Väckarklockan ringde tidigt, idag var det 21 dagar kvar till beräknad förlossning. Vi skulle till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ett magnet röntgen av vår son. Läkarna hoppades att undersökningen skulle ge mer klarhet om vår sons tillstånd så att dom kunde vara bättre förberedda inför förlossningen. Det var konstigt tyst i magen den morgonen.

Väl framme vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, när det var dags för undersökningen tyckte jag att det fortfarande var ovanligt tyst i magen. Jag tänkte att kanske hade vår son tagit sovmorgon idag. Vi kunde inte genomföra undersökningen för att jag fick panik i det trånga utrymmet.

På vägen hem köpte vi två nya pyjamas åt vår efterlängtade son. Jag hade fått besvärligt att gå under dagen. Vår son hade inte visat några som helst livstecken under hela dagen. Vi blev oroliga men alla hade sagt att barnen blir lugnare i slutet av graviditeten.

Hemma senare samma dag, på eftermiddagen började vi göra i ordning väskan vi skulle ta med oss till förlossningen. Jag började få ont, stickningar under magen som blev värre och värre under några timmar framåt kvällen. Jag ringde förlossningen och dom trodde att jag hade foglossning. Det tror jag inte sa jag eftersom mina stickningar kommer med jämna mellanrum. Jag skulle återkomma senare om jag inte blev bättre med lite värktabletter och vila.

Stickningarna blev värre, kom allt mellan 10 och 2 minuter. Ringde förlossningen, dom sa att förmodligen hade jag drabbats av en urinvägs infektion. Det tror jag inte sa jag (IGEN!) eftersom mina stickningar kommer med jämna mellanrum och blir starkare och tätare hela tiden.

Vi tog en taxi till Karolinska sjukhuset, förlossningen. Urinprovet visade att jag inte hade urinvägs infektion. Sköterskan ville ta ctg för att kolla barnets hjärtslag. Vi var oroliga! (Dagen innan hade vi varit på en rutinkoll hos vår barnmorska och lyssnat på hjärtslagen, det visade sig vara 140. Det hade växlat allt mellan 136-150 under graviditeten). Sköterskan på förlossningen hade svårt att hitta hjärtslagen. Hon fick in bara min puls. Hon ville hämta en läkare och ultraljuds apparat. Jag tittade på Leif. Man kunde se skräcken i hans ögon. Nej nej tänkte jag, ta inte vår son ifrån oss. Vi kan inte förlora vårt kärleksbarn!

Väntan på läkaren och ultraljuds apparaten kändes som en evighet. Det kom in en kvinnlig läkare tillsammans med sköterskan och ultraljuds apparaten. Snälla gud ta inte vårt barn! Medan läkaren gjorde undersökningen frågade jag henne om dom misstänkte att barnet var dött. Nej, sa hon vi misstänker ingenting. Man kunde se hennes och sköterskans blickar mötas och man såg allvaret i deras ögon. Dom ville ha hjälp av en annan läkare, han skulle vara mycket duktigare på att leta fram barnets hjärta med apparaten. Snälla gud låt vårt barn leva. Hjärtat måste slå!

Vi såg att barnet inte rörde sig. Han som alltid brukade ge mig några sparkar när man gjorde en ultraljuds undersökning. Den manliga läkaren tog fram en förstorad bild på barnets hjärta på bildskärmen. Vi såg att hjärtat inte slog. Nej! Detta får inte hända, inte oss, inte nu! Läkaren knackade med sina fingrar mot bildskärmen och sa "du ser ju själv, titta själv, ingen aktivitet i hjärtat alls" Man kunde höra hur hans fingernaglar knäppte mot bildskärmen. Det ljudet glömmer jag aldrig. Vi beklagar, sa den kvinnliga läkaren och sköterskan. Det var det värsta nyheten man kan få i sitt liv... vår son hade dött! Han var i min mage, död. Allt kändes overkligt! Vi kunde inte förstå vad som hände. Allt snurrade runt i huvudet. Detta hände i graviditets vecka 37+1. Stickningarna under magen som jag hade haft hela kvällen var värkar! Eftersom jag hade redan öppnats 2 cm så fick vi ett rum på förlossningen.

Tårarna rann på våra kinder... hur kunde detta hända oss? Snälla Gud låt det här bara vara en hemsk mardröm! Ta inte honom ifrån oss! Allt kändes overkligt.

Värkarna blev värre och värre... värre och värre. Fruktansvärd smärta! Jag fick smärtlindring i alla former, maximala doser av allt (riktiga häst doser) men ingenting hjälpte! Räckte det inte med det att jag hade förlorat min son, var jag tvungen att lida av denna hemska smärta också?? Leif kände sig hjälplös, han mådde dåligt av att se mig ha så ont och lida av smärtan. Samtidigt som vi båda mådde hemskt dåligt av att vår son hade dött. Trots det såg vi framemot ögonblicket när vi skulle få träffa vår son och hålla honom i famnen. Att förlösa sitt döda barn är otroligt påfrestande. Vi båda visste att vi aldrig skulle få höra det första skriket som man så mycket hade längtat efter under graviditeten.

Efter sammanlagt 42 timmar med värkar var det dags att krysta ut vår lilla ängel. Vi var rädda, hur skulle vi reagera... han var ju död. Hur skulle han se ut? Vårt döda barn. Vem skulle han likna i utseendet? Tankarna snurrade i huvudet.

Ut kom med rumpan före det vackraste barnet jag någonsin sett! Vår underbara son Tim. 3165 gram och 48 cm. Barnmorskan la honom på min mage. Han var så varm och mysig! Så vacker. Nu hade vi blivit föräldrar. Tim såg så fridfull ut. Vårt barn. Leif grät, inte av lycka utan av sorgen att hans son låg där helt livlös. Vi kramades alla tre, vi var en familj.

Jag kan fortfarande känna av känslan när han kom ut. Jag kan fortfarande känna värmen av honom när han låg på min mage. Önskar man kunde vrida tillbaks tiden till dom dagarna som vi fick med honom.

Vi vill ha dig tillbaks! Kom hem Tim! Vi älskar dig!