Alla springer glada hit och dit i lysmaskarnas dal. De små sexbenta, glittrande invånarna upplever just nu en period av lustiga festligheter och hela dalen blinkar, blänker och glittrar där nere vid floden, i alla vattenpölar och på alla ängar.

Som bekant är lysmaskarna inte maskar utan skalbaggar, hanarna är bevingade och honorna är vinglösa. Alla har vackra grönljusa lampor på stjärten och därmed blinkar alla dessa skalbaggsrumpor som julgranar.

De har skapats av den enda sanna Guden, en oerhört stor stjärt som lyser i himlen med sina eviga lyktor, den Heliga Stjärten, och lysmaskarna är därför naturens topp och den mest utvecklade av alla djurarter, ja, livets drottningar. Ty lysmaskarna har ett matriarkaliskt samhälle, vilket för övrigt är en gemensam nämnare för välutvecklade och överlägsna kulturer.

Honornas bakljus är starkare och snyggare än hanarnas, en mycket passande omständighet eftersom det ingår i honornas plikter att bringa ordning i dalens mångfaldiga trafik, samt att föra de ljussugna, naiva hanarna bakom ljuset och få dem att tro att den Heliga Stjärten i egen gestalt vill frottera sig med töntiga grabbar. På detta smarta sätt garanteras honornas reproduktion och ljusets eviga herravälde över hela universum.

Statistiskt sett lever en lysmask 80-125 timmar om han är en hane, och 240-300 timmar om hon är en hona. Därför festar de stort varje timmesskifte och önskar alla varandra "god ny timme". Och just nu är alla särskilt glada eftersom en ny timme kommer snart, och inte vilken ny timme som helst utan timme nummer 2 000 i deras lysande, strålande, blinkande civilisation.

Hos familjen von Blinken inväntas det stora ögonblicket med blandade känslor. Familjens chef, Fru Lucia Lyster von Blinken, har bestämt att alla insekter i grannskapet är välkomna till den magnifika festen, med bara ett minimalt antal undantag: de som äter skalbaggar, de som äter larver, de som äter för mycket och de som äter ständigt och jämt, vilket inkluderar alla sorters larver. Naturligtvis är Fru Lucia bekymrad över familjens ekonomi och den stora utgiftsbudgeten som brukar dra förmörkelse över lysmaskarnas tillvaro efter varje timmesskifte.

Men Fru Lucia oroar sig framför allt för sina nära och kära. Hon vill inte bjuda in några individer som utan omsvep skulle slänga i sig en hel del av gästerna, värdfamiljen och larverna. Familjen inkluderar, förutom matriarken Lucia, maken Herr Lucius Lykta von Blinken (född Häckstråle), 46 timmar gammal, ljussättare; två söner (15-timmige Darwin och 13-timmige Newton); en dotter (4-timmiga Upplysta-Linnea) och niohundrasextiofyra larver som just nu håller på att sluka åtta kilo sniglar där nere i larvrummet.

Hos lysmaskarna äter larverna all näring som de kommer att behöva under hela det vuxna livet, så att varje färdigt utvecklad individ inte behöver slösa bort sin dyrbara tid i löjliga jakter eller onaturligt jobb för att skaffa mat.

Nej, lysmaskarna äter inte någonting. Därför är buffén hos familjen von Blinken ägnad enbart åt gästerna. Nektar, bär, löv, mjuka gröna blad, blommor, små insekter, frukter, gräs, potatis och olika slags rötter utgör den smakliga delen av lysmaskarnas stora kalas, ty gästfrihetens regler föreskriver att man ska erbjuda sina barbariska grannar precis vad de strävar efter timme in och timme ut: mat.

Fru Lucia och Herr Lucius von Blinken har dessutom andra bekymmer. Alla lysmaskar brukar hamna i stora konflikter med sina barn, framför allt när ungarna blir tontimmiga (mellan tretton och nitton timmars ålder).

Tontimmiga lysmaskar har en häftig karaktär, de vet precis allt och är övertygade att deras pappor är kvalificerade töntar och deras mammor feta häxor. De får plötsliga humörsvängningar alltför ofta och föräldrarna blir arga och besvikna eftersom vuxna lysmaskar alltid glömmer hur de själva var när de var tontimmingar.

Vad värre är: Tontimmiga lysmaskar misshandlar språket på det mest skräckinjagande sätt och driver standardiseringen och reduceringen av språket från klassisk lysmaskiska till "på lätt maskiska". En mening komponeras då med tre fyra fula ord och ett passande adjektiv i gemene skalbaggens smak. Bedrövligt.

Trots allt detta får festen börja. Darwin och Newton får lov att vara återhållsamma med språket och den förtjusande fyratimmiga Upplysta-Linnea beviljas rätten att varje sekund avbryta andras samtal för att ställa filosofins tre allra viktigaste frågor: Varför, varför och varför.

Svarta och röda skalbaggar, fjärilar, dagsländor, trollsländor, nyckelpigor, bladlöss, bärfisar, dödgrävare och tusen andra färgstarka gäster strömmar in och hälsar "god ny timme".

Ett populärt rockband bestående av fem syrsor och fyra cikador spelar på högsta volym de låtar som toppar den senaste fem-minuters-lista. Stor succé blir låten "The whole Broadway on my ass" och lysmaskarna vill höra den upprepade gånger.

Men insekternas fester är framför allt samtalsfester. Kommunikation är det viktigaste i insekternas liv och utgör den starkaste källan till glädje och förtjusning för alla dessa fantastiska varelser.

Ett ivrigt utbyte av idéer och information äger rum vid varje träff mellan två eller flera insekter. Om individerna hör till samma art händer det oftast att de kommer i fysisk kontakt med varandra och utbyter saliv och andra vätskor som de utsöndrar med sina kommunikationskörtlar. Samtidigt skickar de signaler till varandra med antennerna, de bästa kommunikationsorgan som naturen har skapat.

För att finjustera sina meningar och ladda dem med häftiga känslor och passionerade budskap sprejar de "dofter" i luften, det vill säga kemiska preparat som kan bära långa och komplicerade meddelanden.

Slutligen har vissa av den Heliga Stjärten utvalda insekter (lysmaskar och eldflugor), självlysande organ för att bättre kommunicera med varandra.

Varje insekt har sina egna "filter" för att sortera och läsa de meddelanden som verkligen är relevanta för henne. Mitt i insekternas fest, när luften kryllar av miljontals signaler av alla typer, vet varje individ exakt vad är det som rör henne och vad är det som skall bortses.

- Det är livsviktigt att alla får tillgång till all information och att ingen annan än en själv bestämmer, i varje fall om informationen är användbar eller inte, säger Fru Lucia.

- Varför det?, frågar Upplysta-Linnea.

- Ja, bland annat för att undvika bedragare och skurkar som skulle dyka upp och profitera på insekternas okunnighet, om det fanns en ojämn fördelning av kunskap och information.

- Varför det?

- Ja, skurkarna skulle till exempel säga till oss att våra fina, heliga baklyktor skulle släckas för gott precis i samma ögonblick när vi går över till timmen 2 000. De skulle kunna påstå att vi måste köpa deras mirakulösa medicin för att undvika denna katastrof. De skulle göra oss beroende av deras "vetenskap" och slutligen skulle vi få arbeta och betala avgifter för att få rätten att lysa, blinka och glittra med våra fina häckar.

Just i samma stund svävar i luften en "doft" med följande skrik:

- Fan, vad du ljuger ditt jävla kryp!

- Där ser du, lilla flicka, säger Fru Lucia. En felinformerad insekt skulle kunna tro att någon här i festen vill förolämpa mig. Men icke, alla vet att dessa förskräckliga ord är bara resultat av ett tankeutbyte mellan dina bröder Darwin och Newton apropå ingenting. Och alla vet att dessa ord skall sorteras bort från vårt fina informationssamhälle…

Där borta, nära buffén, diskuterar Herr Lucius von Blinken med två vackra dagsländor om tiden, evigheten och skapelsen. Herr Lucius påstår att universum är femton miljarder timmar gammalt, och dagsländorna protesterar: Nej, det är femton miljarder minuter gammalt.

Tyvärr har vi inte utrymme här för att informera om denna intressanta diskussion. Våra ärade läsare får åka till lysmaskarnas dal och lukta in denna debatt, ty dess filosofiska doft svävar fortfarande över dalens atmosfär.

Till mina krönikors innehållsförteckning