Hon är visserligen nunna och hon har varit död i mer än trehundra år. Men sådana detaljer utgör faktiskt inget hinder för vår relation. Kärleken har ju inga gränser…

Och det där med att uppvakta nunnor är en gammal fin spansk tradition. Så jag är i gott sällskap. Hela den spanska litteraturen från den medeltida prästen Juan Ruiz och hans Libro de Buen Amor (Boken om god kärlek), till den moderne poeten Federico García Lorca och hans Romancero Gitano (Zigenarballader) vittnar om denna erotiska fromhet, denna till synes absurda lek — där en man regelbundet besöker en nunna, har oändliga andliga samtal med henne och dyrkar henne, medan hon svarar med goda råd och visar den rätta vägen till Kristi rike.

Precis som Sor Juana Inés och jag.

Det började en sommarnatt för några år sedan. Jag hade ägnat mig att läsa hennes dikter under hela kvällen. Jag blev fascinerad av hennes kärleksfulla, ömsinta feminism.

Boken i mina händer öppnade sig just på en sida där hon, porträtterad i sin cell, riktade blicken på mig och tycktes vilja säga: "Välkommen, min vän. Ska vi filosofera i dag? Diskutera fysik, kanske? Eller byta tankar om kärleken, universums enda sanna kärna?"

Sedan dess besöker jag henne i mina drömmar. I bakgrunden vilar alltid hennes underbara bibliotek. Vi talar om allt i världen, och alltid hamnar vår eviga dialog i världens härligaste gåta: Kärleken.

Men den cyniske författaren Francisco de Quevedo y Villegas (1580-1645) kunde bara se (långt innan Sor Juana föddes) en rå hemlighet under ett sånt förhållandes platoniska yta. I den mästerliga Historia de la vida del buscón (En landstrykares liv) beskriver han hur den uppvaktade nunnan gengäldar den beundrande mannens kärlek genom att bjuda på mat och dryck samt andra påkostade och fina presenter, ja till och med pengar.

Riktigt så är det inte med oss, Sor Juana och mig. Och egentligen borde Quevedo inte vara så cynisk. På den tiden var det ju ofta så att den söta nunnan var dotter i en rik familj, kanske en flicka som inte hade någon religiös kallelse egentligen, utan en ung kvinna som hade bestraffats av sin stränga pappa för någon otillåten kärleksaffär och därför fick tillbringa en period i kloster. Och alla visste att den stackars flickan förr eller senare skulle återvända till det världsliga livet. Hon var bara en vacker, ledsen och tillfälligt ensam nunna då en arbetslös, äventyrlig ung herre passade på att besöka henne för att trösta henne och fylla hennes själ med lite glädje. I gengäld blev hon en barmhärtig samarit, genom att släcka hans törst och fylla hans tomma fickor. Allt enligt den sanna kristna läran.

Som Ni ser är den uppvaktade nunnans funktion världens finaste och humanaste variant av socialtjänst. Ty det står skrivet att människans näring inte är bröd allena, hon behöver också andligt bröd — litteratur, poesi, konst, kunskap, goda råd, känslomässiga upplevelser, sällskap, kärlek, ömhet, förståelse. Kort sagt: Utan nunnor skulle världen stanna.

Jag har funderat mycket på allt detta och kommit fram till en härlig slutsats: Jag är faktiskt kär i en nunna.

Hon är död sedan den 17 april 1695. Men nej då, jag är inte nekrofil. Saken är bara den att jag så ofta talar med henne i mina drömmar. Hon är förstås världens allra sötaste och intelligentaste nunna. Hon var bara tre år när hon började läsa och skriva, helt på egen hand, hux flux. Bara en sån sak! Jag kan garantera att detta är en bragd. Själv började jag läsa och skriva vid fyra års ålder, och detta med stor möda och med hjälp av min pappa.

Hon föddes i San Miguel de Nepantla i Mexico, som utomäktenskaplig dotter till en vit baskisk herre och en mexikansk indianska. Därför förklarades hon vara "kyrkans dotter" när hon döptes, den 2 december 1648.

Och från allra första stund var hon glad, spontan, obeskrivligt vacker och, till råga på allt, charmig. Ingen kunde motstå henne.

— Som barn ville jag veta allt och lära mig allt, berättar hon. Ja, min nyfikenhet var så stor att jag till och med klädde mig i pojkkläder och smög mig in i skolan. Med min morbrors och morfars glada tillåtelse.

På tjugo lektioner lärde hon sig latin och blev så småningom en auktoritet på området.

Din skönhet är underbar, säger jag. Du har skrivit en teaterpjäs om en vacker och intelligent kvinna, som talar om sin egen skönhet:

Att säga att jag föddes skön ursäktas nog förhoppningsvis, må dina ögon därom vittna må mina mödor bli bevis.

Och jag frågar:

Tänkte Du på Dig själv när Du skrev dessa ord?

— Jag kunde inte låta bli att tänka på mig och mina beundrare. Men dikten var uppriktigt ägnad Vicekonungens maka Leonor Carreto, markisinnan av Mancera, hos vilken jag tog tjänst vid sexton års ålder. Hon blev min beskyddare och älskade mig som en ömsint och underbar syster. Hon var vacker, av fattigt ursprung och mycket kultiverad? Ni hade alltså en del gemensamma drag. Du blev snart kallad "vicekonungens hustrus gunstling" och någon präst skrev senare att markisinnan inte kunde "leva ett ögonblick utan sin Juana Inés".

Många ansåg att detta förhållande var "konstigt". Vad säger Du om detta?

— Det har alltid varit lättare att smida elakt skvaller än att försöka förstå ömheten och kärleken, ja till och med lättare än att skriva dikter?

Jag vet vad hon menar. Hon ägnade sig flitigt åt att skriva poesi, små essäer, religiösa dikter och artighetsbrev, många på uppdrag av mäktiga personer som alltid var beredda att betala med applåder, beröm och beundran.

Vid tjugoett års ålder trädde Juana Inés in i klostret San Jerónimo, trots att hon inte hade någon speciellt religiös läggning. Vilket för övrigt är en av de saker jag gillar mest hos henne. Jag frågar:

Varför ville Du bli nunna? Tröttnade Du på de världsliga nöjen?

— Nej då, svarar hon med sitt ironiska leende. Att bli nunna var den minst olämpliga och mest tillbörliga lösning jag kunde välja för att finna den trygghet som krävdes för att nå frälsning, med tanke på min motvilja mot det äktenskapliga ståndet. Jag önskade verkligen att få bo ensam, att inte ha några tvingande plikter som störde mina fria studier, och slippa allt oväsen från samfundet som kunde störa tystnaden och friden bland böckerna.

Trygghet för att nå frälsning? Vad menar Du med det?

— Ja, min vän, svara mig nu: Vad skulle jag ha fått för öde ute i världen, jag, en flicka av oäkta börd, utan hem och utan en fars beskydd?

Jag tänker: Jag skulle ju gärna gifta mig med dig! Men jag säger ingenting. Hon har ju redan sagt att hon ogillar äktenskapet. Dessutom är jag född i fel sekel?

Av någon konstig anledning tycks hon inte kunna läsa mina tankar, trots att våra samtal äger rum — just i mina tankar. Hon säger bara:

— I klostret fortsatte jag att skriva kärleksdikter och brev på uppdrag, fick dagligen besök av hovfolk, beundrare, präster och mäktiga ämbetsmän, och skänkte presenter till både fattiga och rika. De världsliga nöjena var mig nådiga.

Ja, jag vet det. Mycket tyder på att själva klostret betalade de dyra presenterna till de rika och inflytelserika uppvaktarna, eftersom det var en klok investering i Public Relations. Men jag frågar inte. Hennes diskretion skall inte kränkas.

Och du skrev mycket vackra dikter om kvinnans rättigheter?

— Rättigheter? Du talar med konstiga ord, min vän. Jag skrev om alla människors lika värde och varje människas unika identitet. Naturen har inga "rättigheter". Naturen har bara naturligheter, och där är kvinnan en naturlig varelse som gång på gång offras i ett onaturligt samhälle.

Ja, det säger Du nu. Men Du offrade dig själv, min söta nunna. Du blev rädd för Inkvisitionen och lovade att sluta skriva dikter, kastade dina böcker i soptunnan, undertecknade en avsvärjelse och sedan teg du för hela evigheten.

— Jag teg när jag redan hade sagt allt jag hade att säga. Jag lovade att inte publicera någonting när jag redan hade publicerat hela mitt verk. Jag gav mitt bibliotek till inkvisitorerna när jag redan hade förstått dess innehåll och omvandlat det till dikter. Jag lurade dem alla. Låt dig inte luras av dem.

Sådan är min älskade Sor Juana.

Till mina krönikors innehållsförteckning