Vi tänder ett ljus för Tim.

En vecka innan begravningen hade vi en liten minnesstund för Tim. Närvarande var mamma och pappa. Tims aska fanns i en fin vit urna. Vi hade tagit med oss babyblå sidenband att knyta på urnan, Tims foto och babyblå ljus. Vi tog foton från minnesstunden som vi har lagt till i fotoalbumet.

Tydligen är det inte så vanligt att föräldrarna vill sitta med sitt barns urna och ha en minnesstund, men det ville vi. Absolut! Det hade gått nästan sex veckor sen vi sist sågs. Det kändes så underbart att vara nära honom igen! Samtidigt var det fruktansvärt jobbigt. Vi tände ljus och knöt sidenbandet runt urnans kors. Vi satt och tittade på den lilla urnan. Inuti urnan fanns vår son... bara aska är kvar av det käraste vi någonsin haft, vår älskade son. Vi grät. Vi höll urnan i våra famn, helt desperat försökte vi få krama vår son, vara nära honom. Det kändes som jag grät dom största tårarna jag någonsin hade gråtit i mitt liv! Det svider i hjärtat, smärtan är olidlig. Gud vad vi saknar vår lilla ängel! 

Den 12 september 2003 var dagen som aldrig borde ha ägt rum. Dagen då vi begravde vår son.

Det var en solig höstmorgon. Fint änglaväder. Vi vaknade med en så otrolig sorg i sinnet denna morgon. Vår son skulle få sin sista vila. Det sved i hjärtat. Vi åkte till kyrkan en timme innan begravningen skulle börja. Vi ville ordna med allting själva. Närvarande vid begravningen var mamma och pappa. Vi valde att ha en liten begravning, bara vår egen lilla familj samlad. Mamma, pappa och Tim. En sista gång.

Tim hade inte kommit ännu. Prästen och vaktmästaren var redan på plats. Dom hade förberett ett litet bord för urnan vid altaret. På bordet fanns en vit duk, dop servett, ljus, skål med jord och några blommor. Dop servetten symboliserade dopet som Tim aldrig fick. Skålen med jord symboliserade dopskålen. Vi tog en promenad till gravplatsen. Kändes tungt. 

När vi återvände till kyrkan mötte vi mannen från begravningsbyrån utanför kyrkan. Han hade Tims urna insvept i en svart duk i sina armar. Vi gick in i kyrkan allihopa. Gjorde i ordning Tim och blommorna. Kändes skönt att få ta på urnan igen, inuti fanns vår älskade sons aska. Man kunde känna kärleken stråla igenom urnan. Kärleken är det starkaste som finns. Inte ens döden kan ta död på kärleken. 

När begravningsakten började... vilken smärta! Vi brast i gråt. Tittade på Tims urna, vår älskade son. Lyssnade på prästens ord. Lyssnade på psalmerna. Gud vilken smärta, det sved i själen! Vi grät och grät, höll varandras händer. Låt oss gå... sa prästen till slut.

Leif tog urnan i sina händer. Pappa ville bära sin son, en sista gång. Leif grät, jag torkade hans tårar. Stoltheten som man kunde se på Leif när han fick bära sin son går inte att beskriva med ord. Kärleken strålade mellan dom. Gud vilken sorg, detta var den sista promenad vi någonsin skulle få ta med vår son.

Med tunga steg närmade vi gravplatsen. Leif gav urnan till mig. Mamma fick bära den sista biten till graven. Jag kände mig så stolt. Så otroligt stolt över äran att få bära vår älskade son till hans sista vila. Framme vid graven pussade jag urnan, tog en sista farväl. Gav urnan till Leif, han pussade urnan, tog en sista farväl. Vi gick ner på knä, Leif gav urnan till mig. Jag tog tag i urnans lilla kors och la ner urnan i graven. En mors hand sänkte ner sin son i graven. Må han vila i frid, vår älskade lilla son Tim. Den vackraste ängeln av Guds alla änglar. 

På himlen kunde vi se fjädermoln. Enbart ovanför Tims grav. Tim hade lämnat sina spår på himlen. Det var spår efter en ängels flygning. Det största fjädermolnet pekade åt det håll där vi bodde. Jag sa till Leif att nu åker vi hem, han är redan hemma.

Den 1 november 2003 var det minnesgudstjänst för alla dom som har dött under det gångna året. Under dagen hade vi varit vid graven och lagt dit en massa ljus och en krans. Tims moster Petra, var också närvarande vid Tims minnesgudstjänst. Listan över dom döda var lång, så många hade dött under året att vår kyrka var tvungen att dela upp minnesgudstjänsten i två omgångar. Vi var inbjudna på den senare eftersom Tim dog i juli. Det var två präster som höll minnesgudstjänsten. En av prästerna var vår "egen" präst som hade begravt både Leifs mor och vår lilla Tim. Det var mycket sång, lite bön och läsning ur bibeln... prästerna pratade. Sen blev det dags för ljuständning. Tims namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Välsignelse.

När minnesgudstjänsten var över kom vår präst för att prata med oss. Hon berättade att hon för några dagar sedan varit vid Tims grav och bett en bön för honom. Hon hade även bett en bön för oss. Vi berättade för henne att Tim ska bli storebror, hon blev jätteglad för vår skull. Samtidigt som hon var väldigt förstående över sorgen som vi har efter Tim. Hon sa att det finns plats för både sorg och glädje i livet. Hon skulle be en bön för Tims blivande syster/bror.

Efter minnesgudstjänsten gick vi till graven. Det blåste väldigt mycket. Vissa av ljusen och marschallen slocknade av den hårda vinden. Men det var jättefint vid Tims grav ändå. Vinden var änglarnas kyssar som hälsade på dom som hade kommit till deras gravar. Det var fullt av folk på kyrkogården hela dagen och kvällen. Kyrkogården såg ut som ett hav av ljus... enormt vackert men samtidigt väldigt sorgligt. Allhelgonadagen, dagen då man hedrar dom döda.