Jag var med och skapade en ängel. Jag har fött en ängel. Är jag speciell eftersom jag fick äran att föda en ängel eller straffas jag för något?

Här kan du läsa lite om mig, mina tankar och funderingar. Upplevelser och erfarenheter.

Jag heter Pia, är 28 år och mamma till lilla ängeln Tim. Jag är förlovad med den finaste mannen som finns, min älskade Leif. Jag har hittat den rätte, vi har det underbart... det enda som fattas oss är vår son. Saknaden och längtan efter honom blir värre och värre.

Nu är det en månad sen förlossningen. Jag gråter och gråter, i floder varje dag. Kvällar och nätter är värst, fruktansvärt jobbiga. Jag saknar min son. Jag fick aldrig amma honom. Att bröstmjölken kom igång (trots medicinen som skulle stoppa det) var otroligt knäckande! Det var min sons näring. Jag skulle ju amma honom, ge honom näring så han kunde växa, bli stor och stark. Ingen ska behöva gå igenom sånt här! Döden kom in i min mage och tog mitt barn. Det känns som att när min son dog, så dog jag också. Han tog mig med sig och lämnade bara ett tomt skal. Kommer det tomma skalet någonsin fyllas på igen? Blir jag någonsin hel igen? Hur mycket tårar finns det kvar?

Jag älskar min Leif. Av vår kärlek skapades det finaste jag sett, vår son. Är det så att när man träffar verkligen den rätte som alla längtar efter, så är den kärleken så äkta och fin att av den skapas änglar? 

Det känns tomt i min mage utan dig. Ingen som ger mig sparkar när jag står och lagar mat. Ingen som kittlar mig i magen inifrån när jag står och duschar. Ingen som hickar i min mage. Kvar finns bara en tomhet utan dig. En tomhet som en vacker dag kommer att fyllas av ditt syskon. Tomheten i hjärtat som finns kvar efter dig kan ingen fylla. Den kommer alltid att stå kvar.

Jag har precis fyllt 27 år, dagen innan skulle Tim ha fyllt 2 månader. Jag och Leif åkte på en kryssning till Helsingfors. Alla sa till oss att vi måste "få något annat att tänka på" så vi åkte iväg. Vi tog med oss Tims foto att ställa fram i hytten. Vi hade en lyx hytt så vi kunde sova bredvid varandra. Vi åt god mat under resan, myste med varandra, spenderade en dag i Helsingfors. Därifrån köpte vi en souvenir till Tim, en nalle som vi la vid hans grav. Kryssningen var väldigt mysig men det var samtidigt väldigt jobbigt. Jag upplevde det som väldigt frustrerande att resa ifrån min son, mådde jättedåligt på vägen till Helsingfors. Tänkte hela tiden på att jag var på väg bort från Tim.

Vi hade lovat varandra att försöka att ha kul och försöka att vara som alla andra igen. Jag lovade Leif att göra mitt bästa för att kryssningen skulle bli lyckad. Jag försökte att dricka lite champagne men det smakade inte gott längre. Jag hade inte suget för att dricka. Jag kände mig som en dålig mamma för varje klunk jag tog, fick dåligt samvete och blev ledsen. Jag sminkade mig i evigheter för att slippa gå ut från hytten bland alla glada människor. Människor som kunde känna riktig glädje. Dansande människor. Till sist gick vi till restaurangen. Leif beställde drinkar åt oss. Det blev också dom enda drinkarna för oss. Gud vad dåligt jag mådde när vi satt där i restaurangen! Leif var så gullig mot mig... men tyvärr hjälpte det mig inte. Vi satt och tittade på dom dansande människorna samtidigt som vi pratade, försökte ha kul. Jag kände mig så ledsen, klumpen i min hals bara växte och växte. Jag trodde jag skulle dö av sorg mitt i restaurangen.

Restaurangen stängde, vi gick vidare till discot. Stannade där bara i några minuter när jag sa till Leif att jag klarar inte av mer glada människor. Vi gick ner till caféet och åt nattmackor.

När vi kom till hytten senare brast allt... allt kom ut som jag hade hållit inom mig under kvällen. Gud vad jag grät! Jag kände mig så skyldig, jag var en dålig mamma som hade druckit några glas champagne och en drink när min son låg i graven. Jag hade svikit min son. Jag kände att jag hade förstört vår kryssning genom att inte kunna ha roligt. Att inte kunna dricka och dansa som alla andra gjorde, att inte kunna känna sann glädje längre. Jag upptäckte att det var alldeles för tidigt för mig att försöka ha kul så som vi hade förut. Dricka alkohol fick mig att må så otroligt dåligt psykiskt, jag var inte redo för sånt ännu. Jag kände mig så misslyckad med moderskapet.

Natten blev så otroligt jobbig, Leif var helt frustrerad när jag grät så mycket. Jag trodde att Leif var besviken på mig. Jag ville så gärna vara den glada tjejen som han en gång i tiden träffade på krogen och blev kär i. Nu har jag förvandlats till en gråtande nervvrak.

Nästa morgon gick vi iland i Helsingfors, dagen var väldigt mysig. Jag och Leif hade pratat mycket på natten och jag kände mig lite bättre. Många gånger under dagen sa vi att hur underbart det vore om Tim hade kunnat vara med oss. Vi saknar honom så otroligt mycket. Ingenting känns som förut längre, vi har en sån längtan och saknad efter vår son. Den kommer vi att ha hela vårt liv, även om vi får fler barn. Vi kommer alltid att ha ett barn för lite.

Under dagen hade vi konstaterat att det var bäst om jag lät bli att tvinga mig själv att försöka känna glädje nästa kväll. Ingen idé att försöka tvinga sig själv att festa när man inte känner för det. Framåt kvällen kände jag hur skönt det var att vi var på vägen hemåt. Närmare Tim.

Nu vet jag efter kryssningen att ingenting kan få mig att glömma Tim för ens en sekund. Ingenting. Var jag än är och vad jag än gör så är han alltid i mina tankar. Sorgen följer med mig överallt.

Både jag och Leif är nöjda med kryssningen trots allt. Det var skönt att vara bland folk som inte visste vad som har hänt oss. Vi kände att det gjorde oss gott med miljöombyte men samtidigt insåg vi att jag var inte redo för att resa bort ännu och att inte någon av oss var redo för att festa ännu. Vi har inget att fira, vår son är död. Vi har sorg.

Jag saknar min son. Det värker i hela kroppen av längtan efter Tim. Det känns alltid lite bättre efter besöken vid graven. Det känns så läkande att ta hand om Tims grav. Efteråt känner man sig avslappnad. Samtidigt väldigt ledsen såklart för att man överhuvudtaget behöver gå till sitt barns grav och inte får ha honom hos sig istället. Nu har det gått två och en halv månad sen allt hände. Det känns som igår fast ändå som en evighet sen vi såg vår son för sista gången. Mamma älskar dig Tim!

När det regnar, tänker jag att det är våra små änglarnas hälsningar till oss. Det är änglarnas sätt att beröra oss. Regndropparna är änglarnas tårar, dom saknar oss så som vi saknar dom. Ibland ösregnar det och då saknar änglarna oss mer än någonsin! Även änglar gråter trots sitt paradis. Våra änglar älskar oss så som vi älskar dom.

Tims tre månaders dag närmar sig om några dagar. Börjar jag aldrig må bättre? I snart tre månader har jag gråtit mig till sömns. Ibland undrar jag om jag gråter när jag sover också. Hur mycket smärta kan en människa ta? Hur mycket ont har jag gjort för att förtjäna detta? Om man samlade alla tårar som små änglarnas föräldrar har gråtit så kunde man göra hav av öken. Jag kommer aldrig att komma över min sons död och jag kommer aldrig att glömma orättvisan som Gud har behandlat mig med.

Mamma saknar dig Tim, mer än jag kan med ord beskriva. Jag är så stolt över dig, du är min lilla kämpe. Jag vill inte att du ska ligga i din grav, jag vill att du ska ligga i din säng. Jag vill inte sköta om din grav, jag vill sköta om dig. Jag vill finnas där för dig när du behöver mig, precis som en mamma ska. Jag är din mamma nu och för alltid. Min lilla prins, ängeln Tim. Vi ses inatt i drömmarnas land...

Fars dag... den första fars dagen för oss. Hur ska min älskade Leif orka med dagen utan sin son hos sig? För några nätter sedan hade Leif drömt om att vi hade två barn hos oss. Tim och nya bebisen. Vi vill ha vår son hos oss. Det gör så ont inom oss. Alla högtider och speciella dagar blir så otroligt kämpiga utan vårt barn. Tim, mamma och pappa älskar dig. Vi kommer alltid att bära med dig i våra hjärtan. Du ger oss så mycket styrka och mod. Vår älskade son.

Livet är grymt, livet har behandlat mig fel. Varför just jag? Varför just min son? Varför fick han inte leva? Han hade vuxit upp till en sån fin man. Blivit kär, fått barn. Jag kommer aldrig mer att få hålla min son i min famn. Jag kommer aldrig att få hålla hans barn, mina barnbarn i min famn.

Om ett par dagar är det Tims fyra månaders dag. Sorgen, saknaden och längtan efter vår älskade son har inte blivit lättare. Tiden läker inte alla sår. Fyra månader är en väldigt kort tid när man lever med en stor sorg.

Tim är i mina tankar hela tiden... han finns i mitt hjärta, djupt inne i mitt hjärta. Jag kan inte med ord beskriva den smärta som jag lever med i min själ. Den tomhet som finns inuti mig.

Tim, mammas lilla älskade son. Jag älskar dig. Jag drömmer om att få hålla dig i min famn, få krama dig, smeka din kind. I mina drömmar lever du... i mina drömmar lever du och jag tillsammans, varje dag och för evigt.

Jag har börjat känna mig så bortgjord och löjlig i min sorg efter vår älskade son Tim. Jag vet inte varför, antagligen för att folk tror och tycker att efter fyra månader så ska man "komma över det" eller "gå vidare i livet". Känslan av att man har gjort bort sig när man gråter i sitt eget hem efter sin son borde ju inte vara som att jag har gjort bort mig. Jag sörjer ju min son som jag älskar mer än någonting annat. Ibland håller jag tillbaks tårarna bara för att slippa känna mig så bortgjord, dum och löjlig efteråt. Detta är jättejobbigt eftersom jag känner att detta hindrar mig i min sorg. Att jag inte kan släppa ut allting så som jag vill.

Inatt fick jag plötsligt värsta anfallet av sorg... jag kände mig för första gången så otroligt långt borta från vår son! Jag bara grät och grät och frågade mig själv var är Tim inatt eftersom jag känner att han är inte där han brukar och att han är så otroligt långt borta. Så hemskt.

Jag såg mig själv i spegeln, såg tårarna rinna nerför mina kinder, jag såg smärtan i mina ögon! Smärtan som finns i mitt hjärta och själ. Uppriktigt sagt så tänkte jag att stackars mig, stackars kvinna, vilket liv, vilken smärta. Hemsk syn, jag kunde nästan se smärtan i min själ i mina ögon. Det gjorde så ont inom mig inatt, känner mig så bortgjord idag för att jag grät så mycket inatt. Varför får inte jag ha mitt älskade barn hos mig?? 

Inatt kom min älskade son i min dröm. Han sträckte ut sin hand och tog mig till änglarnas land. Tim ville visa mig hur han har det i sin värld. Så gudomligt vackert det var! Kan inte med ord beskriva hur vackert det var... Tim höll min hand och visade mig vägen, han sa att han älskade mig och pappa precis som vi älskar honom. Vi pratade inte utan kommunicerade med tankarna. Allt var så rent, ljust och vackert i hans värld. Alla människor hade ljusa kläder, det var varmt och soligt. Ingen stress, bara ett helt underbart liv. Vi gick uppför en lång vit trappa, molnen svävade vid våra fötter... Tim hade så fina vingar! Så otroligt vita vingar. Jag önskar att jag kunde hitta ord som var så vackra som det som jag fick se. Önskar att jag var konstnär som kunde måla tavlor av det som jag såg. Änglarnas land, där bor vår älskade son. Han har det bra, varmt och mysigt. Sen lämnade Tim mig i min värld igen, vaknade med en leende på läpparna, jag hade varit hos min son! Detta var mitt besök i änglarnas land.

Gud ska bara veta hur mycket jag älskar min son, hur saknad han är. Vi kommer alltid att längta efter Tim, alltid att ha ett barn för lite hos oss.

Tillbaks till vardagen. Nu är julen och nyår över. Det har varit en mycket svår tid att orka. Vi överlevde julen och nyår men det var inte lätt. Saknaden och längtan efter Tim har varit enorm. Besöken vid graven har varit många och vi har tänt massor med ljus för vår lilla Tim.

Det kändes som ingen tänkte på oss, vi hade det extra jobbigt runt jul och nyår. Ingen verkade förstå smärtan i våra hjärtan. Andra såg jul och nyår som glädjens stunder men för oss var dom fyllda med mycket sorg, saknad och längtan men också glädje. Det borde ha varit Tims första jul. Han skulle ha fått dom finaste julklapparna. Istället fick vi fira jul och nyår vid graven med honom. Han fick julklapp och vi gjorde det fint för honom vid hans grav. Vi önskar vi kunde göra mer för honom än vad vi kan. Varje dag saknar vi honom så otroligt mycket. Våra famn skriker efter vårt barn! Tim, det finaste vi någonsin sett. Vår älskade son.

Tomhet i hjärtat, kommer denna stora tomhet som jag har i mitt hjärta någonsin att fyllas på? När Tim dog, dog en del av mig. Kommer den delen någonsin att vakna till liv igen? Jag känner mig tom och död. Saknaden efter Tim är enorm.

Aldrig mer kommer vi att få ha vår son hos oss. Aldrig mer kan vi att få ta fler foton på honom. Aldrig mer av någonting annat än saknad och längtan, minnen och tankar.

Folk tror att vi har "gått vidare" nu i livet. Men hur kan vi?? Nej det går inte, inte på det sättet som folk tror. Deras tolkning av att gå vidare är att smärtan försvinner och livet blir lättare att leva utan vår älskade son. Men så är det inte. Fortfarande gör det lika ont varje dag att tvingas leva utan Tim. Att vakna varje morgon utan Tim och somna varje kväll utan Tim. Folk förstår inte. Och jag har inte orken att försöka få dom att förstå. Varje dag handlar fortfarande om orken att överleva en dag till utan Tim.

Blundar och tänker på dig Tim. Känner känslan av din mjuka hud i mina fingertoppar. Känner den underbara bebisdoften. Känner dig i min famn. Öppnar ögonen och vaknar upp i den hemska verkligheten... det är bara minnen. Jag älskar dig Tim. Mamma saknar dig.

Mors dag...

Jag är så otroligt stolt över att få vara Tims mamma. Mors dag firade vi först hemma på morgonen. Jag blev uppvaktad med tårta och present. Sen åkte vi till graven och firade mors dag med Tim.

Denna ängel fick jag i present på mors dag...

Saknaden och längtan efter Tim är enorm, speciellt på en dag som denna. Jag är ledsen i mitt hjärta för att Tim inte finns i min famn. Samtidigt är jag lycklig över att ha Tim som min son. Sorgen är att han inte finns hos oss.