Tema Dawkins[1]

 

INGET FÖR PRIMITIVA SINNEN

 

 

 

Då vi med Richard Dawkins söker vår stamlinje ner genom evolutionsträdet ska vi i denna artikel uppmärksamma mötena med två andra nu levande däggdjursarter, som till skillnad från oss inte är moderkaksdjur.

I det fjortonde mötet på vår pilgrimsresa mot vårt ursprung förenas vi på färden, 140 miljoner år sedan, med pungdjurens gren (vår 14:e närstam). Våra dagars pungdjur finns mestadels i australien och på Nya Guinea. Där har de kunnat utveckla sig till flera arter utan egentlig konkurrens från moderkaksdjur. Ursprunget tros dock vara en pungråtta som, via antarktis, utvandrade från sydamerika.

Det anmärkningsvärda är att när pungdjuren snabbt utvecklades, efter dinosauriernas utdöende, gjorde de det efter samma riktlinjer som moderkaksdjuren på andra kontinenter. Det finns således pungdjursmotsvarigheter till mullvadar, möss, katter, hundar och flygande ekorrar t ex. Båda däggdjursgrupperna har, oberoende av varandra, ockuperat motsvarande ekologiska nischer som tidigare utdöda kräldjur.

Termen ekologisk nisch kan verka abstrakt, men beskrivningen av den behöver inte vara det. Som jag påpekar i Draget från oändligheten(sid. 137) är olika arter som fyller ut en ekologisk nisch levande beskrivningar av densamma och omvänt kan olika terminologier vara beskrivningar av samma konkreta objekt.

Den femtonde närstammen till vår stamlinje på evolutionsträdet är den sista som representerar en däggdjursgrupp. Mötet sker för 180 miljoner år sedan med en äggläggande däggdjursgrupp, monotremerna. Att lägga ägg har dessa däggdjur gemensamt med fåglar och reptiler, liksom vissa andra anatomiska drag. De utsöndrar visserligen mjölk till sina små, men inte genom bröstvårtor, utan på en större yta på huden som ungarna får slicka för att få i sig mjölken.

Dessa djur verkar närmast vara ett mellanled mellan reptiler och de andra däggdjursgrupperna. Men man ska komma ihåg att de sedan vårt gemensamma ursprung haft lika lång tid att utvecklas som vi och det vore ett misstag att kalla dem primitiva. Som Dawkins påpekar så betyder ordet primitiv bokstavligen "att likna sitt ursprung".

Den monotrem som kallas näbbdjur, som ser ut som en mullvad med anknäbb, har utvecklat ett sinne som Dawkins beskriver som det närmsta det "sjätte sinnet" som evolutionen frambringat. Näbbdjuret jagar kräftdjur och andra smådjur i den gyttjiga bottendyn i vattenströmmar. Där har det ingen nytta av ögonen, så djuret blundar under jakten. Men inte nog med det. Näbbdjuret kan blunda med näsan och öronen också, vilket det också gör när det jagar! Trots att näbbdjuret behöver äta hälften av sin vikt varje dag stänger det av tre av våra viktigaste sinnen under jakten. Känsel och smak är väl närmast av nytta när bytet är infångat. Så vilket sinne jagar det med?

Liksom vår hjärna är oproportionerligt upptagen med att bearbeta signaler från våra händer är näbbdjurets hjärna främst inriktad på att bearbeta signaler från dess näbb. Djuret inte bara känner med näbben som vi känner med händerna, dess näbb kan känna på avstånd! När ett bytesdjur, en räka t ex, använder sina muskler för att simma generar dessa, som alla muskler, en svag elektrisk ström. Näbbdjurets näbb har ca 40000 sensorer för att fånga upp elektricitet (som leds extra bra i vatten). Näbben har dessutom ca 60000 mekaniska sensorer. Genom att jämföra signalerna från båda typerna av sensorer kan näbbdjuret avgöra avståndet till och lokaliseringen av bytesdjuret, ungefär som när vi har sett en blixt och hört det efterföljande bullret kan avgöra hur långt borta åskan är.

Dawkins använder detta exempel på extremt utvecklat sinne, jämsides med andra, för att spekulera kring hur djuren upplever de bearbetade sinnessignalerna. Vi får ju våra starkaste sinnesintryck via synen, men det kan vara en sinkadus, menar Dawkins, som i andra sammanhang sagt att fladdermöss förmodligen hör i färg. Tanken är att färgskiftningarna finns tillgängliga för hjärnan att koppla till vilka signaler från omgivningen den vill. Det behöver inte vara från synorganen, det kan vara via hörseln (eller känseln). Färgskiftningar ger så uppenbara kvalitativt skarpa skillnader att de bör användas där de behövs bäst för en arts överlevnad.

Observera att vi här inte talar om upplevelsen av att uppleva en färg. För att närvara i upplevelsen krävs sannolikt något som visserligen alla däggdjur kan ha gemensamt, men som är extremt utvecklad hos oss, en hjärnbark.