Tänk att dottern ska lära mig fina engelska ord. Och bra engelska ord. Fick lov att slå upp det. Men det kommer jag inte mer att behöva.

Infatuation.

Nå...slå upp det ni...:-)

Här är listan, vilken lista...jo listan på de föreställningar som kan ses på Folkets Hus-biografer i Sverige. Från Metropolitanoperan i stora landet i väster...
http://www.metoperafamily.org/metopera/broadcast/hd_events.aspx

Obildad sälle, det uttrycket gav jag ett ansikte i går, lördag. Till Stockholm for Heppeneppetepp och en del andra mer bildade sällar. Det skulle sjungas i Adolf Fredriks kyrka. Fin kyrka.

Jag sjöng inte, det är lite lite synd om mig. Så det så, inte sjungit på länge.

Dels är jag obildad för att jag inte visste att det var den Grand-biograden som Olof Palme betittade Bröder Mozart (det visste jag dock) som ligger i närheten. Dels är jag lika obildad eftersom heller inte visste att sagda Palme ligger begraven på just Adolf Fredriks kyrkogård.

Man kan inte veta allt. Dessutom är jag lite korkad tror jag, för jag inbillade mig att biografen låg på andra sidan Sveavägen med tanke på flyktvägen mördaren tog.

Mina middagsmöten, eller möten är underliga. Igår, Helsingborg, Olsons så klart. Var annars?

Ett gäng engelsktalande sitter brevid mig, tre kvinnor och en man. Det visar sig att han är dirigent och de andra ska vara med i en föreställning ikväll, musikaler. Frågade en av kvinnorna vilket hennes nästa projekt skulle bli.

Spela in kören till Priates of The Carribian III blev svaret. Som sagt. Vi pratade om det giget så klart ett tag. Den andra kvinnan skulle till Mauritius på semester. Hon hade spelat i Les Miserables i två år. London, West End.

Underliga möten. Men underbara och utvecklande.

Mina middagsmöten, eller möten är underliga. Igår, Helsingborg, Olsons så klart. Var annars?

Ett gäng engelsktalande sitter brevid mig, tre kvinnor och en man. Det visar sig att han är dirigent och de andra ska vara med i en föreställning ikväll, musikaler. Frågade en av kvinnorna vilket hennes nästa projekt skulle bli.

Spela in kören till Priates of The Carribian III blev svaret. Som sagt. Vi pratade om det giget så klart ett tag. Den andra kvinnan skulle till Mauritius på semester. Hon hade spelat i Les Miserables i två år. London, West End.

Underliga möten. Men underbara och utvecklande.

Ja, då. Tiina var med idag också. Hon sitter, noterade jag, i den tysta avdelningen. Det är lite roligt och samtidigt förstår jag henne. Idag gällde arbete, det såg man. Liten bok tror jag, såg inte så noga, kikade mest på hennes fötter som stack ut lite så där lagom i gången.

Lite lagom i gången. En del fötter sticker ut olagom i gången. Det är inte kul. Speciellt inte som skor avtagits. Och så. Fast man inte ja, ni vet. Så tror man att det liksom beror på just det faktum att de sticker ut lite mycket i gången. Får inte ihop meningen. Så jag struntar i det...:-)

Man får för sig att det är just DET som doftar, om man ska vara snäll. Annars luktar det...

Jag är utmanad.

Men i verkliga livet är jag inte särskilt tävlingsinriktad. Inte heller utmaningsbenägen. Men i detta medie. Eller möjligen medium. Och se där! En underlighet, en vilja och iver att skriva Rätt. Och samtidigt har man liberalen Fredrik Lindström i bakhuvudet som om inte trumpetandes säger "skriv och prata lite som du vill, det viktiga är att man blir förstådd".
Det var ett det. En underligthet, ett inlägg.

Jag kan icke räkna dem alla, mina underligheter, en del är liksom väldigt underliga. Men inte vad ska vi säga, konstiga. Alltså inte straffbara enligt något i världen av mig kända rättssystem, se där. Underlighet ETT igen. Men denna gång ville jag verkligen hitta rätt ord.

För 6 år sedan var filosofihylledelen i billybokhyllebaserade boksamlingen noll. Noll, nada, nil, nul, inget, slut inte påbörjad. Nu, idagsläget är där knappt två hyllmeter. Om det är underligt eller inte överlåter jag åt andra att bedöma.

Underlighet tre, jag vill gärna skriva snitsiga små alliterationer. Och nu gör jag, så klart ett undantag från underlighet ett: bryr mig inte om att kontrollera att alliterationer är rätt stavat. Så det så. Det känns som om det ska vara två "t"n. Allitteration. Men det ser för konstigt ut. Underligt att jag tycker så mycket om dem, det är det, varesig de stavas med ett eller två. "T"n.

Skulle jag, likt Maria, skriva om mina gråtstunder:

• på bio
• vid tvn
• av musik
• av allmän rörelse, mest över att någon annan lyckas
• bagateller i största allmänhet som slår an en tårsträng i hjärtat

så skulle blogrymden ta slut. Ja, den skulle det.

En till underlighet är att jag tycker om siffran tre när jag i arbetet, i privatlivet eller annorstädes och i olika sammanhang ska räkna upp några saker. Det ska dessutom vara rätt rytm, tonläge och ord. Just. Så.

Vinprovning. Det är roligt det.

Det är söndag. Har handlat, bär upp det handlade, visst, jag står på ett ställe utanför en skola. Minns det är söndag. Jag står hursomhelst på ett ställa som man inte får stå på.

Så är det.

Man får inte stå där. För barnen skall släppas av där, i vanliga fall. På en vardag.

Parkeringsvakter borde ägna sig åt någon vettig sysselsättning, här kommer några välvilligt menade förslag:

1. Pilla naveln
2. Torka skit i ändan på pensionärer
3. Besöka sin gamla mormor
4. Städa gator och torg
5. Vara resursperson för en behövande yngling på en skola
6. Bli mattant
7. Bli matfarbror
8. Verka för fred i världen på ideell basis
9. Ta ett arbete inom parkförvaltning och rensa ogräs
10. Rulla med tummarna.

Så såg det liksom ut under tiden det hände. Vilken grej! Som kompisen med kapsel sade. Kapsel? Ja...titta

Så var dagen med modellerna till ända. Det var en upplevelse, vilken dag frågar ni er. Den n här dagen som dottern vann, de var två. De pysslades om i två-tre timmar, och sedan en fotosession på två-tre timmar. Kul.

Sedan mat på Cafe Milano. Där skedde något roligt. En av servitörerna letade efter en Snickers. Ni vet, en Snickers. Han har den som snack när det liksom blir för svårt...med hungern. Får man förmoda.

En annan servitör hade erbjudit honom hans egen Snickers! Vilket tilltag. De rackarns busarna...nå. Snickersbekymret löste sig.

Lördag var shoppingdag, men jag hatar det ordet.

Nu ska jag gå av, så jag hinner inte skriva något mer...hi hi...

Nu läste jag en tidning innan sovdags, eller ja, snart sovdags. Skönt. Varit alldeles för trött förut för att göra det.

Vilken känlsa att bara kunna läsa en tidning innan man somnar. Sittandes i soffan. Att vara borta och vara lite sjuk är vedervärdigt. Och ändå inget mot vad de flesta människor upplever varje dag. Som Jane Austen säger någonstans.

Den ena halvan av världen förstår inte den andra halvans nöjen.

Lyssnade några gånger, som sagt, på "Rörs jag av kärleken" igår. Satte datorn i Stand By mitt i låten. När jag slår upp datorn idag på morgonen (är inte i Sverige, tiden detta skrivs stämmer inte...har inte tagit jättesovmorgon) fortsatte den att spela där jag slutat.

Underbart.

På flyget förresten, träffade jag en person som såg Peter Johansson tidigt, innan Så Ska Det Låta. Innan Queen. Då när sångspelet Gerda hade en massa framträdanden. Jag skulle vilja varit där, det var säkert i Gryt eller så. Eller i närheten av i alla fall.

De sade då, "alla" som det heter, att han kommer att gå långt. Det gjorde han ju.

Lyssnar på honom och Matilda i detta nu. Långt hemifrån, men lika bra är han, och hon, för det.

Nu lyssnar jag igen, för fjärde gången. Och det är inte den sista. Så det så. Trots en ihärdig förkylning.

Sonjas låt är väl en fransk chanson, eller? Den är bra, lite lite seg kanske. Men tårarna kom vid refrängen första gången. Så det kan nog gå.

Den är bra. Hon har en bra röst med, om det nu spelar roll i dessa sammanhang.

Att flyga är roligt. På sitt sätt, att maten blivit ett litet snäpp bättre är bra. Nu vet ni.

Hamnar man sedan längst bak där det återfinns SAS-anställda på semester får man vet saker. Onödigt vetande kanske. Men...men...visste ni att det är blinda som sitter och trasslar ut hörlurarna som resenärerna lämnar in?

Det visst inte jag.