Men alltså...valfrihet in absurdum

"Det kommer att lösa sig detta med dåliga äldrevårdsomsorgsgivare, när den gamle får välja själv".

Det ska så klart inte ens finnas undermåliga alternativ på just den marknaden. Jag tycker till och med inte det ska finnas en marknad alls. Inte äldrevårdsmarknad. Inte som den beskrevs i ett tv-program nyligen.

Man ska inte riskera att kunna välja dålig vård. Eller omvårdnad. Det är väsensskilt från pennor, suddgummin, datorer och strumpor. Det verkar dock inte regeringens företrädare förstå, eller så vill de inte förstå, eller så förstår de men skiter i det. Vet inte vilket som är värst.

"Oj, då, dog du? Shit happens. Det var ju inte meningen, men vi har inte haft råd att sterilisera utrustningen. Det har visat sig att de flesta klarar sig ändå. Det stod förresten i kontraktet om du läser...nä visst ja...du är död, då kan man inte läsa. Hoppsan."

Dalarna vs Östergötland

Det är väl ingen hemlighet tror jag att jag härstammar från Rättvik, och om det var oklart så är det inte så längre. Jag hade anledning att ringa till lasarettet i Mora för några veckor sedan. Slog upp numret på nätet och ringde.

De svarade, så klart, "Sjukvården Dalarna".

Vad svarar de då man ringer till vårt regionsjukhus här i Linköping? Prova...Men orkar ni inte så kan jag tala om att de säger

"landstinget Östergötland". LANDSTINGET Östergötland! Jag tar mig för min maspanna.

Minns när jag hörde det första gången, jag sa' "då har jag kommit fel", och lade på. Ringde upp igen och frågade varför i hela friden de svarade "Landstinget i Östergötland", svaret blev att de blivit tillsagda att svara så.

Ofattbart och ändå inte. Vilket landskap är mer turistvänligt? Var har man levt på service och vänlighet så länge man kan minnas?
Förtätar man samhället i Rättvik? Nej, inte vad jag vet, de har visserligen satt upp ett eller möjligen två trafikljus. Vilket för mig är lite skrattretande. Men förtäta, det finns inte på dalmål. Har förtätning något med hur man svarar i telefonen på sjukvårdsinrättningarna? Ja, det vill jag mena. Det har med att kalla saker för dess rätta benämning att göra, att vara rädd om namnet på sakerna.

Landstinget Östergötland...jag säger då det. Det är mil mellan att svara "Sjukvården Dalarna" och "Landstinget Östergötland". Långt längre än bara de 36 mil som skiljer rent geografiskt.

Avdeldningen för dåliga förslag

Maudan har traditionellt sett omfördelat från de som har lite till de som har mycket och förslaget om avskaffandet av barnbidraget förvånar. Det är dock som vanligt när det gäller Maud en dålig idé, dessutom från en företrädare som representerar under 10 procent av väljarnas stöd. Det tenderar alla plötsligt att glömma bort.

Det gäller att värna om en generell välfärdspolitik, den kommer alla till del. I detta fall barnens, antingen genom att välbärgade familjer faktiskt spar barnbidraget till barnens framtid, eller att mindre välbärgade familjer får en drägligare tillvaro. Som förstås också gynnar barnet.

Tyvärr säljer Maud in Timbros budskap med timbrotrumman till alla de som nu propagerar för att avskaffa alla bidrag. USA here I come, privata försäkringar here I come, Gud, Jesus, Buddah och Allah bevare oss för den sortens lösningar.

Ju mer vi närmar oss en privatfinansierat välfärdssystem desto större blir sannolikheten för ett lika hemskst som uppdelat samhälle. Ambulanspersonalen framtida första fråga i ett frågebatteri utformat av någon marknadsundersökande ekonom kommer då att besannas: "Hej! Vi är glada att kunna hjälpa dig! Jaha, jaså, du har Trygg och Hansa, ledsen lille blödande och andfådde vän, men vi har inte avtal med dem, du får ringa igen till Ambulans AB Tryggofin. Jag har numret här!"

"Men men men...jag håller ju på att..." suck och pust "...dö, tror jag".

"Som sagt, ledsen, men vi har inte avtal med Folksam, du får ringa till Ambulans AB Tryggofin, ringer du via FolkoFin nummerupplysning ingår uppkoppling. Det är gratis!"

Det finns sätt att svara på frågor

Är man tjänsteman inom landstinget finns det tydligen bara ett sätt, ett osympatisk, oklokt och synnerligen oempatiskt svar. Det får mig att misströsta om människor som är just tjänstemän på landstinget.

Svaret kom under kvällens intervju i Östnytt, fallet var en i höften nyopererad 83-årig kvinna som lämnats vid sin port. Det efter sex (!) i- och urstigningar i taxi. Kvinnan bodde på andra våningen.

Jag förvånas över den öppna bristen på oförståelse, och landstingstjänstemannen nästan myste när han sade att "jag får klagomål en gång i veckan från anhöriga och patienter". Myste, som om det var något att vara glad över. Att få klagomål.

Av alla sätt att svara på frågorna valde Herr Schilling att svara osympatiskt, oklokt och oempatiskt. Det får en att fundera på vilka tjänstemän som återfinns på landstingets poster. Det bevisar dessutom med önskvärd tydlighet att landstinget är en organisation som måste förnyas.

Och det snart.

Utbränd - men bara lite...

Man vet ibland inte om man ska just skratta eller gråta... Socialministern har varit "lite utbränd" under sin så kallade karriär. Då var hon hemma och "sov i tre dygn". Men snälla. Men snälla Cristina Husmark Pehrsson hur tänker du?

Och med vad kan man undra.

Alla getter är inte hemma. Alla mackor i lunchboxen är inte heller där. Det är något som fattas, hissen kan liksom inte gå ända upp. Det är bara så.

Det är ju inte de grå cellerna som har tänkt detta. Man kan liksom inte vara "lite utbränd" som du faktiskt i princip säger. Är lite vårdslös med citattecknen, erkänner det. Men om det är bränt så är det, köttet. Det mänskliga såväl som det grillade eller stekta.

Socialministern har inte ens otur när hon tänker, det osar hett om tankarna, vidbränt, ring brandkåren! Släckningsarbete måste vidtas.

Man tar sig för (stek)pannan. Och samtidigt blir man ledsen över den oförståelse, den inbillning som måste bottna i avsaknad av utbildning om hur de utbrända verkligen har det. De som slits mellan olika intressegrupper och sin egen vilja att bidra.

Det är lätt att hitta saker på nätet

Det är det.

Det är lätt att till och med de trevliga gossarna med stureplanskoppling som våldförde sig - ja, jag finner ingen anledning att misstro "den 23-åriga kvinnan" - på en kvinna efter ett krogbesök. De därpå följande SMS:en gör att man undrar över sitt köns framtid. Får innerligt hoppas att de inte är representativa, men av vissa kommentarer att döma är de tyvärr inte ensamma.

Nej, tänker inte länka till någon av sidorna. Men surfar man runt lite så hittas bilder och annat. Ingångarna fick jag och idéen koms på efter Rapports rapportering av brottet.

Är på besök i mina hemtrakter, min hembygd, träffar mamma (snart 87) och pappa (snart 85). De lever och som det heter på sitt sätt har hälsan, men medicinmängden är ju på gränsen till enorm, för de båda.

Jag skäms över att jag längtar hem - till mig alltså, till Linköping - till det fik jag bevistar, till körövningarna, till luncherna, till arbetet (!), till att handla, till högmässorna, till faktiskt också till mindre roliga och trevliga saker. Hem-längtan av annat slag än den jag hade när jag var 15 år och på orkesterresa.

Ända sedan jag blev "stor" längtade (och längtar) jag alltid hem när jag var (och är) barndomshem. Det skäms jag för. Kanske är det inget att skämmas över, det kanske är ett tecken på att man är "stor".

Jag skäms också för samhället, om det skulle komma "personal" som det heter och droppa ögondroppar i mammas snart 87-åriga medicinbehövande ögon får de endast stanna i tre minuter för utföra denna syssla.
Varje fredag skall 15 minuter ägnas åt dusch av mammas lekamen.
Allt detta till det facila priset av 1500:-, vart tog mammas (och pappas) skatt vägen som hon betalt i 45 år, var är samhällets återbetalning till mamma och pappa? Var är återbetalningen av den delen av skatten (och i deras fall arbetsgivaravgifter) som var ämnad att tillse omvårdnaden när mamma och pappa blev äldre?

Vart tog de pengarna vägen?
Hur kan det komma sig att de administrativa tjänsterna av de praktiska utförande vårdgivarna inte försvunnit?
De som pratar med di gamla, inte bara Min Mamma och Pappa, utan andras föräldrar som är för friska för att vara på vårdhem men för sjuka för att helt och hållet klara sig själva.

Mamma meddelade dem "jag tar på mina egna strumpor". Och tjänade ett antal pengar på det.