Som korist upplever man mycket, mest när man sitter och lyssnar. Damkör är inte min grej, inte i längden trots att jag är hetrosexuell och kunde så att säga "bara titta" i stället för att lyssna. Är inte heller manschauvinist, utan tycker om kvinnan, som någon skrev och inte kvinnor.

Den som citerades har jag glömt namnet på, men jag minns var jag läste det, i damkören Linneas 10-årsjubileumsprogram. Utmärkt kör, trots ovan sagda. Men upplever mest när man lyssnar, mest upplever man, märkte jag, om man lyssnar på ett musikstycke som är komponerat av en mycket god vän. Då, då händer det något.
Detta var första gången jag lyssnat på musikstycke för kör komponterat av god vän.

Det kom skratt, tårar och tankar. Det sista är ju viktigast. Fragment för kvinnoröster, titeln förpliktigar på något sätt. Texterna var från kända kvinliga författarinnor, Bodil Malmsten, Södergran Edith, Märta Tikkanen, en Södergran jag inte minns förnamnet på, samt några till. Underbara kompositioner till dessa texter. De berörde.
Mig. Och andra.

Tårarna kom i det lugna, mer traditionellt harmonisatta stycket.

Skrattet kom till Bodil Malmstens text, för övrigt en författarinna jag träffat på. I ett garage i närheten av Birger Jarlsgatan i Stockholm. Tror jag skrivit om det, förtjänar dock att upprepas.

Hade just lagt i pengar, ser plötsligt Bodil Malmsten på väg mot samma syssla, jag utbrister:
"Oj! Hej, du är bra du!"
hon svarade med ett leende samt "Det är nog du med".

Tankarna kom hela tiden, men mest när kören står med utslagna händer och sjunger att de vill möta världen vapenlös. Och se, där var en författarinna till: Karin Boye.

Jag tyckte mycket om kompositionen, och det säger jag inte för att vänskapen ska bestå och frodas, utan för att jag tyckte mycket om kompositionen.

Jag är glad att jag tog mig tid att lyssna på fragment av damkören Linneas 10-årsjubileumskonsert. Spefiellt då Fragment för kvinnoröster som kommer göra mig till en helare människa.
Tack.