Sitter i ett kök, i Rättvik. Det kök där min mamma pysslade varje morgon under terminerna, väckte mig på mig under gymnasietiden med orden "det finns te". Te med smörgås. Kommer ihåg att ett gäng turister från Schweiz (säkert felstavat...ja, det var det, rättade det förhoppningsvis, med google vet man Aldrig) besökte baren och hade mjölk i téet. Från den dagen har jag det med. Senare (?) rön har ju visat att garvsyran i drycken neutraliseras av mjölken så det var nyttigt. Också.
Te och smörgås då, en tallrik yoghurt nu.
De första åren på gymnasiet, som fanns och finns i Mora, minns jag faktiskt inte så mycket av. Kär var man säkert, så där killigt undanskymt kär. Det första året i en tjej som hette Anna och var fräckare och liksom på ett sätt mer kvinna än de andra. Men det fanns så klart flera. En sak, som visade sig vara ett lyckokast på ett vis, gjorde jag och Olle, vi hade båda läst franska på högstadiet men lirkade in oss på C-franska i gymnasiet. Dumt? Ja, förvisso, men slappt. Fler tjejjer där, ja, visst.
Människan är av naturn lat och Sjödröm är ett exempel på detta. Levde efter den principen redan då, senare under mitt yrkesliv träffade jag en som sa' och säger ungefär samma sak och får det att låta väldigt positivt; det är ju dumt att arbeta själv när datorn kan göra det. I de få fall när datorn faktiskt
kan göra det. I FRA-fallet är det i och för sig enbart dumt att låta datorn kontrollera vad jag och alla vi andra skriver, ritar, smsar, mailar och skaldar.
Skulle jag vara terroristiskt lagd, vilket är mig mycket främmnade, skulle det planerade dådet använda enbart "gammal" teknik för kommunikationen inledningsvis. Men senare i dådets tillblivelse ny teknik. Alldeles under de kritiska timmarna före dådet, då från de bästa av de bästa.
FRA-folket får då också slå på spårning av ordet mosbricka. För det betyder bomb, har jag bestämt, det omvända hoppas jag inte är fallet. Hur skulle man då veta vad man får vid beställning på en terroristinspirerad korvmoj? Vad mosbricka med majonäsgurka betyder vet inte ens jag, säkert vet Fredrik och Maud det.
Sonen sover i det rum jag tonårsdvalade i och bland annat hade vattkoppor i. Hade det rummet och den sängen från det jag var 13-14 till dess jag lämnade Rättvik och begav mig till Linkeboda. Så nu besovs sängen av en blivande, ja vaddå?
En gymnasiestuderande då, lika samma nu.
Mamma, nu 88 år ung, har lagat mat i dagarna tre för att hinna med vår ankomst. Sitter nu i köket där hon rekordsnabbt, innan hon öppnade baren...men vänta nu... något stämmer inte. De öppnade Rättviksbaren vid 6 på morgonen för att servera grötfrukost, hon måste kommit upp från baren i en slags paus och utfordrat mig.
Det var långt ifrån utfordring, det var hennes och min tid på dagen.
Min och pappas tid var vid resorna till "sommarstugan" som nu är permanentboende för min mamma och pappa. Pappa och jag visslade, jag satt i mitten på Ford Taunusen - utan bälta så klart - och tittade på vägen som susade fram. Vi visslade kanon. Det var kanon.
Vi ska dit nu, till "sommarstugan". Och äta köttbullar, som mamma lagat och förberett i dagarna tre. Dottern ska få champinjonsås, vi ska kika på fyra generationerskortet, på kortet återfinns fyra gossar, 86, 61, 41 och 5 månader gamla.
Fäderna var alltså 25, 20 respektive 40 år gamla vid sitt första barns födelse.
Vi ska bara slita ut en generation i taget, brukar jag säga lite då och då. För att vi kanske ska bara slita ut en generation i taget. Min mamma tillhör inte hennes generation, hon har hittat lunken som gör att man "lätt" i någon mening ordnar middag för 8 personer trots att man är 88 år. Trots att man får lite mothugg från maken, trots att en av hennes söner hälsar på henne för sällan.
Ska till sommarstugan nu, kommer inte att sitta vid det köksbordet och äta te och macka. Men det blir köttbullar.
Mammas köttbullar.
Etiketter: senskaja
