Vi hade bestämt oss att skaffa barn. Leifs födelsedag närmade sig. Jag vaknade tidigt på morgonen och smög till toaletten för att göra graviditetstestet. Underbart! Det visade sig att jag var gravid! Precis lagom så att jag kunde ge den finaste presenten någonsin till min älsklings födelsedag, ett barn... vårt barn! Ville bara vråla av glädje inne på toaletten!

Jag gick tillbaks till sängen och la mig, smög för att inte väcka Leif. Jag kröp under hans täcke, väckte honom med att säga... "Älskling, jag har ett födelsedagspresent till dig. Grattis på födelsedagen, jag är gravid! Du ska bli pappa! "

Leif vaknade till väldigt fort! Man såg glädjen i hans ögon, hans dröm hade gått i uppfyllelse. Bästa födelsedagen någonsin!

Efter dom 12 första oroliga veckorna var vi överlyckliga att graviditeten hade kommit så långt utan några som helst problem med blödningar eller liknande. Vad vi längtade efter vårt barn.

I graviditets vecka 18 var det dags för ultraljudet på Karolinska sjukhuset. När vi satt i väntrummet så hade jag på något sätt en dålig känsla av hur det skulle gå. Jag sa till Leif att jag vill gå härifrån för att det är något som skulle gå snett. Snart var det vår tur. Sköterskan som gör ultraljud kom och hämtade oss. Nästan omedelbart när hon började med undersökningen så kunde man se att hon såg lite bekymrad ut. Hon sprang efter en läkare som gick i korridoren och bad honom ta en titt på skärmen.

Sammanlagt tog undersökningen nästan en timme och det konstaterades att det fanns alldeles för lite fostervatten, nästan ingenting alls. Detta kan vara bara tillfälligt ibland, men för att fastställa orsaken till för liten mängd fostervatten skulle vi få komma tillbaks om en vecka för ett nytt ultraljud.

Veckan gick och vi åkte till sjukhuset för ett nytt ultraljud. Vi hade varit oroliga hela veckan för hur det skulle gå med vårt barn och vad skulle vi få höra för "dom" av läkaren. Att det fanns för lite fostervatten förklarade orsaken till varför min mage var mindre än dom flestas som var i samma vecka som jag och så var min mage under hela graviditeten.

Det konstaterades ännu en gång att det fanns för lite fostervatten. Detta kan orsakas av olika anledningar. Det kan finnas en missbildning i barnet i form av saknad av njurar helt och hållet, för små eller väldigt dåligt fungerande njurar eller stopp i urinvägarna. Alla dessa anledningar gör att barnet inte kissar och fostervatten är ju för det mesta barnets urin. Vi har helt förskräckta av diagnosen!

Vi blev informerade om barnets dåliga överlevnads chanser efter förlossningen ifall barnets njurar var i väldigt dåligt skick och i värsta fall skulle barnet dö om njurar saknades helt. MEN läkarna sa att dom kunde ha fel! Och att barnet kanske behövde lite längre tid på sig att utvecklas och börja kissa så dom kunde inte säga 100% säkert att vårt barn var sjukt eller missbildat.

I och med detta diagnos så fick vi komma tillbaks till sjukhuset cirka en gång i månaden för fler ultraljud. Läkarna ville följa barnets utveckling. Vi blev erbjudna moderkaksprov men tackade nej p g a den ökade risken för missfall och att man ändå inte kunde hjälpa vårt barn vad provsvaret än skulle visa.

Vid ett besök på ultraljuds avdelningen i graviditets vecka 21 blev vi tillfrågade ifall vi ville göra abort. Detta erbjuds alla par som väntar ett barn som misstänks ha någon missbildning eller allvarig sjukdom. Vi tackade nej på direkten! Det var ju vårt efterlängtade och enormt älskade barn som vi hade vid ett flertal ultraljud redan sett och jag hade känt av foster rörelser. Vi ville ge vårt barn en ärlig chans att klara sig och i alla fall ett värdigt sätt att dö bland oss, sina föräldrar.

Under graviditeten kunde vi aldrig riktigt slappna av ordentligt. Hela tiden fanns i baktankarna att det kunde sluta med att vi förlorar vårt barn. Vi var så otroligt lyckliga över att bli föräldrar men samtidigt oroade över vad framtiden skulle föra med sig.

Ända från början av graviditeten fram till vecka 20 hade jag ont i magen halva dygnet så jag blev sjukskriven. Läkarna kom aldrig fram till någon diagnos. Efter vecka 20 och framåt började det minska. Jag fortsatte vara sjukskriven under hela graviditeten p g a graviditetskomplikationer. Det var oerhört jobbigt att gå runt och vara gravid, bära på ett barn som kanske skulle dö efter förlossningen. Läkarna hade tidigare sagt att det krävdes ett mirakel för att barnet skulle klara sig ifall deras diagnos stämde. Läkarna misstänkte även att barnet hade fel i hjärtat men efter noggranna undersökningar på Astrid Lindgrens barnsjukhus konstaterades att hjärtat var friskt och normalt.

Veckorna gick, barnet växte och mådde bra. Äntligen kom miraklet vi hade väntat på! Vid ännu ett besök på ultraljuds avdelningen såg läkaren att mängden fostervatten hade ökat lite grann och urinblåsan var fylld till hälften. Barnet hade börjat kissa. Vi fick se en liten snopp på bildskärmen. En son!

Vid nästa besök kunde man se att urinblåsan var helt fylld. Vårt hopp för att barnet skulle klara sig efter födseln ökade. Vi började shoppa baby kläder, barnvagn och annat. Jag sydde påslakan till vår son och vi gjorde hemmet i ordning för att välkomna hem vår son. Visst hade vi hela tiden i bakhuvudet att risken fortfarande fanns att vår son var sjukt men det ville man inte acceptera. Vi ville vara som alla andra, ha vårt barn och ett normalt lyckligt familjeliv.

När det var ungefär fyra veckor kvar till beräknad förlossning så hade vi besökstid till special mödravården. Då sa jag till läkarna att jag ville att dom skulle ta ut barnet med kejsarsnitt några veckor tidigare än beräknad förlossning eftersom barnet nu mådde bra och jag ville inte riskera att någonting gick snett. Dessutom låg barnet med rumpan neråt. Läkarnas svar blev nej för att kejsarsnitt är en stor bukoperation och är aldrig riskfritt. Nu efteråt undrar man hur det hade gått om dom hade gjort som jag ville. Hade vår son varit vid livet idag? Hade vi åtminstone fått se honom i livet? Fått höra honom gråta? Höra hans andetag och våra blickar mötas? Nu när jag sitter och skriver detta så har vi inte fått obduktions rapporten ännu.

Under graviditeten drabbades jag inte av några allvarliga besvär, hade lite högre blodtryck, ont i högra sidan av höften, illamående, ont i magen. Vanliga besvär under en graviditet, inget som var farligt för barnet. Men nog jobbiga!