kompisar. Inte dumt alls.

Bach's juloratorium är det förresten, ska sjunga det i slutet på december. Eller i alla fall i december. Ska bli roligt, minns inte om jag sjungit det, det framkommer först när jag får noterna i handen. Då vet man liksom om man gjort det förut eller inte.

Tidshopp liksom, men ändå inte

Jag minns de gånger vi i "Bertil Spåmans kör och orkester" - som faktiskt är en historia för sig - åkte på turne. En gång åkte vi till Jesus Christ Superstar i Göteborg, och såg en man på gitarr som verkade spela med tungan. Det var Janne Schaffer. En ung Janne Schaffer. Andra personer som senare blev kända för tutt-tv var också med i ensamblen. Bra var det.

Men bussresorna var liksom lika bra. Då kunde någon av körtjejjerna sitta och prata med mig och andra killar timmavis. Det var liksom en chans för en femtonåring att snacka med sådana som var ett och ibland två år äldre. Den chansen hade man inte annars.

Sonen åkte till Vargön i helgen, på just bussresa med en ungdomsorkster, då med mer klassisk framtoning när det gäller musiken. Jag tror han har lika trevligt på dessa bussresor som jag hade. Han tyckte inte om att gå upp sex på morgonen - det gör han i veckorna för att komma till Norrköping - även en lördag. Men de stora bestämda stegen han tog mot bussen talade ett annat språk.

Man lär sig under resor. Så är det bara.

En arvinge till underbare Maurice Andre

Maurice Andre är en gudabenådad trumpetare vars kännetecken är att han inte bara spelar stycken skrivna för trumpet, utan han gav sig på lite annat också. Oboe-konserter och så...Bara för att...fin ton, lyrisk trumpetare.

Han har en arvinge, sötare än Maurice...och jag kan inte låta bli att skriva att hon är som balsam för själen. Hon ger sig på Paganini (!), lite trollflöjten och faktiskt, Oskar Lindbergs fäbopsalm. Senaste gången jag hörde den på trumpet var som ett extranummer på min gode vän Urban Agnas konsert. Alison gör den på en av skivorna också. Underbart bra.

Pianissimona i början här är sagolikt, overkligt vackra.

Det är bara så. Hon är någon jag missat att lyssna på i tio år. Blir alltid lika irriterad då. När jag missat någon som är bra. "Bra" förresten...det räcker inte.

Zawinul är död

Vem är då det? Tja, en jazzpianist. Mycket bra sådan, spelat med Chic Corea, bildade Weather Report med Wayne Shorter. Skrev Birdland. Underbar låt om ett underbart (antar jag, har bara varit på Village Vanguard i New York) jazzställe.

Spelade "Mercy, Mercy, Mercy" för säkert 35 år sedan i storbandet, visste inte då att det var Joe Zawinul som skrivit den låten. Hittade den just på Youtube med Buddy Rich storband, dock utan Buddy Rich.

Youtube är en guldgruva. Det är den.

Heder åt SVT-programmet Kulturnyheterna, de avslutade med en lång lista på Zawinul-plattor, och då förstås till tonerna av Birdland. Så klart, man kan lita på Kulturnyheterna.

En av de stora är borta

Luciano Pavarotti har dött. Det har väl inte undgått någon vid detta laget. Läser lite om honom på nätet.
Det mest minnesvärda uttalandet står han själv för, han var tillfrågad att sjunga på prinsessan Dianas, en god vän till honom, begravning men han avböjde med orden "jag kan inte sjunga med sorg i rösten".

Your Song i Moulin Rouge

Det finns en scen jag tittar gärna på, flera flera gånger per kväll. Flera gånger i livet. Kommer inte sluta titta på den. Undrar varför det är så, men det är något med Your Song i den kontexten. Det är något med Your Song redan från början så att säga, och Elton John, förlåt Sir Elton John.

Men sedan är det det där, när han sjunger, plötsligt efter att ha deklamerat Your Song inför en allt pilskare - låt vara spelad såväl i filmen som av rollen - Nicole Kidman "The gift is my song" och hela, hela Paris tänds upp och ekot klingar över det alltmer upptända Paris.

Jag har tittat på scenen fem gånger. Redan. Ett tag gjorde jag det varje kväll. Sjukligt. Men det är en sjuka som jag gärna har. Faktiskt.

Lägger tillfälligt ner arbete för att titta på Ratataa

Det är fördelen med att kunna arbeta i hemmiljö...Ratataa är ju som möjligen bekant Povel Ramels film från 1956 läste jag i tidningen. Tänk att "Underbart är kort" är från 1956 eller 1955 möjligen. Han måste ju skrivit den innan 1956 antar jag.

Har inte sett den förut faktiskt. Inte alls. Men musiken från filmen har jag kommit i kontakt med under olika musikaliska perioder i mitt liv.

Tänk att "knackelibang på dörren, vem där?" också härstammar från den här tiden när jag var möjligen en liten spermie.

Solen kallar

Men jag kan inte låta bli att för en fjärde gång höra på Snooky Youngs förstatrumpetspel i Groove Merchant och Thad Jones & Mel Lewis Big Band Orchestra. Underbart. Underbart.

Lyssnar en gång till, under tiden jag skrev detta så tonade sluttonerna ut...så...till CD:n...

Han är 82 år på bilden. Men vilken blick! Du behöver inte läsa texten, scrolla ner till ett slags bildspel på när Snooky knyter ihop säcken under någon av hans många inspelningar.

Solen kallar, som sagt. Och magen kurrar snart, vad ska ätas? Vad ska lagas? Det återstår att se.

Nostalgi - det är svårt det.

När man blir nostalgisk måste i alla fall jag alltid säga ett positivt förled, annars tror folk att man liksom saknar något. Eller tycker det "var bättre förr". Så är det inte, i vissa fall kanske det förhåller sig så men oftast inte alltid.

Igår kom jag hem från Frankrike, bland posten låg ett kuvert från en gammal kompis från Rättvik, vi spelade i samma storband. Han har hittat gamla svart-vita filmer som han fört över på DVD. Vilken nostalgiresa! Och vad bra det låter, av nittonåringarna, i snitt. Himla bra initiativ.

Vi spelar ett gäng Thad Jones-låtar, några alster med en kör, mest tjejjer i den. Den låter också bra.

Inspelat på Musik Vid Siljan 1976 i juli. Den DVDn kommer jag titta mycket på, och sonen är lik mig....så klart.

Rigmor Gustafsson - sommar i P1

Tänk att sitta i ett sommarprovence och lyssna på Rigmors sommarprogram, det är mys det. Tycker jag.

Och så börjar hon med Keith Jarreth, och vilken låt se'n. Den är underbar. I sin enkelhet. "My Song" tror jag den heter, eller så heter plattan så.

Det slår mig att det kommer en del giganter från Värmland, förutom Rigmor Gustafsson tänker jag närmast på Nils Landgren, trombonisten och sångaren.

Hennes kärlek till Stevie Wonder delar jag, hans senaste (får vi hoppas och inte sista) CD är underbart bra: Time 2 Love.

Hon har något mer...än Julia Fordham

som ju gjorde låten först. Undrar vem hon är?

Men alltså, lyssnade på Julias variant, hennes altstämma går inte av för hackor. Det är en sak som klar.

När jag var 13-15 år och bodde i Rättvik, så tänkte jag inte mycket på texter. Nästan inte alls, de var liksom bara något som "fanns" som komplement till den underbara musiken. När fan blir gammal läser man texter. Och lyssnar på dem, vad de innebär, och innebar.
Chicagos gamla slagdänga vid sidan av 25 or 6 to 4, den förresten troligen skriven en sen natt när klockan var 25 minuter eller 26 minuter i fyra.

Men men, slagdänga, i alla fall i Rättvik, i alla fall hos oss
chicago-influerade musiker. Förresten, gör just nu pasta, al dente, al dente
fanns inte på sjuttiotalet, ja, alltså i italien fanns det säkert. Så
klart.
Men i Rättvik var pastan (som den förresten inte hette
heller) ihjälkokad. Faktiskt. Det blir min snart med om
jag inte tar av den...

Simpel text, men liksom ändå, Chicago var ju som de var, och är. "Tycker den
är bra, ja' "

Wake up sunshine
let me feel your warm sun light on me.

Night was long and night was cold
but today we are one day older.

Onekligen. Och solen skiner. Idag med, ibland skymd av moln. Apropå moln...just det ja, det var Det jag skulle fundera på. Pratade med vännen Mats om just detta sociologiska fenomen jag var med om på rälsen.

Chicago igen, vissa delar sitter i ventilfingrarna. Det bara kommer. Liksom. Skönt att veta att man (fortfarande) kan.

Så var Poulencs Figure Humaine avklarad. Underbart. Obeskrivbart, så raskt över till något annat.
På festen framfördes älskvärda L'amour de moi, med mamma-Hansson. Kära återseenden och återhöranden i förra kören jag sjöng i, över 20 år sedan. Över 20 år sedan.

Men tiden går inte fort, det går att resa i tiden via känslan att sjunga, minnen blommar upp ur den blomlåda som sångaren förfogar över, en aldrig sinande sångarens egen lilla blomlåda. Låda förresten, det är en hel trädgård. En alldeles ljus, fin, palett med själens alla känsosträngar.

Ett minne för känslan, att kunna resa tillbaka till små guldkorn av känslotoppar och ibland dalar. Den ena finns, som bekant, inte utan den andra. Känslomässig berg- och dalbana kallade jag det en gång i tiden.
Jag kommer dock från ämnet.
Sång.

All my Trials Lord. Soon be over. Ad Libitums kännetecken, den körens själ. Som överförs i muntligt tradition. Nyanserna går från forcerat forte till pp på några åttondelar. Böljande vågor som i mina ögon naturligtvis kommer ut...och rinner över. Satt mycket långt bak...och vilade. En nyttig kontrast mot Kammarkörens klangmatta, också i pp, men ibland i ett dånande hjärtligt - och inte alls massivt omkullvältande med kraft utan klang - fortissimo.

Körernas själar kom fram och böljade mot varandra, den ena mer icke-profan den andra profan. Den ena mer kyrkorumsmässig, den andra mer gospelmässig.

"Jag skrattar åt alla planeter" står det i texten. Vet inte varför det fastnat. Har ännu inte tagit bort den från MP3-spelaren...De mänskliga gestalterna ska nog vara med i Frankrike i år. Det tror jag. Så tror jag. Som en markör, av vad vet jag ännu inte.

Vi stannar nu till för ett tågmöte. Ett spår används på grund av banarbete. Avledningen onödigt vetande...men på tåg är jag. Solen skiner, och jag slapp - för att jag bestämde det - gå upp tidigt idag. Skönt som tusan.

Tiina är inte med, såvitt jag vet, det är inte hennes tid nu att åka. Men tåget är överraskande fullt! Fattar inte det, en vanlig onsdag klockan två-tre liksom. SJ måste gå bra.

Låghalt sökes för släntarbete...mannen bakom eller i alla fall som berättade den för mig stoltserar med 34 år på lastbilsflaket valborgsmässoafton. Det är rekord det.

Som korist upplever man mycket, mest när man sitter och lyssnar. Damkör är inte min grej, inte i längden trots att jag är hetrosexuell och kunde så att säga "bara titta" i stället för att lyssna. Är inte heller manschauvinist, utan tycker om kvinnan, som någon skrev och inte kvinnor.

Den som citerades har jag glömt namnet på, men jag minns var jag läste det, i damkören Linneas 10-årsjubileumsprogram. Utmärkt kör, trots ovan sagda. Men upplever mest när man lyssnar, mest upplever man, märkte jag, om man lyssnar på ett musikstycke som är komponerat av en mycket god vän. Då, då händer det något.
Detta var första gången jag lyssnat på musikstycke för kör komponterat av god vän.

Det kom skratt, tårar och tankar. Det sista är ju viktigast. Fragment för kvinnoröster, titeln förpliktigar på något sätt. Texterna var från kända kvinliga författarinnor, Bodil Malmsten, Södergran Edith, Märta Tikkanen, en Södergran jag inte minns förnamnet på, samt några till. Underbara kompositioner till dessa texter. De berörde.
Mig. Och andra.

Tårarna kom i det lugna, mer traditionellt harmonisatta stycket.

Skrattet kom till Bodil Malmstens text, för övrigt en författarinna jag träffat på. I ett garage i närheten av Birger Jarlsgatan i Stockholm. Tror jag skrivit om det, förtjänar dock att upprepas.

Hade just lagt i pengar, ser plötsligt Bodil Malmsten på väg mot samma syssla, jag utbrister:
"Oj! Hej, du är bra du!"
hon svarade med ett leende samt "Det är nog du med".

Tankarna kom hela tiden, men mest när kören står med utslagna händer och sjunger att de vill möta världen vapenlös. Och se, där var en författarinna till: Karin Boye.

Jag tyckte mycket om kompositionen, och det säger jag inte för att vänskapen ska bestå och frodas, utan för att jag tyckte mycket om kompositionen.

Jag är glad att jag tog mig tid att lyssna på fragment av damkören Linneas 10-årsjubileumskonsert. Spefiellt då Fragment för kvinnoröster som kommer göra mig till en helare människa.
Tack.

Nu har de kommit, de är inte bara tre, de må vara lite okändare än Pavarotti, Domingo och Carreras. Men de är bra...och de är tenorer. Tio till antalet...

Men lite lite för mycket kanske det blir, avgör själv.

På flyget förresten, träffade jag en person som såg Peter Johansson tidigt, innan Så Ska Det Låta. Innan Queen. Då när sångspelet Gerda hade en massa framträdanden. Jag skulle vilja varit där, det var säkert i Gryt eller så. Eller i närheten av i alla fall.

De sade då, "alla" som det heter, att han kommer att gå långt. Det gjorde han ju.

Lyssnar på honom och Matilda i detta nu. Långt hemifrån, men lika bra är han, och hon, för det.

Nu lyssnar jag igen, för fjärde gången. Och det är inte den sista. Så det så. Trots en ihärdig förkylning.

Sonjas låt är väl en fransk chanson, eller? Den är bra, lite lite seg kanske. Men tårarna kom vid refrängen första gången. Så det kan nog gå.

Den är bra. Hon har en bra röst med, om det nu spelar roll i dessa sammanhang.

Mänskliga figurer. Figure Humaine. Vilket mästerverk! Ju mer man lyssnar på det desto mer såld blir jag. En lek med ord och ton. Ursäkta pekoralen. Liksom. Snart nynnar jag på delar av den.

Men jag är ju inte klok. På en fläck heller.

Mupparna kommer till stan - ni minns kanske Jim Hensson - http://www.avenueq.se/. En något fräckare upplaga dock, det är bara närande tror jag. Att skaka om lite.

Ruska runt.

Få något att hända. Kommer att tänka på Tommy Körbergs lilla sång om Likgiltigheten.

Rörs jag av kärleken, lyssnar på den då och då.

Du har gömt dina ögon i min själ
där du öppnar den dörr som jag låste väl

Jag är ledsen.
Jag är såld.

http://www.youtube.com/watch?v=9meapnT6wvc&eurl=

Lasse

Draken blev förresten en vålnadskör viskandes "snart, snart, eller aldrig mer" på frågan om Conny träffar sitt ego. Och vidare "ditt ego lever än". Och sedan när en flöjtissa spelade vackert vackert så vaknade draken och blev till allehanda djur...Conny förtvivlat anfallen av apor, elefanter, älgar, och ja...Gud vet vad.

Sedan lyftes egot upp på starka tenorarmar.

Ravel spelade han. Pianisten. Och Sånskensmaneten, förlåt Månskenssonaten. Och Chopins sista ballade. Tror jag det hette. Vad det hette är inte...så viktigt.

Vackert spelat.

Upplevelsetrettondagsaftonsfest.

Vilken grej. Fiiiiiina grejjjjjer, som en kollega, kund och kompis i Helsinborg säger.

Conny T som kär i sig själv "finns mitt ego kvar" liksom att bli kär i. Allt till Trollflöjtens musik, och nästan dödad av draken.

Draken bestod av i längdordning ställda korister. Huvudet på draken var Juha T. Vidare Conny T i små stycken betitlade "fetichisten" och "transvestiten" översatta från möjligen spanska, mina hjärnanteckningar är något suddiga, enbart för att de är suddiga. Inget annat. Och bland annat för att de var just...översatta.

Helene Rs expose över tre kvinnor i franska operor...alltså...jag menar...funnes det ord skulle jag skriva dem, men det finns det så klart inte - då skulle inte musiken skrivits. Vilket för övrigt gällde alla framföranden som kom slag i slag. Allt utspelat i en realisering av Hans-Åkes dröm. "Jag sover dåligt, men visst drömmer jag bra?".

Jag håller med.

Ett utdrag ur Lars-Erik Larssons Förklädd Gud.

Pärlfiskarna med annorlunda koreografi; Conny T och Daniel R, onödigt vackert pianospel, premiär för Linköpings Näsflöjstorkester, uruppförande av ett pianostycke samt ett sångstycke för bariton med pianoackompanjemang, Figaros Bröllop utfört förnämligt av operagruppen vars namn är just Figaro. Återsåg Olle R, och en hel del andra jag inte väntat mig se på en fest. Men det är klart, 120 personer...då känner man ju "någon".

Bluebird briggen av Hill, eller är det möjligen Hull, det kanske är en ketch. Nä, det är det inte. Men vem bryr sig i princip en kväll som denna. "Jag glömde texten men jag är bland vänner så vad gör väl det?" sjöng Helen med bortglömd efternamnsbokstav.

Helen, vars efternamnsbokstav som sagt tyvärr suddats ut av hennes bländande skönhet, i underbara sånger som berör.

Innan festen konsultation med Karin Ö runt blomsterinköp samt utförandet av blomsterutdelningen. "Ganska bra" sa' hon.

Små varma kommentarer från körsångarvänner. Underfundiga ibland och diskreta gester att jag ska minsann förpassa mig ut i köket efter vatten till just dessa nära vänner. "Du kan vara med" säger mannen som var kär i sitt ego till grekisk bussresenärskamrat när hon påpekat att vi inte "ska stå där och hångla".

Margaretha F har sin röst kvar. Så det så. Det VET jag. Träffade henne runt åttiotalet, och jag minns känslan av den.

Tangodansare, improviserad dans, mästerligt utförd. Salsa - också här improviserad dans. Det syns, på dans på dans. Och på leendet hos den kvinliga delen av paret; måhända kvinnorna i publiken ser improvisationen (bäst) på den manliga delen av paret - hur ska jag kunna veta det...

Tapto på trumma. Med pinnrörelser och allt.

Några barn, ett barn som var just Conny Ts ego i Trollflöjtsparafrasen.

Berörda människor, i en realiserad dröm. Ser fram emot nästa dröm Hans-Åke.

Upplevelsetrettondagsaftonfest.

James Brown är död. Lunginflammation. Vem det är? I feeeeeeel goooood. Dödödödödödödöt. YOu know that I would dödödödödödödöddt.

Sonen spelar de två tonerna på fagott då och då. Han sjunger själv. Det kommer att stå en massa i tidningen om honom...så vem är jag att skriva om James Brown.

Sätter faktiskt på den där låten, Tower of Powers, I'm diggin' on James Brown. Vaffö inte. Har inte gillat den riktigt förut. Men men...ibland gillar man sådant man inte gillat förut. Plötligt liksom bara.

Nu landade jag. Efter "Der Messias". Henriikka Gröndahl. Kan till och med stava till hennes namn utan att titta...om man säger så.

Vilken röst. Rysningar genom hela kroppen, överskott av vatten som kinesiska medicinare säger. Möjligen, har inte bekräftat det från just en som kan kinesisk medicin.
Vilken röst.
Basen, Lars...hette han...också...Arvidson, med ett 'S' likt Alf. Men då Henrikson. Med , ja just det. S. Basbariton står det om man söker på Nätöt.

Ranada. Helene, linköpingsprofil. Alt, eller snarare Sopran II som det stod uppi noterna. Tenoren var mycket vass, Klas Hedlund. Comfort Ye, fast det hette den ju nu då inte eftersom det var Der Messias. Inte engelska.

Sjöng själv på engelska under sats 3, tror jag det var. Pinsamt, ryggmärgsinslag. Från Messias under Der Messias. Jag var inte ensam.
Inte alls ensam, sjuttiotalet sångare. Massor med folk - jag kan icke räkna dem alla - i orkestern. Och i publiken.
Ensam är man inte allena.

Sonen var och kikade på repetitonen. Kul. Han tog sig till mig i kören, satt med ett tag. Kikade (nu sätter lärarna ett rött ord i marginalen uppr står det...) lite på notera.

Han var med på dem.

And you are the one that can light up the dark,
doesn't matter where you are.

Jill, i öronen.

Men hon blandas med ett sjuttiotal män i RealPlayer, männen heter Lunds studentsångförening. Arrangemanget jag jilla...förlåt gillar mest just nu är "Härlig är jorden".

I want you for christmas. Sjunger Jill Johnson.

Sonen gillar Jill. Det är lätt, om man är 16 år och man är man i vardande.

Jag gillar Jill jag med. Särskilt den sången. Rader som...

In your eyes there is a million stars
one for every beat in my heart.

You are the one that can light up my heart
it does not matter where you are.

De' ni. För en till sjuttiotalet regrederad femtioåring, och en man i vardande.

Bianca Ryan hos Ellen deGeneres. Hon har Liza Minelli-aura över sig. Det har hon. Vissa saker är bättre hos Ellen än i det klippet som funnits en tid på nätet.

Lise och Gertrud. Sång och Cello. Eller två röster och Cello. Fantastiskt bra. Himla häftigt. Cello är ju mest lik sångrösten så det är ju inte så konstigt. Men de gör det väldigt bra.

Lyssnar på Rigmor Gustafsson, stavar hon väl va..., nå lyssnar på henne i alla fall. Sagolik röst. Och Nils Landgrens trombonspel är underbart det med.

Missar Jan Allan nästa fredag, han spelar i domkyrkan och jag är på doktorsmiddag. Suck. Vilken miss, inte ens repetitionerna kan jag lyssna på. Det är som det är.

Annars bra. Väldigt bra. Greklandsfest i lördags, trevligt, vi liksom hade ett slags komma-hem-fest och körhelg. Slitigt men roligt. Mycket Mozart och Arvo Pärt.

Vila i frid Maynard Ferguson. Denne stratosfärtrumpetare som nu befinner sig där uppe, där de flesta av hans underbara toner finns.

Ingen spelade dem som han, faktiskt. Hans "Som en bro över mörka vatten" är fin. "Maria" är bra. Visst. Det blir kanske lite ekvilibristik ibland, men det får man bjuda på.

Det man inte tänkte på var att han ofta tog in väldigt unga musiker (likt Woody Herman) som sedan fick sin egna karriär. En slags plantskola alltså.