Tema Dawkins[1]

 

MED MODERKAKAN GEMENSAMT

 

 

 

Då vi med Richard Dawkins ledsagning sökt oss till allt grövre stammar av evolutionsträdet nådde vi i förra artikeln, i den tionde sammanslagningen av olika grenar, till gnagarna. Dessa har blivit oerhört framgångsrika och diversifierade, men de olika arterna kan lätt sammanföras till en enda grupp, nämligen gnagare.

Det elfte mötet på evolutionsträdet, för 85 miljoner år sedan, leder ut i en förgrening av mycket olikartade djur, som egentligen bara har det gemensamma ursprunget (och vårt möte med detta) som sammanhållande faktor. Frånsett att de alla är däggdjur så finns här arter som både simmar och flyger, både rovdjur och bytesdjur.

Exempel på djur som utvecklats från vår elfte närstam är myrkottar, hundar, katter, hyenor, björnar, vässlor, sälar, hästar, tapirer, noshörningar, antiloper, hjortar, kor, kameler, grisar, flodhästar, valar, fladdermöss, mullvadar, igelkottar, näbbmöss e t c ...

Zoologerna har dock givit denna den mest skiftande gruppen av levande däggdjur ett gemensamt namn, Laurasiatheresna.

Dawkins väljer att göra en utvikning om sälar, speciellt elefantsälar och sjölejon, och betydelsen av att ha stor kroppsmassa för att kunna slåss om ett harem. Studier har visat att storleken på deras harem står i proportion till hur stora hanarna är i förhållande till honorna. Att män i de flesta fall är större och starkare än kvinnor kanske säger något om våra ursprungliga sexuella vanor. Hos oss väljer emellertid oftare än inte honorna vem eller vilka de ska para sig med. Männen behöver tävla med sperma, inte bara med musklerna. Hos våra närmaste släktingar schimpanserna har detta lett till att hanarna har stora testiklar i förhållande till sin kroppsmassa (vilket inte gorillor har, som vinner sin partner genom att slåss med andra hannar och göra imponerande bröstdunkningar; inte heller de monogama gibbonerna, som inte behöver tävla med andras sperma i vaginorna).

Tilbaka till trädstammen. Där Laurasiatheresna möter vår gren är det troligen med ett litet oansenligt, både vad gäller muskler och testiklar, insektsätande däggdjur som levde under kritperioden på en av det norra halvklotets kontinenter.

Ytterligare tio miljoner år bakåt i tiden, då sydamerika just brutit loss från afrika och bildat en jättelik ö, möter vi en udda däggdjursgrupp (Xenarthra) som utvecklats där, bältdjur med myrslokar och sengångare.

Mer än 100 miljoner år sedan möter vi den sista gruppen däggdjur som liksom vi är moderkaksdjur, afrotheria, innefattande bl a elefanter och afrikanska sjökor. Vid vårt stammöte är de emellertid, som under de andra mötena när dinosaurierna härskade, små insektsätare, likt elefantnäbbmusen som också ingår i gruppen.

Alla moderkaksdjur är varandra mycket mer närstående än den däggdjursgrupp som möter oss härnäst, pungdjuren. Vi stannar här och tar en paus inför detta språng i släktträdet.

PV tar också ett språng och hoppar över nästa veckas utgivning, då er tillgivne redaktör framkallar en språngartad utvidgning av sitt eget familjeträd, genom att gifta sig.