Alltså. Linköpings symfoniorkester. Namnet antyder att det är en symfoniorkester, i orten Linköping. Om Norrköpings symfoniorkester - jag ska undvika att vara övertydlig - hade konsert i Norrköpings konserthu...förlåt DeGeerhallen så skulle väl Norrköpings Tidningar skriva om det? Eller?

Jo...det skulle de.

Skrev Corren om säsongsavslutningskonserten som Linköpings symfoniorkester avhöll? Nej, har inte sett något än. Det förvånar mig, men jag förundras inte det fanns väl något viktigare att skriva om kan jag tänka. Den stundande jazzfestivalen kanske, den måste ju vara viktigare. I alla fall annonsintäkt...nej, förlåt, så tänker de väl ändå inte. Nääää, inte gör de det.

Hur konserten var? Mycket bra. Var det någon solist med? Ja, bördig från Vadstena, numera anknuten till Gävle men på gång till Spanien. Förresten, han är ende svensk med i en orkester som kallats samman av Solti. World Orchestra for Peace. Det är ju så klart inget att skriva om. Vad dum jag är, och ointressant måste det vara att läsa om denna man, Jan Gustavsson. Han kan väl ändå inte spela något bra.

Jo, det gjorde han. Gråter inte vanligen till Haydens trumpetkonsert, andra satsen (lite kungen av danmarks-varning där...) men nu gjorde jag det. Underbart spelat. Orkestern då? Den är, så klart bra, men inte något som behöver uppmärksammas i Corren.

Varför skulle de göra det?

Vad är väl världen kommen utan vänner, Beppes bok, eller rättare sagt boken om Beppe lämnar en inte oberörd. Han var så full av ödmjukhet, det står så mycket saker i den som Beppe sagt att man blir full av liv.

Beppe tålde inte kritik, eller rättare sagt han blev nog ledsen av den. Men han hade självdistans så det skrek om det och kunde framställa sig som en klunseduns i sin son Mats ögon i en bok.

Att läsa om att filmen Dunderklumpen är en enda lång improvisation med musik av Toots T på munspel. Vågar inte skriva hans efternamn...kan inte stava till det. Inser att jag inte kanske kan stava till Toots heller...

http://www.worldorchestraforpeace.com/ - en världsorkester för fred eller snarare kanske en världs orkester för fred.

Sannerligen en tanke värd att fundera över.

Luncher med vänner är underskattade. Dessa till synes korta timmar när man språkar om livet. Mest om livet. Som det blev och som det kanske tedde sig.

Fasta punkter.

I livet.

Haydens trumpetkonsert. Den tredje satsen, denna uttjatade dänga. Men den är bra. Andra satsen, ett obligatorium när man ansöker till musikhögskolan trakterandes trumpet. Varför är det på det viset, en andante-sats, inga till synes tekniska svårigheter?

För att sluttonerna avslöjar dig som trumpetare. Pianissimo, bra läge visserligen, inte ansträngande alls men man lurar sig.
Fem fjärdelar, som slutar med en lång ton. Samma ton. F (klingande Ess) om jag inte minns fel (och det gör jag nog inte :-). Avslöjar din ansats. Flärp-flärp paus flärp-flirp-flurp-flodirp-flääääääääääääääääääärp.

Inte ett enda flärp. Säkert, pricksäkert, lugnt och stilla med en underbar cadens förresten i sats 1, som är alltför sällan spelad. Alltså, sats tre är ju liksom "känd". Den nynnar var och varannan på. Inget ont i det, Wittgenstein visslade hela violinkonserter ur minnet. Så det är bara att nynna och vissla på, om nu Wittgenstein är mall för vad som är tillåtet eller inte. Varför inte förresten, en mall så god som en ann.

Igår Söndag. Jan Gustavsson, bördig från Vadstena, numera i Gävle på väg långt mera söderut, till Spanien om man ska tro (och varför ska man inte det) konfrenciären Leif. Wangin, skrivet med punkt efter Leif så han inte hittar detta inlägg. Hi hi. Hur som helst.

Jan spelar underbart bra. Fokus. Projektion. Underbar ton och samspel med orkestern, eller ja, de samspelade med honom. Men oj vilken trumpetare. Ett annat stycke som jag måste forska mer om innan jag skriver om den. Så det kommer, det kommer.

Visst ja, glömde berätta om rutinen numera som utförs när vi åker till landet. Jag och sonen snabbpackar, 1 st (kalling och strumpa)/natt, sedan är det klart. Denna gång tog vi med en mjölkliter.

Sedan bär det iväg. Planering av proviantering sker under vägen, det är 2-3 mil till Åtvidaberg så tid finns att fundera över kulinariken. Sedan sitter sonen i bilen och lyssnar på musik (denna dag Magnus Uggla) medan jag mathandlar på ICA i Åtvidaberg.

På ICA i Åtvidaberg handlar jag direkt potatis, grönsaker och ett päron (till Osten så klart). Sedan rusar jag till delikatessdisken för att se dels att den är fortfarande öppen och dels att de har Leverpastejen, eller Tårtan som de säger bakom disken.

ICAs Leverpastej. Vilken grej. Handlar så det blir lite kvar till hemmet också.

På landet. Solen skiner. Fåglarna kvittrar faktiskt. Det är en fröjd, jag och sonen vandrade nyss utmed vägen. Sonen kunde inte hålla sig och vandrade ner till havet. Isigt. Men havet.

Jag gick tillbaka mot stugan, stannade upp, kisade mot himlen, lyssnade till stillheten. Stillhetens hav, visst hette det så, eller heter menar jag, det vattenlösa - såvitt jag begriper - hav på månen där människan satte sin fot. Rörde till det, rörde bokstavligen upp damm.

Annars rör vi människor inte upp så mycket damm tycker jag.

Zan är i Sevilla. Det är varmt där.

Nu vill Rausing har mer moral i näringslivet. Osökt jkommer man att tänka på en av hans motståndare, möjligen, men en icke-förespråkare av etiktänkande inom företagens underbara värld. Mats Qviberg.

Den senare fick jag ett utskick ifrån nyligen. Han hade som det stod "service på mina pengar". En service utan etiktänkande vill jag inte ha, så jag funderar på att ta mina pengar ur Mats ficka.

Men Mats borde vara i skolan, där etik och moral står på schemat.

Det är Beppe som skrivit texten till Jag var en vandrare. Gick i sol gick i regn, ibland jag stannade, i en sol på en äng.

Mycket bra text.

Jag var en bluffare, fortsätter Beppe, och Göran Fristorp sjunger. LPn heter På Mjuka Vågor.

Ibland jag luffade, har jag för mig det är sedan.

Får kika på LP-konvolutet. Just det. LP. Konvolut. Texten stod en gång i tiden på baksidan, eller på "the inner sleve" som jat tror det hette. Och heter. För LP-skivorna är ju inte döda på något vis, eller bortraderade.

Bortraderat däremot var filsystemet på den MP3 jag använder för instudering av Bachs Matteuspassion. Men men, en timme senare på nätet letandes efter hemliga handgrepp på MP3-spelaren så ordnade det sig.

1400 meter idag, totalt nära 3 km. I den här veckan.

Simmat. Inte dumt.

Skulle skriva om en vandrare och lysande pedagog jag känner och har känt under hela min tid (detta år 30 år) i Linköping, han återfinns på http://www.huthyfs.com läs sidan. Njut. Deviset överst är fint.

Men varför inleds meningen med skulle. Jo...för jag sökte på "Jag var en vandrare", sången som Göran Fristorp sjunger men jag undrar om Beppe skrev den texten, orkar inte gå ner och titta ens. På konvolutet.

Men jag hittade http://www.beppe.se och jag läser just biografin. Gör det. Läs den. Biografin. Om Beppe. Wolgers. Jazztexternas betvingare, de svenska jazztexternas pionjär. Han lade grunden till många som gick och går i hans fotspår. Beppe, så mycket mer än godnattstunden på tv:n.

Hå-hå ja-ja. En dag att minnas, italienska vännerna var galnare än vanligt. Läser förresten en biografi om Beppe. Wolgers.

Där står något om att alla näktergalar blir som nektargalna. Fint.

Sedan hon smällde i dörren har inte Freivalds varit lajbans.
Nu, när hon slingrade sig som slemming maktfullkomnerska var mitt mått rågat.
Tsunamin var och förblir en katastrof, men inte hennes insats, hon gjorde säkerligen så gott hon kunde.

Men att slingra sig och vara chockad. Det är bara för mycket.

Fick ett simprogram idag, av en snäll vänlig tidigare elitsimmerska. Mycket mycket bra, bidrar till minskning av mitt omfång. Vill börja träna genast enligt hennes anvisningar.

Ser fram emot det.

Och så vänligt sedan, att liksom bara över en kopp kaffe bidra med något som är så värdefullt för mig.

Freivalds. Vad ska man säga. Eller skriva. Inget. Hon talar för sig själv.

Gennaro, mentor. Oliver, elev. Gennaro visade honom vägen och Oliver vidareutvecklade.

The River Café. Han började där. Nu är han ett varumärke, och han rör inte bara i grytorna, han rör oss som människa.

Berör.

Häftig robot.... http://www.techeblog.com/index.php/tech-gadget/acm-r5-amphibious-snake-like-robot

Björn Gillberg på samma hotell. Det var ju intressant, undrar vad han gör nu? Man får surfa lite och kolla. I sydligare delen av vårt avlånga land var han i alla fall, och undrade om det var bra beläggning på hotellet.

"Jiioo dauå" blev svaret.

Mänskliga möten, tidig morgon på pågatåget. Upprinnelsen är, som brukligt, petitesser. Till synes. Först ett vänligt ansikte, några små vänliga ord och eftertänksamhet.

Jag säger saker jag lärt mig av andra och ser hur påståenden sätter igång människans hjärna. Samförstånd, konklutioner. Gemensamma möten. Som någon skrev, jag mötte en snigel på livets stig.

Så är det igång. Mötet. Mellan människor.

Det upptäcktes att en av de fyra främlingarna kanske var från dalarna. Men hon var från Västerås, men hennes mamma kommer från dalarna.

Så. Här kommer då bevis på debuten...http://dsv.su.se/jpalme/qzkom/ . Vilken tid, vilka drömmar, vilken hut, hyfs och hållning. Eller ja...iofs var det ju den där Eskil Block-händelsen, men den är ju lite glömd nu. Väl?

sLars Blogg påminner mig själv om en farmor som absolut inte kan vara skyldig. FI rämnar, som sagt, vem ska man vända sig till?

Tidig lördagmorgon. Det är inte så dumt, inte när solen skiner. Visst. Det är kallt. Men det är ju bara klimat. Väder kanske.

Katten är knäpp. Det är lite kallt för att vara ute, sedan är ju "den svarta katten" i närheten för mycket. Det är bara för mycket tycker koratkatten.

Debatten om våldtäkt eller inte är pinsamt avslöjande. Rättsalarnas ingroddhet av barn och kvinnoförakt börjar bli en pina, mest för juristerna, eller ska vi döpa om dem till djurister?

Frivilligt samlag, eller petting (det ordet har försvunnit!) mellan parter av samma ålder må vara hänt. Möjligen, om det inte finns en maktkomponent.

Maktkomponent det finns det, som det står i DN idag på ledarsidan, ekonomiskt, socialt, fysiskt eller klassmässigt. Så är det liksom med den saken.

Rättsväsendet får ett välheövligt men ovälkommet uppvaknande den gången en heterosexuell hög domares son blir våldtagen av en (varför inte två) ilsken bög på en solkig toalett vid Stureplan.

Stures är bäst i stan. På mat.

Det har visat sig många gånger. En lunch än så länge...två middagar. En nyss och en för ett år sedan. Med goda vänner, då är visserligen nästan all mat god. Men Stures är Stures.

Hoppas den kommer att finnas kvar, men det är folk där tycker jag. Det borde gå ihop sig.