Mobbning: Gruppförtryck som innebär att en individ blir utesluten ur en gemenskap genom psykisk och/eller fysisk förföljelse och misshandel.

Mobbning bland barn riktas oftast mot någon som tycks vara svagare eller på något sätt avvikande från gruppen. I många fall blir mobbningsobjekt ett barn som inte har lyckats komma undan eller effektivt försvara sig mot en provocerande kamrat, och därmed har dragit på sig allas uppmärksamhet.

Mobbning bland vuxna är i regel svårare att upptäcka, observera och beskriva. Allt från skvaller och förtal, insinuationer, kränkande kommentarer, raffinerad eller rå utfrysning, till fysiska angrepp, direkta förolämpningar och misshandel ingår i mobbarnas rekvisita.

Karakteristiska drag för mobbning är: Att den är ett kollektivt beteende; att detta beteende upprepas systematiskt under en lång tid på samma offer; att mobbargruppen har en viss struktur, en eller flera ledande gestalter, en viss hierarki; att denna struktur ofta är osynlig, även för de flesta medlemmarna i gruppen; och slutligen, att mobbargruppen bildas antingen när det finns en svag auktoritet, en ineffektiv och inkompetent ledare i omgivningen, eller när en dominant och manipulativ ledare (avdelningschef, prefekt, lärare) organiserar gruppen för att förfölja och knäcka en underordnad utan att själv visa tänderna.

I offrets perspektiv är hela processen tragiskt enkel: Man blir olycklig, ständigt ledsen, förtvivlad. Man tappar lusten till allt. Man blir stundom besatt av brinnande hat, stundom sjunker man i bottenlösa depressioner. Man undrar hur det kan finnas så grymma, småaktiga, fega, onda människor som finner nöje i att plåga en värnlös person.

Ja, i offrets perspektiv är detta helvete helt obeskrivligt. Och till och med jag, som är en entusiastisk läsare av Voltaires Candide och en fanatisk anhängare till den oförglömliga Pangloss och hans påstående: "Vi lever i den bästa av alla tänkbara världar", ja, till och med jag vågar påstå: "När vi befinner oss inne i en mobbningsprocess, då lever vi i den värsta av alla tänkbara världar."

I mobbargruppens perspektiv är saken inte mycket bättre. Det handlar om en grupp som har blivit sjuk på det värsta tänkbara sätt. Det enkla, sunda, naturliga flockbeteende som sitter djupt inpräglat i varje människas ryggmärg sedan människoapornas tid har urartat. Nu består gruppen inte längre av människor, eller apmänniskor, eller människoapor, utan bara av sjuka varelser som inte på ett normalt sätt kan hantera vad som gör människan till människa: Flockbeteendets naturliga regler.

Vi, människoapor, det vill säga schimpanser, dvärgschimpanser, orangutanger, gorillor och människor, är flockbetingade djur. Var och en av dessa familjer behöver leva i omedelbar närhet av varandra och reagera gemensamt inför en fara, en hotande situation, eller helt enkelt för att plocka frukter, jaga och leka. Det är bara synd att vetenskapen envisas att tala om "flock" när det gäller apor och "grupp" eller "samhälle" när det gäller människor. Denna ovetenskapliga diskriminering leder till en farlig människosyn: Att allt vi ser i flocken är oss människor främmande, att sjuka unga gorillor bildar gäng för att mörda yngre kamrater är bara tokiga djur vars galenskap inte har med oss människor att göra, att dessa fula gorillor inte ska inbilla sig att de har något att lära oss.

Vi är ju civiliserade apor! Vi talar om grupper, ett civiliserat och därför mycket komplicerat begrepp! Vi definierar och utforskar begreppets alla finesser, såsom interpersonell attraktion i gruppen, gruppens dynamik och kommunikationsnät, medlemmarnas position och roller i gruppen, etcetera. Men vi glömmer alltför ofta att alla dessa finesser och flera till redan finns i apornas flock. Vi borde titta närmare på alla dessa abnorma gäng unga apor, ty de ger oss möjlighet att komma till insikt om mobbningens patologiska natur.

Grupptrycket är en helt naturlig drift. Det garanterar artens utveckling, från de första samlar-, fiskar- och jägar- grupperna till de enorma kollektiv som utgör grunden för det moderna samhället. När grupptrycket missbrukas eller används på ett destruktivt sätt står vi inför tragiska situationer, vare sig det är en grym mobbning mot en ensam flicka eller ett förintelseprogram mot ett helt folk.

Ledarskap och auktoritet är två av de äldsta betingelserna för det mänskliga samhället — och de allra mest missbrukade. Alla våra krig och massmord är direkt relaterade till ledarskapsmissbruk. Å andra sidan, får en svag, inkompetent, fantasilös, initiativfattig ledare räkna med otaliga och alltmer aggressiva fiender, ständiga konspirationer och utmanande rivaler. Om maktens struktur är sådan att dessa rivaler får störta och krossa den inkompetenta ledaren, kommer de att göra det så småningom. Om däremot ledarposten är "institutionell" och inte kan hotas av undersåtarna, då kommer flera gäng att bildas och små ledare dyker upp för att fylla maktens vakuum, auktoritets vakuum, och för att rikta sitt raseri mot en eller flera försvarslösa individer.

Detta är precis vad som händer i många skolor och arbetsplatser runt om i världen.

När massmedierna berättar för oss att en flicka mobbades under flera år i skolan utan att skolledningen vidtog de nödvändiga åtgärder för att stoppa de grymma trakasserierna, borde vi fundera på det moderna samhällets tragiska brister. Vi har organiserat skolor utan ledarskap. Vi har gjort varje skola till en ö, en öde ö där pojkar och flickor får utveckla sina egna flockar, som unga apor vars instinktiva drifter saknar livserfarenhetens och kunskapens kompass, medan våra rektorer, lärare och annan vuxen personal är alltid upptagna med viktiga byråkratiska problem, och därför kan man inte vänta sig annat än att aggressiva mobbargäng skall dyka upp.

Flugornas herre: En grupp pojkar mellan sex och tolv år kastas i land på en liten ö, efter ett flyghaveri. Den vuxne ledaren är död och hans lik ligger och ruttnar i en grotta. Pojkarna tror att ett skrämmande odjur lurar i grottan. En av pojkarna, Jack, har stark karaktär och ledarinstinkt, men saknar balans, mognad, etiska principer. En annan pojke, Ralph, har alla dessa goda egenskaper men hans karaktär är svag. Jack blir en vild och hänsynslös ledare. Han utvecklar myten om odjuret för att odla rädslan i pojkarnas själar. Han bestämmer att ett grishuvud skall sättas på en spetsig stör utanför grottan, för att hedra odjuret och blidka dess vrede. Grishuvudet ruttnar och tusentals flugor lockas till dess slemmiga, vidriga gestalt. Flugornas herre. Idolen för en vuxen ledares lik.

Jack manipulerar, organiserar mobbning och förföljelser, misshandel, människojakt, mord. Och just i det ögonblick när han ska mörda sin rival, den svage och rättvise Ralph, landstiger en undsättningspatrull av marinsoldater och hela det vilda ledarskapet, det mordiska gänget, den fruktansvärda galenskapen försvinner i luften. Där i stranden, inför marinsoldaterna, finns det bara ett dussintal förvirrade, smutsiga pojkar, som just har börjat tänka på den förlorade oskulden och människohjärtats mörker.

Att läsa Flugornas herre, William Goldings oförglömliga roman, borde vara ett måste för alla vuxna som jobbar inom skolsystemet. Ty sakens angelägenhet kräver att alla sorters flugornas herrar försvinner från våra skolor och att verkligen levande, skapande, konstruktiva ledare får ungdomarna att uppleva den bästa av alla tänkbara världar.

Till mina krönikors innehållsförteckning