Tim

Vi är så rädda och oroliga. Hur ska detta sluta? Kommer vi att förlora barnet? Kommer graviditeten att sluta i missfall? Hur ska vi hitta balans med sorgen efter Tim och glädjen över graviditeten? Så mycket sorg och så mycket glädje i oss samtidigt. För tillfället är vi fortfarande väldigt förvirrade. Vi vet inte riktigt vad vi ska känna och hur ska vi reagera. Vi vet bara för säkert att vi älskar Tim och vi älskar det här nya barnet.

Här kommer vi att skriva om den nya graviditeten. Om känslorna till det nya barnet och om hur det är att vara gravid igen efter att ha förlorat ett barn.

Hur kommer man över rädslan av att förlora sitt barn igen? Hur ska vi kunna se framemot graviditeten när vi vet hur det kan sluta? Vårt första barn dog, vi har aldrig varit med om vårt barn i livet utanför magen. Kommer det att få ett lyckligt slut den här gången? Det är så många frågor men det finns inga svar, inte än. Det visar sig i framtiden hur det går. Det finns inget som vi kan göra annat än vänta och se.

Vi känner oss stolta över att bli föräldrar igen. Jag bär på vårt andra barn i min mage. Det känns fantastiskt. Ett liv har skapats, det är någon som bor inuti mig. Växer, kämpar på och utvecklas. En riktig liten kämpe precis som lilla Tim var.

Vårt andra kärleksbarn är beräknat att komma ut till den friska luften den 5 juli 2004.

Graviditeten hittills har varit en mycket orolig tid för oss. Oron för missfall har varit stor och är det fortfarande. Vi har aldrig genomgått ett missfall men däremot den enorma förlusten av vår son Tim. Rädslan och oron för att förlora detta barn också finns med oss hela tiden.

Graviditeten skiljer sig ganska mycket från graviditeten med Tim. Nu är jag sugen på socker hela tiden... alltså godis, bakelser och allt som har socker i sig. Så var det inte med Tim. Då hade jag ett enormt sug efter frukt och vatten.

Jag är oerhört illamående nästan dygnet runt nu! Väldigt jobbigt men så länge som bebisen i magen (även kallad "Ärtan") mår bra så är vi nöjda. Illamåendet var inte alls lika jobbig när jag var gravid med Tim. Jag har haft känningar på att lilla Ärtan är en flicka från den första stund som jag blev gravid, och detta långt innan vi ens visste att jag är gravid igen.

I flera dagar hade jag haft en känsla av att Ärtan hade dött i min mage. Jag kunde inte släppa den hemska tanken på att bära på ett dött barn igen. Jag kände döden inuti mig. Oron var enorm för lilla Ärtan. Vi blev så oroliga, tänk om min känsla var rätt?! Med stor oro i sinnet gjorde vi ett ultraljud idag.

Med nio fulla gångna veckor gjorde vi ett mycket efterlängtat ultraljud. Hjärtat slog! Vilken otrolig lättnad! Jag hade haft fel. Ärtan levde och mådde bra. Vi fick se vårt andra kärleksbarn sprattla runt glatt i min mage. Ärtan verkade vara en livlig liten bebis. Så liten men så otroligt längtad och älskad redan. Precis som Tim. Att göra ett ultraljud var lite jobbigt för oss eftersom sist när vi gjorde det så var det när vi fick se att Tims hjärta slog inte längre.

Besöket hos vår barnmorska blev en stor lättnad idag. Ärtan mår bra, det är ju huvudsaken nu. Men vi kan inte släppa tankarna på allt som fortfarande kan gå snett. Barnmorskan trodde inte att detta blir den enda gång som jag får en känsla av att Ärtan har dött. Att förlora ett så otroligt älskat barn som Tim har satt sina spår i oss. Känslan och rädslan av att förlora Ärtan också kommer nog vara med under hela graviditeten.

Det känns som i och med graviditeten går framåt så växer längtan efter Tim också. Ärtan kommer aldrig att kunna ersätta Tim utan blir vårt andra barn och Tims lillasyster/bror. Inget barn kan ersätta ett annat. Tim kommer alltid att vara en del av vår familj.

Idag med elva fulla gångna veckor gjorde vi vårt andra ultraljud. Ärtan hade vuxit sen sist och hjärtat slog normalt. Ärtan låg på rygg med fötterna uppåt och tog det lugnt, så jättegullig! Längden på bebisen var 3.6 cm. Vi fick en bild med oss hem men deras ultraljuds apparat hade slut på färg så bilden blev lite otydlig. Men man kan åtminstone se att det bor någon i min mage :)

Vi lever med en ständig oro för bebisen i magen. Att se Ärtan på ultraljud hjälper lite grann mot oron. Då får man en bekräftelse att barnet fortfarande lever, att hjärtat slår. Det får oss att känna glädje för barnet i magen och det behöver vi. Sorgen och saknaden efter Tim är stor. Att få glädjas åt Ärtans framgångar hjälper oss att orka. Vi om någon vet hur fort döden kan komma och ta ifrån oss någon som vi älskar så otroligt mycket.

Med fjorton fulla veckor så kan vi glatt konstatera att vi har passerat den mest kritiska gränsen för missfall. Lite av oron har väl lagt sig fast samtidigt så är vi jätteoroliga för det kommande ultraljudet där vi får se om Ärtan lider av samma tillstånd i njurarna som Tim hade.

Mitt illamående har börjat avta lite men vissa dagar finns den där precis som förut. Magen har inte växt så att man märker ännu att jag är gravid men Leif säger dock att magen har börjat växa. Några gånger har jag lyckats känna av Ärtan redan :) Underbart! Längtar så att det går några veckor framåt så att jag känner av Ärtan ordentligt varje dag. Hoppas magen växer snart och att det finns normal mängd med fostervatten. Livet kan inte vara så orättvist att vi skulle få en till ängel.

När jag var gravid med Tim så åt jag jämt. Nu med Ärtan så har jag ingen matlust alls. Att graviditeter kan skilja så mycket från varandra! Barnmorskan sa att så länge Ärtan växer så äter jag tillräckligt. Jag äter ju varje dag men även om jag är jättehungrig så får jag inte ner maten. Känner helt bläh för mat. Det enda som går ner glatt är nog kycklingcurry mackor som dom gör så underbart goda i vår centrum. Det har blivit en del sådana under dom har veckorna med Ärtan. Leif säger att barnet kommer att skrika efter curry så fort den kommer ut! Men jag tycker att så länge mackorna inte är starka och jag inte äter dom varje dag så är det nog helt okej :) Åh ska nog köpa en sådan imorgon.

Inatt fick jag starka sammandragningar som höll i sig hela natten lång och dagen. Jag tog kontakt med mödravården och fick komma till barnmorskan nästan på en gång. Nu är jag i vecka femton. Sammandragningar är inte farliga om dom inte har en infektion liggandes bakom som orsakar dom. Det är tydligen normalt att ha sammandragningar vid den här tiden i graviditeten och speciellt om man är omföderska.

Leif var med hos barnmorskan. Vi var jättenervösa som vanligt. Vi tror ju hela tiden att vårt andra kärleksbarn ska dö ifrån oss. Barnmorskan tog infektionsprover, kollade livmodertappen och gjorde ultraljud för att se att barnet mådde bra. Ärtan hade vuxit jättemycket sen senast! Och var vid liv, tack och lov. Mitt i all glädje för att Ärtan hade vuxit och mådde bra så glömde både vi och barnmorskan bort att mäta längden på barnet och skriva ut en ultraljuds bild. Ärtan låg på rygg och tog det lugnt. Vilken liten sötnos!

Ska försöka komma ihåg och be om ultraljuds bild nästa vecka när vi ska till sjukhuset för ultraljud. Då ska dom kolla upp om Ärtan i magen är frisk eller har samma tillstånd i njurarna som Tim hade. Det kommer att bli en väldigt nervös dag.

Vi är så lättade ikväll för att allt såg bra ut för Ärtan idag. Sammandragningarna slutade framåt kvällen men jag är väldigt öm i magen, området runt livmodern och jag är väldigt trött.

I övermorgon är domedagen för oss och Ärtan. Då har vi tid till Karolinska sjukhuset för ultraljud. Dom ska kolla om Ärtan har samma tillstånd i njurarna som Tim hade. Sen finns det ju så mycket annat som kan gå snett. Vi har så svårt att orka tro på att allt kommer att gå bra den här gången och att vi faktiskt kommer att få levande barn.

För dom flesta är ultraljud något som dom ser framemot väldigt mycket. För oss är ultraljud som domedagen där barnet får sin dödsdom. För dom flesta är graviditeter en mysig tid där dom njuter fullt ut av graviditeten och planerar och dagdrömmer om hur framtiden med barnet blir. För oss är graviditeten nästan som en mardröm... man går igenom mycket och får ändå inte behålla sitt barn hos sig. Vår erfarenhet av graviditet är att det slutar med begravning. Blir det så denna gång också?

Vi tycker att det värsta är att leva med ovissheten. Vad det än är så är det bättre att veta istället för att leva i ovisshet. Vi försöker vara modiga och hoppas på det bästa men det är inte lätt. När man en gång har fått sitt barns dödsbesked på ultraljud så sätter det sig sina spår i oss. Vi tror varje gång när vi går ultraljud att vi ska få ett till dödsbesked. Att vi ska få upp barnets hjärta på skärmen som inte slår längre.

Äntligen kom dagen då vi skulle få veta om barnet i magen lider av samma tillstånd i njurarna som Tim gjorde. Vi har varit nervösa och rädda inför detta. Jag kunde inte sova alls inatt. Leif sov väldigt oroligt. På morgonen när det var dags att åka iväg till Karolinska sjukhuset så kändes det ganska bra trots allt.

Väl framme på sjukhuset när jag skulle lägga mig på britsen trodde jag att jag skulle svimma av rädsla. Jag var verkligen inte redo för dåliga nyheter! Vi var så rädda för att Ärtan hade dött i min mage. Innan läkaren hann säga att barnet lever så såg vi alla hur Ärtan busade i magen. Vilken lättnad!

Läkaren tittade på dom viktiga organen. Det fanns normal mängd fostervatten vilket antyder till att njurarna fungerar normalt. Med Tim fanns det för lite fostervatten ända från början. Vi kunde se barnet svälja fostervatten och såg hur magsäcken fylldes. Vi kunde även se urinblåsan som var fylld med urin, det visar också att njurarna fungerar. Hjärtat såg normalt ut men dom ska kolla på hjärtat mer nästa gång när barnet har vuxit lite mer. Ärtan var så busig! Så pigg. Med ett leende på läpparna sa läkaren att bebisen gillar att visa upp sig för mamma och pappa :) Åh så gulligt!

Skallbenen var normala. Man kunde se den högra och vänstra hjärnhalvan. Läkaren sa att han kunde till och med se att barnet hade fina linjer på läpparna. Vi kunde räkna tårna :) Ärtan levde rövare i magen, så vild. Vår lilla bebis kliade sig i huvudet, viftade med armarna, vinkade till oss och sprattlade med benen. Det var så underbart. Allt gick bra. Diagnosen blev normal mängd fostervatten och inga missbildningar eller avvikelser kunde ses. Men vi måste tillbaks dit igen om tre veckor för att följa upp njurarnas funktion. Det kan fortfarande gå fel, men det är inte så troligt enligt läkaren. Allt såg så bra ut. Vi är så glada idag! Hoppas att vi får behålla detta barn. Fast glädjen över Ärtans välmående får ju inte oss att glömma Tim eller sorgen och saknaden efter honom. Men det hjälper oss att orka leva vidare med mycket hopp om att vi kommer att få ha ett levande barn i våra famn på sommaren.

Det är snart sex månader sen som vi förlorade vår älskade son och det här är nog första gången efter det som vi har kunnat känna riktig glädje. Det känns lite främmande eftersom vi har varit ledsna i så många månader. Men även om sorgen finns kvar i hjärtat så finns det ju plats för både sorg och glädje där. För oss gäller det nu att försöka att hitta en balans med både sorg och glädje.

Nu har det gått arton fulla veckor. Lilla bebisen i magen, Ärtan har inte börjat sparka ordentligt ännu men jag känner av smått kittlande dagligen. Det har jag känt ett tag nu. Mysigt! Längtar så tills barnet börjar sparka ordentligt. Pappa längtar tills Ärtan börjar sparka så hårt att han kan känna sparkarna när han lägger handen på min mage. När barnet sparkar ordentligt så är det mycket lättare att hålla koll själv att barnet mår bra och framför allt är vid liv. Ibland undrar vi om Ärtan lever. Vi är så rädda att Ärtan ska dö i min mage.

Jag har fått hemsk foglossning på sistone. På dagarna gör det ont och på kvällarna kan jag knappt gå alls. På nätterna har jag fått svårt att somna ibland på grund av värken. Vi har beställt en stödbälte till mig, hoppas den kan ge lite lindring. Min rörelseförmåga är redan nu begränsad på grund av fogarna, hur blir det då längre fram i graviditeten när bebisen är stor?

Nästa vecka, när jag gått nitton fulla veckor har vi nästa ultraljuds undersökning på Karolinska sjukhuset. Självklart är vi lite nervösa och spända inför undersökningen men vi håller tummar och tår för att allt ska gå bra med Ärtan. Vi skulle inte orka förlora ett barn till. Livet har redan varit alltför orättvist mot oss. Det räcker nu. Vi vill hålla vårt andra kärleksbarn i våra famn på sommaren. Vi hoppas att läkaren kan se könet på barnet. Förra gången kunde dom inte se det. Vi vill gärna veta, jag vill gärna få bekräftelse på det som jag tror, att det är en flicka. Hoppas vi får en ny ultraljuds bild också.

Idag har vi varit på Karolinska sjukhuset akut. Hela natten hade jag känslan av att jag har börjat öppna mig och hade sammandragningar. Jag ringde sjukhuset tidigt imorse och dom sa att vi skulle åka dit. Självklart vart oron för Ärtan enorm. Vi var så rädda för att kanske Ärtan hade dött och förlossningen gått igång. Så var det ju med Tim.

Väl framme på sjukhuset började dom med att ta en massa prover. Inget av dom visade något fel. Både blodsockervärdet och blodtrycket var bra. Sen fick vi vänta fyra timmar innan det blev vår tur. Det var fyra otroligt långa timmar! Vi var så rädda, så oroliga.

Efter grundliga undersökningar på mig hittade läkaren inte skälet till mina besvär. Hon hade ingen aning om varför det känns som att jag håller på och öppnar mig eftersom livmodertappen var fem centimeter lång och stadig. Jag hade inte öppnats alls. Hon hade inte heller någon aning om vad mina sammandragningar beror på eller vad som utlöser dom. Hon tog ultraljud på Ärtan och allt var bra med barnet. Ärtan låg där och sparkade och viftade med armarna. Vår lilla älskade Ärtan. Det kändes så underbart att se det lilla hjärtat ticka!

Mina besvär finns kvar. Sammandragningarna har slutat nästan helt nu men stickningarna vid livmodertappen och den rivande känslan av att jag håller på och öppnar mig finns kvar. Med ingen anledning funnen skickade läkaren mina prover på odling. Läkaren hade ingen som helst aning om vad som orsakar mina besvär. Men vi alla vart jätteglada över att Ärtan mådde bra och att mina besvär inte påverkar barnet.

När vi fick veta att allt var bra med Ärtan släppte all oro som vi hade haft hela natten och dagen. Kändes så skönt att kunna slappna av. När vi kom hem åt vi middag och sov hela eftermiddagen och kvällen. Vaknade på kvällen och kände mig helt avslappnad och utvilad. Har tänkt mycket på Tim idag. Att vara på samma sjukhus som han föddes på drar upp alla minnen igen. Det känns som det var igår som allt hände. Vår älskade lilla Tim.

Flicknamn:	Pojknamn:
Tindra	Melvin
Nea	Eamon
Engla	Leo
Liv	Loa
Nora	Simon
Alva	Elliot
	Alvin

Idag med nitton fulla veckor var det dags för vårt andra ultraljuds undersökning på Karolinska sjukhuset. Läkaren skulle titta mer på barnets hjärta, njurarnas funktion och mängden på fostervatten.

Vi var inte speciellt nervösa inför besöket. Det kändes som allt skulle gå bra. Vi började med att äta lunch på sjukhus restaurangen. Tänkte att det kanske piggar upp Ärtan :) Det gjorde det och ordentligt också! Direkt när läkaren började med undersökningen fick vi se lilla Ärtan i full fart med sina sprattlande ben och viftande armar. Lever rövare i magen precis som storebror Tim gjorde.

Jag har ända från början av graviditeten känt på mig att Ärtan är en flicka och idag fick vi det bekräftat av vår ultraljuds läkare. Han sa att eftersom barnet var så himla livligt hade han lite svårt att se det helt säkert, men han kunde se snabbt två gånger och sa att det ser ut som en flicka. Vi ska få det säkrare bekräftat vid kommande ultraljuds undersökningar lite längre fram.

Dagens diagnos blev normal mängd fostervatten och urinblåsan var fylld vilket tyder på att Ärtans njurar fungerar. Njurar kunde skymtas med tydliga artärer. Hjärtat såg normalt ut och inga avvikelser kunde ses.

Vår lilla busiga tjej kliade sig i huvudet, sög på tummen och vinkade. Vi fick se Ärtan lägga händerna för ansiktet. Även idag fick vi se Ärtan svälja fostervatten. Barnet har vuxit bra sen sist, strax över medel på kurvan är vår lilla dotter.

På dagens ultraljuds bild kan man se Ärtans ansikte i profil. Man kan se högra örat, ögat, näsan och munnen. Vår lilla sötnos!

Trots min starka misstanke om att vi ska få en dotter kändes det så väldigt verkligt efter att få det bekräftat av läkaren. Att det faktiskt är en liten flicka i min mage som växer och busar. Vi har en son, vår älskade lilla Tim och nu ska vi få en liten dotter. Det blir en liten mini-Pia hos oss på sommaren! En liten Tindra Nea :)

Nu har jag gått halva tiden av graviditeten och det börjar kännas att vi faktiskt har en framtid tillsammans med vår lilla dotter. Allt börjar kännas bättre. Självklart är vi fortfarande oroliga för att något ska gå snett, men för varje dag närmar vi oss målet. För varje dag växer och utvecklas barnet i min mage. För varje dag blir vår lilla tös starkare och starkare. Vi måste tro på framtiden och vi måste tro på att barnet klarar sig. Vi måste tro, annars orkar vi inte.

Ibland skrämmer den här lilla tösen som bor i min mage nästan ihjäl oss! En hel dag var hon ovanligt lugn i magen, i vanliga fall så är hon väldigt livlig men jag tänkte att hon bara vilar och ställer till med mycket liv i magen på kvällen. Kvällen kom och tösen var alldeles för lugn, jag kände av henne några enstaka gång under dagen och kvällen men det var väldigt svagt och lite. Vi hade svårt att somna på kvällen eftersom vi blev så oroliga för att kanske tösen inte mår bra! Tankarna far runt i våra huvuden och oron växte. Kanske tösen hade blivit dålig och vi skulle förlora henne också?!

Nästa morgon åt jag frukost och hoppades på att tösen skulle vakna och bli pigg av det. Det var en lång väntan på henne men till slut kom lite sparkar och hicka. Men sparkarna var inte så som dom brukade vara på morgonen. Vi var fortfarande jätteoroliga för tösen så jag ringde barnmorskan och berättade att tösen är ovanligt lugn. Fick tid direkt för att komma dit. Paniken steg desto närmare mödravårdscentralen jag kom! Tänk om tösen håller på och dör!

Barnmorskan tog ett ultraljud på en gång för att se om tösen mådde bra. Där låg hon, helt oskyldig till allt ståhej och sprattlade runt och hade det mysigt :) Vilken lättnad! Hon låg på sidan och enligt barnmorskan är det anledningen till varför jag inte kände av henne på samma sätt som förut.

Att få se tösen må bra var otroligt skönt. All oro och hemska tankar försvann. Vi hade redan flera dagar innan planerat att åka iväg och köpa en barnvagn åt tösen och kanske lite kläder. Det gjorde vi också :) Vi köpte en Brio kombi ´04. Färgen heter 113 och är röd-svart. Vi är jättenöjda med vagnen och hoppas att vår lilla dotter kommer att trivas i den.

Nu har det gått tjugofem fulla veckor och några dagar av graviditeten. Känns skönt att vi har kommit såhär långt utan några som helst problem alls. Oron har släppt lite mer desto längre i graviditeten jag kommer. Tösen är så pigg hela tiden. Hon snurrar runt och sparkar, kanske åker hon karusell? Vilken liten sötnos hon är tösen våran :)

Vi ser en framtid med tösen, men är samtidigt fortfarande oroliga över hur allt kommer och gå. Vi försöker koncentrera oss mer på framtiden än på allt som kan gå fel. Men det är inte så lätt eftersom det är så många i vår omgivning som råkar ut för olika tragedier i livet just nu. Det känns som att vi är dom enda som det går bra för just nu. Därför väntar vi på att något ska snart gå snett för oss också. Varför skulle bara vi har tur nu när ingen annan har det?

Längtan efter tösen är stor. Samtidigt är saknaden efter Tim enorm. Tiden går, månaderna går. Magen växer med tiden. Vi hoppas att tiden går fort så att vi får snart hålla vår dotter i våra famn, men samtidigt känns det jobbigt när tiden går eftersom för varje dag som går är det ännu en dag längre från det att vi fick hålla Tim i våra famn.

Graviditetshormoner och sorg är en jobbig kombination. Att kunna känna riktig glädje för tösens framgångar och välmående hjälper. Det är en sån underbar tröst. För varje spark som tösen ger njuter jag. Min famn längtar efter vår dotter.

Det slog mig häromdagen att tiden går så fort och snart är tiden inne! Snart har vi tösen i våra famn. Tankarna far runt i huvudet. Hur kommer förlossningen och bli den här gången? Hur ska vi klara av en liten bebis? Hur ska vi veta när hon är hungrig och när vi måste byta blöja? Allt sånt känns så främmande för oss eftersom vi aldrig fick göra sånt med Tim. Tösen är vårt andra barn men vi är ändå helt nybörjare på det.

Vi njuter i fulla drag av tösen i magen, Leif brukar lägga sin hand på min mage och känna hennes sparkar. Han pussar magen och pratar till tösen, hon svarar med lite sparkar. Dessa underbara stunder ger oss mod och styrka att orka hoppas på att allt ska gå bra.

Med tjugosex fulla veckor gjordes ett tillväxt ultraljud. Tösen hade normal hjärtaktivitet och hon låg med sätet nedåt. Fostervattenmängden var normal och hennes urinblåsa var fylld. Att urinblåsan var fylld och att mängden fostervatten var normalt betyder ju att hennes njurar fungerar som dom ska. Mängden fostervatten uppskattades till en liter. Normalt är allt mellan en halv liter ända upp till två liter. Vår lilla dotters vikt uppskattades till 1123 gram.

Vi hade tid för ultraljudet tidigt på morgonen, tösen och jag brukar ha sovmorgon varje morgon i vanliga fall så idag märktes hur morgontrött vår dotter är. Tösen visade lite av sin temperament till barnmorskan som gjorde ultraljudet. När barnmorskan la ultraljuds grejen på magen så såg man tösen vifta mot den med armen, hon försökte vifta bort den och vände sig ifrån. Detta gjorde hon om och om igen. Jätteirriterad verkade hon vara när hon blev störd så tidigt på morgonen. En gång siktade hon in och gav en värsta spark på ultraljuds grejen, barnmorskan kände av sparken! Lilla busiga tösen våran :) Nästa gång ska vi på ultraljud i slutet av april och då har vi fått en eftermiddags tid istället för då brukar dom tycka att tösen är trevligare. Vilken tös vi har! Liten men tuff.

Nu har vi kommit fram till vecka trettio. Så spännande! Drömmer om tösen ibland, hur hon ser ut och så. Vad vi längtar efter henne! Tösen verkar gilla bananer jättemycket eftersom hon blir så väldigt pigg varje gång efter att jag har ätit banan. Vi njuter och njuter av hennes sparkar som blir starkare och starkare desto länge i graviditeten vi kommer. Det är så underbart och se min mage hoppa när tösen håller på och möblerar om i magen och sparkar med sina små fötter. Vi kan ligga hur länge som helst i sängen och bara njuta av hennes bus. Vår lilla dotter ger oss så otroligt mycket glädje. Vi pratar om hur hon kanske ser ut, vem hon liknar, vad hon gör i magen och sånt :) Vi älskar henne så otroligt mycket redan.

Nu när vi har kommit såhär långt i graviditeten så har det blivit mycket lättare för oss och skilja på sorgen efter Tim och glädjen över denna graviditet med tösen. I början var det så förvirrande med både sorg och glädje i våra hjärtan samtidigt, men nu har vi hittat en bra balans och lärt oss hantera dom båda otroligt starka känslorna. Saknaden och längtan efter Tim finns kvar, likaså sorgen. Men glädjen över tösens framgångar, välmående och hennes bus i magen ger oss mycket styrka att klara av livet utan Tim. Tösens storebror Tim kommer alltid att vara en del av vår familj. Aldrig kommer han att glömmas bort.

Med trettio fulla veckor var det dags för fler besök på sjukhuset. Dagen började med ett besök på förlossnings avdelningen. Vi hade bestämt träff med den underbara förlossnings barnmorska som vi hade med Tim. Vi var jättenervösa för hur vi skulle känna och reagera att vara tillbaks på förlossningen efter alla dessa månader. Dagen för besöket var Tims nio månaders dag. Exakt nio månader sen föddes Tim på samma förlossnings avdelning. Med besöket ville vi komma över rädslan som vi har känt för självaste förlossnings avdelningen och känna efter hur det kändes och vara tillbaks där vi hade vår älskade son hos oss i tre dagar.

Det pirrade i magen när vi närmade oss förlossningen. Väl framme kändes det jobbigt till en början, men sen kom alla dom underbara minnen som vi har därifrån. Tiden med Tim. Det jobbiga är att det inte blir fler minnen.

Besöket gick bra. Det var väldigt trevligt och träffa barnmorskan igen och prata om förlossningen med Tim. Vi pratade även andra saker och självklart om tösen.

Besöket gjorde oss gott. Nu är vi inte rädda längre för den dagen när vi ska åka in till förlossningen och tösen vill komma ut i den friska luften.

Efter besöket på förlossningen hade vi tid till tillväxt ultraljud. Vad vi såg framemot och se tösen igen!

Dagens diagnos blev normal hjärtaktivitet. Normal mängd fostervatten. Magsäcken var fylld. Navelsträngens och moderkakans flöde var normalt. Tösen låg med huvudet nedåt. Vi kunde se hennes njurar väldigt tydligt. Det tyckte vi var jättehäftigt. Barnmorskan som utförde ultraljudet gav oss ännu en gång bekräftelse på att tösen är en flicka och inget annat :) Tösens vikt uppskattades till 1705 gram. Nästa tillväxt ultraljud görs om tre veckor. Vi längtar redan!

Vi fick en ny ultraljuds bild på våran lilla dotter. Hennes ansikte i profil. Lilla flickan busar runt i min mage väldigt mycket. Ofta önskar vi att magen var genomskinlig så vi kunde se alla hennes bus och möblerande i magen.

Det är så underbart med ultraljud! Tack och lov att dom har uppfunnit dessa fantastiska apparater som gör att vi kan smygtitta på bebisarna långt innan dom tittar ut.

Efter ultraljuds undersökningen hade vi tid på special mödravården. Vi fick veta att vi har en garanterad plats på våran förlossning. Det känns skönt och veta att vi blir inte hänvisade vidare utan nu vet vi för säkert var tösen kommer och födas.

Det kändes väldigt speciellt att vara tillbaks på förlossningen på Tims nio månaders dag. Efter alla besöken på sjukhuset åkte vi till Tims grav med blommor och sånt. Saknaden av Tim känns extra mycket idag. Vi känner så otroligt stark kärlek för våra barn. Tim som vi för alltid kommer att sakna och för tösen, lilla Tindra som vi längtar efter väldigt mycket.

Med trettiotre fulla veckor var det dags igen för tillväxt ultraljud och läkarbesök på sjukhuset.

Dagens diagnos blev normal hjärtaktivitet. Normal mängd fostervatten. Tösen låg med sätet nedåt. Navelsträngens och moderkakans flöde var normalt. Tösens vikt uppskattades till 2503 gram. Nästa tillväxt ultraljud görs om tre veckor igen. Vi fick se tösen öva på andningen, det var jättehäftigt! Imponerande hur duktig vår lilla tös är :)

Idag blev det ingen ny bild på tösen eftersom hon låg med ansiktet mot min rygg. Hon var jättebusig! När barnmorskan försökte mäta henne så fick hon jobba hårt. Tösen ville inte att man skulle mäta hennes lårbenslängd. Men barnmorskan envisades och lyckades få till det till slut. Vad busig vår lilla dotter är!

Varje gång när vi har varit på sjukhuset med tösen så får vi glada besked och det är jätteskönt :) Tösen växer och mår bra, allt är normalt. Så var det inte under graviditeten med Tim. Han mådde bra i magen, men vi visste att han var sjuk i sina njurar. Besöken på sjukhuset med Tim i magen var ofta väldigt jobbiga känslomässigt. Det känns så främmande med att jämt få glada besked om tösen när vi är så vana vid tråkiga besked. Vi är enormt glada över att tösen mår bra och är frisk. Men samtidigt gör det så ont i hjärtat när alla minnen med Tim väcks till liv vid varje besök på sjukhuset. Även om vi vet att tösen mår bra så har man alltid i baktankarna det som vi har varit med om förut. Att allt kan vändas upp och ner i ens liv efter en ultraljuds undersökning. Hittills har tösen mått bra och vi verkligen hoppas att det fortsätter så också. Snart är det dags! Det är inte så många veckor kvar tills vi har vår lilla dotter i våra famn :) Längtan är stor!

Med trettiosex fulla veckor och några dagar var det dags igen för ett ultraljud för att ta en titt på tillväxten på tösen.

Dagens diagnos blev normal hjärtaktivitet. Normal mängd fostervatten. Tösen ligger med huvudet nedåt. Navelsträngens och moderkakans flöde var normalt. Vår älskade dotters vikt uppskattades till 3639 gram.

Vi fick se tösen öva på andningen. Hon sög på tummen och var så otroligt söt :) Vi kunde se hår på hennes huvud. Så häftigt!

Vi fick en ny ultraljuds bild på våran efterlängtade dotter, ansiktet i profil.

Längtan efter vår dotter är enorm. När vi kom hem så gjorde vi i ordning hennes fina barnvagn med lakan och allt. Känns som vi är helt redo att ta emot henne. Vi bara väntar och väntar. Det pirrar i magen jämt nuförtiden och man är på helspänn dygnet runt när man aldrig vet när förlossningen går igång. Snacka om spänning i tillvaron ;)

Samtidigt när längtan efter tösen är enorm så känns längtan efter Tim mer och mer. Man tänker på allt vi inte fick göra med honom. Besöken på sjukhuset tar alltid upp starka känslor. Vi saknar Tim. Vi älskar honom så otroligt mycket. Att ha tösen i magen och förhoppningsvis snart i våra famn är en stor tröst och glädje i våra liv. Men saknaden efter Tim försvinner inte. Vi sörjer honom fortfarande och vi kommer alltid att ha ett barn för lite hos oss. Tim kommer alltid att vara en del av vår familj.