TEMA OÄNDLIGHETEN [1]

 

OÄNDLIGT ODÖDLIG

 

 

 

Finns det något som är sig oändligt likt från alla perspektiv? Finns det något som är oändligt olikt allt annat oavsett hur vi ser på det? Det förra skulle i så fall vara oändligt sannolikt och det senare oändligt osannolikt.

I boknumret PV: Tema Penrose redovisar jag dennes insikt, att om universum fortsätter att utvidga sig i oändlighet (och bli oändligt sannolikt) så var sannolikheten för Big Bang oändligt liten. Det var med andra ord en helt unik händelse, oändligt osannolik.

De flesta sannolikheter vi laborerar med ligger dock någonstans mellan extremerna. Även om alla som skriver hoppas att åtminstone någon liten formulering ska förevigas så är sannolikheten för fortbestånd från det ena ögonblicket till det andra knappast oändlig. Däremot verkar det finnas ögonblick där sannolikheten att överleva är oändligt liten.

I alla tider har människor sökt odödlighet genom sin avkomma. Det kan tyckas ligga någonting i detta i och med vår nuvarande kunskap om det som skiljer våra könsceller (celler för reproduktion) från våra kroppsceller (celler för bildandet av kroppsorgan). Könsceller (och cancerceller) är i princip odödliga (de är självreparerande och kan kopiera sig i oändlighet). Med modern genteknik kan även andra celler odödliggöras i provrör.

Problemet med avkomman är förstås att bara hälften av de egna generna följer med. Följden av detta beskrev jag i boknumret PV: Tema Dawkins: "När du får barnbarn får det i genomsnitt en fjärdedel av dina gener. Ditt barn lämnar ju exakt hälften av sina gener till ditt barnbarn, men den hälften skulle ju av en slump kunna vara den hälft den fick av sin andra förälder och inte en enda gen från dig. Man behöver alltså inte gå många släktgenerationer för att med stor sannolikhet inte återfinna en enda gemensam gen med förfäderna."

Generna må vara odödliga, men din personliga genuppsättning är det definitivt inte. Det finns en grupp åldringsforskare som anser att vi kan lära oss reparera förslitningen i våra kroppsceller och därmed förlänga livet dramatiskt, kanske så länge att ny teknik gör det möjligt att överleva i symbiosform (människa-maskin). Transhumanister kallar sig de som förespråkar det senare. En av förgrundsgestalterna för denna ideologi är svensken Nick Boström, filosofiprofessor verksam i Oxford.

Boströms teori om att de nuvarande gängse kosmologiska teorierna visar på en verklighet så stor att alla möjliga observationer någonstans redan är gjorda, leder oss fram till en annan svensk, Max Tegmark, matematikprofessor verksam i USA. Tegmark har inte bara beskrivit multiversum målande, han står också för vad som kallats det mest farliga vetenskapliga tankeexperiment som någonsin formulerats. Men lite får man väl riskera när vinstlotten heter evigt liv?

I Draget från oändligheten beskriver jag det sålunda:

"Tegmarks tankeexperiment var egentligen avsett att visa att det är möjligt att empiriskt få belägg för att de andra världarna i multiversum är lika verkliga som den värld vi känner oss hemtama i.

Tanken är att den djärve experimentatorn sätter sig framför en pistol som är riggad så att dess avskjutningsmekanism är kopplad till en bifurkation i multiversum, en händelse där identiska tillstånd delas i två separata universa. En sådan koppling kan i princip göras redan med dagens teknik. Utfallet av experimentet blir att i den ena grenen i det nydelade multiversumet avfyras pistolen och experimentatorn dör. I den andra grenen avfyras däremot inte vapnet och experimentatorn pustar ut. Detta bevisar naturligtvis ingenting eftersom chansen att han skulle överleva hur som helst var 50%.

Men nu kommer det fina i kråksången. Experimentatorn gör om experimentet som han sitter. Överlever han gör han om det igen. Och igen. Efter så där en tio experiment är han, tänkte Tegmark, förmodligen övertygad om att det alltid finns någon gren i multiversum där han överlever. Hur många gånger han än gör experimentet kommer han alltid att uppleva en värld där han överlever alldeles oavsett hur många världar som finns där han inte överlever (och därför inte upplever att han inte överlevt).

Hur har tanken på evigt liv uppkommit ur detta experiment? Om experimentatorn fortsätter sina experiment kommer han visserligen alltid att befinna sig i en värld där han överlever, men alltid något äldre än han var före det senast utförda experimentet.

Men å andra sidan är alla händelser kvantmekaniska även om vi inte upplever dem så, vilket innebär att när experimentatorn blir så gammal (i de världar han överlevt) att han dör av ålderssvaghet, så bör det även då finnas "en dörr ut" i en värld där han överlever ett litet tag till. Väl där finns ännu "en dörr ut" o s v i all oändlighet. Ergo evigt liv!"

Sällan har rådet att inte försöka göra detta hemma varit mer befogat!