TEMA OÄNDLIGHETEN [1]

 

OÄNDLIGA ONÅBARHETER

 

 

 

Slå ihop allt som kan upplevas i verkligheten fram till idag och längst in i framtiden, med en oändligt utvecklad virtuell verklighetsgenererande teknik, och den totala upplevelsen är ett oändligt antal nåbara element i en mängd där antalet onåbara element ändå är oändligt många fler.

Detta kan bevisas med en variant av Cantors diagonalbevis. De nåbara elementen (de som i princip kan upplevas med tillräckligt utvecklad teknik) är räknebara, medan de onåbara inte är uppräkningsbara ens om man räknar i oändlighet.

De flesta av de onåbara elementen är emellertid till förvillelse lika något av de räknebara. Om vi kunde uppleva dem skulle vi inte veta om att det var en omöjlighet förrän något otänkbart hände. Men inte ens då är det säkert att vi kunde veta. Förmodligen skulle någon galen vetenskapsman hitta på en teori om verkligheten där det var en möjlig upplevelse i alla fall.

Vi kan aldrig veta något med säkerhet om var vi befinner oss, bara att det finns ställen, icke-uppräkningsbart många, dit vi aldrig kan komma - inte ens i en virtuell verklighet genererad av en superduperdator i en avlägsen framtid.

Det märkliga är att den kvantmekaniska beräkningsteorin säger att det är möjligt att designa (beräkna) ett avgränsat fysiskt objekt som kan simulera med obegränsad naturtrogenhet varje annat ställe som vi kan nå. Åtminstone är det möjligt med "Omegapunktteknologi", en teknologi med oändliga resurser tillgängliga.

Datorsimuleringar är inte det enda exemplet på virtuell verklighet. Alla beräkningar som simulerar verkligheten är också virtuella verkligheter. Världen kan förstås genom beräkningar, genom att simulera allt fler omgivningar. Allt vi upplever styrs av neuroner som simulerar delar av verkligheten. Simuleringar kräver kunskap om verkligheten och omvänt är en god simulering just en bra definition på kunskap. Det är ett speciellt sätt att behandla omgivningen på. Vi gör det när vi i hjärnan tänker oss följderna av olika handlingssätt innan vi bestämmer oss för en av många möjliga handlingar. Ju bättre vi är på det ju bättre är vår chans att få behålla vår kunskap. Vi överlever.

Men det verkligt speciella är sättet vår upplevelse ger avtryck i de oändligt många omgivningarna (nischerna) i multiversum!

I Draget från oändligheten uttrycker jag det sålunda:

"Det som är möjligt för en människa med tillräckligt avancerad teknik att uppleva är det som existerar. Det betyder att det måste vara möjligt att simulera på en begränsad yta. Detsamma gäller naturligtvis för upplevelsen. Men eftersom existensen inte är beroende av upplevelsen, men möjliggör upplevelsen, och eftersom upplevelsen är möjlig att simulera på samma sätt som existensen, är existens, syns det som om en upplevelse finns även när vi slutat uppleva den.

Hur går det till?

När en fysiker ser på en matematisk formel som beskriver en del av den fysiska verklighet han studerar gör han i själva verket en simulering av den i sin hjärna med hjälp av de matematiska instruktionerna. Men det fungerar naturligtvis bara om världen är beräkningsbar. Turingprincipen säger att beräkningsbarheten är universell för alla fenomen, antingen de är skapade av oss (som när vi beräknar hur fort vi kan ta bilen genom nästa kurva eller räknar fram ett större primtal än någon annan hittills gjort) eller inte. Beräkningar är detsamma som simuleringar och simuleringar är alltid fysiska. Simuleringar är dessutom alltid multiversella, även mycket blygsammare simuleringar än de som kan göras med Omegapunktteknologi.

Vårt ”grannområde” i multiversum har helt andra stjärnbilder än ”våra”. Mina läsare och jag ser ut från parallella ögonpar framför parallella hjärnor från ett parallellt Tellus, men de stjärnbilder som syns är alla olika. Om vi kunde höja oss upp till det multiversella perspektivet skulle det vara lika svårt att avgränsa stjärnbilder från varandra som det är att avgränsa gener från skräp-DNA i vår skiva av multiversum. Men lika lätt som vi upptäcker stjärnbilder i ”vårt” universum, lika lätt skulle en gen upptäckas i det multiversella perspektivet som den uppmärksamme läsaren numera vet.

Koalabjörnen är en fysisk simulering, som jag använt som exempel tidigare, och skulle upptäckas lika lätt i båda perspektiven. Det skulle även teknologiska simuleringar som stjärnkikare. I den mån en idé har en fysisk struktur i hjärnan skulle den också finnas multiversellt även om den vore betydligt svårare att studera (liksom den är ”för oss”). Är det en ”bra” idé så tenderar den att sprida sig i multiversum i form av simulerad fysisk upplevelse i allt fler hjärnor som befinner sig längre och längre bort från ”grannområdet”. I det multiversella perspektivet kan upplevelsen alltså finnas långt efter det att ”vi” slutat uppleva den.

Bra idéer är odödliga..."