Att ta lite ledigt så där bara apropå

Det är skönt. Gjorde det idag. Man liksom bara ser till att jobba det som behövs just då. Om det ringer någon eller om man kommer på något man vill undersöka.

Rekommenderas.

Roy Andersson är bra alltså

Har säkert skrivit om honom och speciellt min favoritbok "Vår tids rädsla för allvar". Han på G igen med en film, den ska jag se. Han är bra alltså. Han är noga med vad han gör, han vaktar också sina ord och är noga med dem.

Matteus verkar läsas av alliansen

Tänker då på "Åt den som har skall varda givet". PC Jersild slog huvudet på spiken i en betraktelse i DN häromdagen. Det börjar bli dyrt att följa i Hägglunds påhitt och tilltag, för att inte tala om den till höger springande centerledaren Maud. De mest kostsamma förslagen kommer från dessa håll, och finansminister Borg gör allt för att trycka tillbaka dårskapen.

Det dras in, hela tiden, dras in. Nästa i raden är "En bok för alla", ett projekt som var lyckosamt. De som har hittat en ingång till litteraturen i "En bok för alla" får leta någon annanstans, i framtiden är det ingen idé att gå till alliansens bokhyllor. Inte bara bokhyllan är tom i alliansens Sverige. Fortsätter slöseriet lär skattkistan snart gapa tom och till och med kanske hela kistan är väck när man går och letar efter den.

De som redan har däremot, de får mer. Hela tiden.

Men men...man får hoppas att Borg kan prata vett i skallen på de mest dumma förslagen. I sitt agerande liknar han mer och mer Sträng som på sin tid skötte ekonomin och gav fan i politiken.

Ibland är utskick roliga

Ni har säkert sett den, "varför" är den betitlad. Men det var några nya med nu tycker jag nog...

Har arbetarna på Liptonkafferast?

När jag köper en ny bumerang - hurblir jag av med den gamla?

På samma våglängd

Har inte gillat, eller rättare sagt, haft en relation till Lena Endre. Hennes sommarprogram som pågår i detta nu är underbart bra. Det måste ha med våglängd att göra, hennes ämnen som berör mig. Hon har avverkat, nu i en halvtimme, Ingmar Bergman, att inte få prata, ordens betydelse.

Hon deklamerade dessutom Tranströmers text som vi sjunger i kammarkören, underbart bra gjrode hon det. Som om texten liksom kom fram ännu mer till mig, där, på min och i någon mening hennes våglängd.

Parallellt med denna lyssning läser jag en bok, en slags arbetsrelaterad bok om grundaren av mjuvarubolaget Oracle, Larry Ellison - världens andra mjukvaronbolag och han är rik som ett troll - och där stod som slutkläm på ett kapitel "Jag har börjat tro att sälja mjukvara kommer på andra plats för Ellisons del, i första hand rekryterar han troende".

Utbränd - men bara lite...

Man vet ibland inte om man ska just skratta eller gråta... Socialministern har varit "lite utbränd" under sin så kallade karriär. Då var hon hemma och "sov i tre dygn". Men snälla. Men snälla Cristina Husmark Pehrsson hur tänker du?

Och med vad kan man undra.

Alla getter är inte hemma. Alla mackor i lunchboxen är inte heller där. Det är något som fattas, hissen kan liksom inte gå ända upp. Det är bara så.

Det är ju inte de grå cellerna som har tänkt detta. Man kan liksom inte vara "lite utbränd" som du faktiskt i princip säger. Är lite vårdslös med citattecknen, erkänner det. Men om det är bränt så är det, köttet. Det mänskliga såväl som det grillade eller stekta.

Socialministern har inte ens otur när hon tänker, det osar hett om tankarna, vidbränt, ring brandkåren! Släckningsarbete måste vidtas.

Man tar sig för (stek)pannan. Och samtidigt blir man ledsen över den oförståelse, den inbillning som måste bottna i avsaknad av utbildning om hur de utbrända verkligen har det. De som slits mellan olika intressegrupper och sin egen vilja att bidra.

Gråter mindre nu än förr...

Men ibland går det inte. Som nyss, när aktuelltreportern meddelade att ett gäng på tre tonårsflickor misshandlat en tioårig flicka så att hon hostade, eller kräktes blod. Ibland undrar man vart vi är på väg. Det kommer liksom för nära ibland, våldet, då gråter jag.

Förut kunde jag böla för alltmöjligt, men det sker färre och färre gånger. Det är - i mitt fall - ett sundhetstecken. Tro mig. Jag gråter lika gott som jag skrattar. Men som sagt, lite färre gånger nu än fordomdags.

Det är inte längesedan vår dotter var 10 år. Jag sätter mig i den situationen, och så klart, dotterns, men vad skulle jag säga till tonårstjejjernas föräldrar? Jag vet inte. Men glad och skrattig skulle jag inte vara, inte heller fördömande - hoppas jag - men jag skulle vara undrande. Hur de liksom kunde fostra människor som våldför sig på andra människor, och det i grupp och det mot en som är värnlös.

Jag stängde av tv:n. Jag gjorde det. Jag tittade inte vidare på nyheterna, missar vädret i morgon, missar i princip hur det gått på börsen och övriga nyheter. Det är det värt, för att fundera på tillståndet i landet. Och denna gång, ska jag som det står i DN, fundera klart. När vet jag inte, men jag ska fundera klart, och inte bara fundera.

Your Song i Moulin Rouge

Det finns en scen jag tittar gärna på, flera flera gånger per kväll. Flera gånger i livet. Kommer inte sluta titta på den. Undrar varför det är så, men det är något med Your Song i den kontexten. Det är något med Your Song redan från början så att säga, och Elton John, förlåt Sir Elton John.

Men sedan är det det där, när han sjunger, plötsligt efter att ha deklamerat Your Song inför en allt pilskare - låt vara spelad såväl i filmen som av rollen - Nicole Kidman "The gift is my song" och hela, hela Paris tänds upp och ekot klingar över det alltmer upptända Paris.

Jag har tittat på scenen fem gånger. Redan. Ett tag gjorde jag det varje kväll. Sjukligt. Men det är en sjuka som jag gärna har. Faktiskt.

Överfallet på sambon till en högerpolitiker

Man får hysa vilka åsikter som helst. I alla fall i vårt land, den rätten ska vi vara rädda om, och vårda.

Åsikter man har får man räkna med skall bemötas med debatt, diskussioner, dialoger, samtal, eller tystnad, vilket som är bäst vet jag faktiskt inte.

Men åsikter skall aldrig bemötas med fysiska munkavlar, överfall på närstående eller hot.

Det är lågt agerat, och motverkar faktiskt sitt syfte. Den som slår har liksom aldrig rätt. Aldrig, i de fall man har det sker det i självförsvar. Men händelsen med sambon till en politisk aktiv är en styggelse.

Oavsett vem eller vilka som står bakom är det vedervärdigt agerat och faktiskt ett hot mot demokratin.

Det är lätt att hitta saker på nätet

Det är det.

Det är lätt att till och med de trevliga gossarna med stureplanskoppling som våldförde sig - ja, jag finner ingen anledning att misstro "den 23-åriga kvinnan" - på en kvinna efter ett krogbesök. De därpå följande SMS:en gör att man undrar över sitt köns framtid. Får innerligt hoppas att de inte är representativa, men av vissa kommentarer att döma är de tyvärr inte ensamma.

Nej, tänker inte länka till någon av sidorna. Men surfar man runt lite så hittas bilder och annat. Ingångarna fick jag och idéen koms på efter Rapports rapportering av brottet.

Lägger tillfälligt ner arbete för att titta på Ratataa

Det är fördelen med att kunna arbeta i hemmiljö...Ratataa är ju som möjligen bekant Povel Ramels film från 1956 läste jag i tidningen. Tänk att "Underbart är kort" är från 1956 eller 1955 möjligen. Han måste ju skrivit den innan 1956 antar jag.

Har inte sett den förut faktiskt. Inte alls. Men musiken från filmen har jag kommit i kontakt med under olika musikaliska perioder i mitt liv.

Tänk att "knackelibang på dörren, vem där?" också härstammar från den här tiden när jag var möjligen en liten spermie.

Helsingborg finns kvar

Om nu någon undrade. I all sin prakt, torget vid kyrkan vars namn jag glömt är nu färdigt. Det blev fint, det gick några som sopade sand mellan stenarna där idag. Ska man göra något så gör man det ordenligt. Det tycker jag är bra. Annars verkar det som om, i alla fall i Linköping, man lägger stenar och slänger ut sand så får "någon annan" ta hand om sanden så de kommer ner i mellanrummen.

Att börja arbeta var inte roligt. Den meningen törs man nästan inte skriva utan att någon demonstrerar framför ens port och skanderar något om nackskott, eller kindaparskramare. Nå, jag tar det lugnt.

Läser en bok om gamla "döda" språk av en Ola Wikander tror jag han hette, orkar inte i helsingborgshettan kika vad han heter...men jag googlade ! Och han heter det. Det är mycket intressant faktiskt, mer intressant än jag trodde. Tur jag valde den istället för Camilla Läckberg som enligt Leif GW Persson skriver som Nicke Lilltror pratar...om man ska tro Leif GW Persson låter jag vara osagt. Men det var en rolig tanke, tror inte hon skriver som Nicke Lilltroll pratar, hur skulle DET se ut.

Ska se till att tåga ner till Havet idag. Det måste man ju när man är i Helsingborg.

I lugn och ro - inga samtal tack

Svor gjorde jag, det ska jag erkänna. Det var liksom ensamt på landet, självvalt ensamt. Och jag såg fram emot att inte göra särskilt mycket innan matlagningen tog vid.

Så ringer telefonen, och ingen nummerpresentation har vi...på landet. Om jag säger så. Men jag är glad att jag svarade, det var en kulturarbetare, en ordets sanna bemärkelse. Vilket samtal, underbart, inget väderprat, inget vardagligt inte ointressant. Utan en inblick om hur konstnärens vardag ter sig och vad som ligger i hans framtid.

Varför han ringde? Till oss alltså? Vi köpte vår tredje tavla av just honom. Har dock inte sett den än, var inte med vid inköpstillfället. Det spelar nu ingen roll, hans tavlor är underbara.

På tåget igen, Linkeboda till Västervik

Alltså åt andra hållet denna gång. Det åker fler människor än man tror den här sträckan, i olika åldrar och olika sammansättningar. En vagn idag endast, det kanske är sommaren. Som gör sitt.

Äter ost, tåget går åt ost med tror jag. :-)

Ibland fungerar inte tekniken - men kommunikationen

Sonen ringde. Jag satt på ett torg i staden och semestrade i min egen stad. Inte dumt alls. Prova det!

- Hej, har du fått mitt MMS?
- Neeeeej
- Det var så himla vackert...och så funderar jag på om vi ska ta med bensintanken. Den ska ju bytas.
- Aha, vad synd, men jag tittar på bilden när jag kommer till landet. Men prova att skicka den igen. Det är kanske för lite minne på min telefon, så prova att skicka den igen är du snäll. Så rensar jag lite så kanske den kommer fram.
- Men bensintanken då?
- Ja, kanske vi ska ta bensintanken och byta den, men inte om det är mycket bensin i den.
- OK. Hej då pappa.
- Hej då. Vi ses i morgon.

Jag såg honom framför mig, han hade precis gjort fast båten. Nyss hemkommen från "sin runda". Och det var så himla vackert, solen går ner när man precis ska angöra bryggan. Då tog sonen kort på det, för att skicka till pappsen.

Ska bli spännande att se hur det såg ut.

Solen kallar

Men jag kan inte låta bli att för en fjärde gång höra på Snooky Youngs förstatrumpetspel i Groove Merchant och Thad Jones & Mel Lewis Big Band Orchestra. Underbart. Underbart.

Lyssnar en gång till, under tiden jag skrev detta så tonade sluttonerna ut...så...till CD:n...

Han är 82 år på bilden. Men vilken blick! Du behöver inte läsa texten, scrolla ner till ett slags bildspel på när Snooky knyter ihop säcken under någon av hans många inspelningar.

Solen kallar, som sagt. Och magen kurrar snart, vad ska ätas? Vad ska lagas? Det återstår att se.

Japan - kan det vara något det?

Ja, det tror jag att det kan. Och då tänker jag inte på ekonomisidorna av saken, alltså att de är himla duktiga på industrialisering av produkter. De lyckas och lyckas konstant påverka västvärldens (men vänta nu...tillhör inte liksom Japan västvärlden på ett sätt?) syn på effektiv tillverkning.

När jag tänker på Japan tänker jag främst på två saker, i alla fall just idag. Det ena kan man läsa mer om på http://saran.bloggagratis.se/ det andra är att man i Japan, som nyutexaminerad universitetsstuderande får räkna med att stå vid rulltrappan och säga artigt "välkommen till affären" under den första tiden på företaget. Hur länge minns jag inte, men jag minns tv-programmet som informerade mig om det. Som vore det igår.

Det är lite bra, att man liksom inte "hoppas förbi" på stegen, och tar så att säga rulltrappan upp i direktionsrummet.
En tredje sak, ja ja ja, jag vet att jag endast tänkte på två.
Tankar föds ju ideligen, så håll ut med mig...:-)...är att de på ett förnuftigt sätt tar till vara de äldre i samhället. Det är vi katastrofalt dåliga på i Sverige och kanske i den så kallade västvärlden. Ungdomar som kommer till arbetsplatsen i dagsläget tror att de 1. sett allt 2. vet allt 3. kan fixa allt. Nu, eller snarare, nyss...
Kan de fixa allt. Det är ju "enkelt".

Och tänk, i vissa fall tror jag också det är enkelt. En del företeelser på arbetet låter sig dock inte låta sig göras utan eftertanke, såväl på historien som på framtiden. Vi, äldre, har som uppgift att inte kväva deras entusiasm och iderikedom, de yngre har att respektera äldres erfarenhet. Vår erfarenhet som borde förresten påminna oss om att vi också en gång var orädda, entusiastiska och iderika. Alla har vi varit små, som Povel Ramel skaldade.

Vi ville rädda världen. En gång i tiden. Vi Ville det. Vägen dit var vi möjligen inte överrens om, men målet.

Det är nog dags att rädda världen nu, världen kan liksom inte bli räddare.

Värden som världen representerar håller nog sakta på att gå förlorade. Har länge tvivlat på domedagsprofeterna som talar om klimatet och hotet och gud vet vad. Han kanske förresten vet vad...

Ett sätt - att rädda världen - är att se världen. Kan man inte åka själv får man se den genom andras ögon. Genom ögon man litar på.

Ögon som inte filtrerar eller förändrar till det bättre eller sämre. Som inte stirrar blint på opinionssiffror, tittarsiffor eller tidningsupplagor.

Till minne av Anna Lindh

Jag vet inte om jag inbillade mig, men jag tyckte mig spåra ett darr på rösten när TV-reportern meddelade att minnesmärket i Nyköping vandaliserats.

Man frågar sig vad "folk" tänker på.

Duschkransdilemma

Aj aj aj, vad jag brände mig, tror inte det beror på att kranarna på maset är liksom fel, utan det beror på att tre veckors vistelse där varmt är åt "andra" hållet satt sina spår. Igår i duschen kom det varmt, för att inte säga hett.

Idag, nyss i kranen, kom det hett vatten på handsingen. Aj aj aj. Vänjer mig snart tror jag. I-landsproblem möjligen. Eller jo, det är det, det finns inte ens vatten på sina ställen.

Nostalgi - det är svårt det.

När man blir nostalgisk måste i alla fall jag alltid säga ett positivt förled, annars tror folk att man liksom saknar något. Eller tycker det "var bättre förr". Så är det inte, i vissa fall kanske det förhåller sig så men oftast inte alltid.

Igår kom jag hem från Frankrike, bland posten låg ett kuvert från en gammal kompis från Rättvik, vi spelade i samma storband. Han har hittat gamla svart-vita filmer som han fört över på DVD. Vilken nostalgiresa! Och vad bra det låter, av nittonåringarna, i snitt. Himla bra initiativ.

Vi spelar ett gäng Thad Jones-låtar, några alster med en kör, mest tjejjer i den. Den låter också bra.

Inspelat på Musik Vid Siljan 1976 i juli. Den DVDn kommer jag titta mycket på, och sonen är lik mig....så klart.

Rigmor Gustafsson - sommar i P1

Tänk att sitta i ett sommarprovence och lyssna på Rigmors sommarprogram, det är mys det. Tycker jag.

Och så börjar hon med Keith Jarreth, och vilken låt se'n. Den är underbar. I sin enkelhet. "My Song" tror jag den heter, eller så heter plattan så.

Det slår mig att det kommer en del giganter från Värmland, förutom Rigmor Gustafsson tänker jag närmast på Nils Landgren, trombonisten och sångaren.

Hennes kärlek till Stevie Wonder delar jag, hans senaste (får vi hoppas och inte sista) CD är underbart bra: Time 2 Love.