Tema Dawkins[1]

GAPET TILL REPTILERNA FYLLS UT

I förra artikeln i denna temaserie med anledning av den nya boken avRichard Dawkins nådde vi den sista förgreningen på evolutionsträdetsnärstammar där det var däggdjur som möttes.

Det kan vara på sin plats att påminna om att samtliga möten sker med andranu levande arter som också gör en tänkt pilgrimsresa tillbaka till sitt ursprung.Dawkins gör i sin bok ett undantag från regeln att bara behandla nu levandearters möten, när han beskriver våra möten med nu utdöda människoarter. Dessabeskrivs i den andra artikeln i denna serie från vecka 2 i år GÅNG, HJÄRNAN OCH VI.

Orsaken till detta undantag är naturligtvis det starka egenintresse vi somöverlevande människoart har av de mellanformer som fanns före den moderna människan.I detta sista nummer av PV innan sommarupphållet gör vi med Dawkins ännu ettundantag från regeln. Detta för att fylla gapet mellan reptiler, fåglar och ossdäggdjur med sedan länge utdöda mellanformer.

De femton möten på stamträdet som förenar alla nu levande däggdjur med varandrasker inom en tidsperiod av 180 miljoner år. Det tar ytterligare nästan lika lång tid(130 miljoner år till) att möta den första nu levande gruppen djur som inte är däggdjur.Denna grupp är större, har en tjockare stam, än vår. Vi möter dem i höst.

Att vi inte möter några närstammar från nu levande djur på 130 miljoner år berortill en del på att under denna långa geologiska period dog ett mycket stortantal av alla arter ut (upp till 90%), inklusive insekter. Det betyder att detuppstod "tomma" ekologiska nischer att fylla ut i flera olika "evolutionsvågor".

Vad betyder det att fylla ut en ekologisk nisch? Ett exempel på en nisch somfyllts ut på nytt ett femtiotal gånger under evolutionshistorien här påjorden är förmågan att se. Evolutionen har återupptäckt nyttan av ettriktigt linsförsett öga och utvecklat det från ljuskänsliga celler påicke-seende djur gång på gång.

De däggdjursliknande reptilerna kom i tre större utvecklingsvågor, i tur ochordning, pelycosaurer, terapsider och cynodonter. Pelycosaurerna var mestreptillika och cynodonterna mer däggdjurslika, med terapsiderna som enmellanform. Att vara reptillik betyder i sammanhanget att man kravlaromkring på magen med benen spretande ut på sidorna och rör sig slingrandesom en fisk. Med mer däggdjurslik menas att magen successivt lyftes uppfrån marken med benen alltmer under densamma och rörelserna mindre likaen fisk på torra land.

Den mest kända av de tidiga pelycosaurerna är nog Dimetrodeon.Dimetrodeon kallas också för segelödla pga sina stora ryggsegel. Dessa ryggsegel fungerade kanske som djurets element och reglerade värmen i kroppen. Vår anfader liknade säkertinte detta utdöda djur, utan var både mindre och mindre spektakulärt. Detsamma gällerspektakulära huggtandade terapsider eller tremeterstora växtätande cynodonter.

Jag lämnar er nu, kära läsare, i denna hitills inte särskilt heta försommar, med bilden av allas vår gemensamma förfader, ett reptilliknande djur, slingrande sig fram över Pangea, en sammanhängande kontinent där jordens alla dåtida landmassor var samlade, under en av de hetaste perioderna i vår planets historia.