Tema Dawkins[1]

 

DEN LILLA SKILLNADEN

 

 

 

Den förra temaartikeln om Richard Dawkins nya bok slutade med insikten att vi däggdjur inte har vår blomstringstid förrän efter dinosauriernas långa herravälde på jorden slutade abrupt.

Slutet för dinosaurierna betydde också slutet för mer än hälften av alla övriga arter som förekom på jorden denna tid. En jättelik himlakropp kolliderade med jorden för 65 miljoner år sedan. Den har lämnat en krater i nuvarande Mexico som är 16 mil lång och 5 mil bred.

Vid tiden för kollisionen var det emellertid inte bara allt levande som befann sig på den plats kratern nu befinner sig som råkade illa ut. Ljudvågen som rusade runt jorden med tusen kilometer i timmen gjorde alla döva, som inte brändes upp av värmevågen, eller kvävdes av tryckvågen, eller drunknade i den 150 meter höga tsunami som rusade fram över ett bokstavligen kokande hav. De överlevande, blinda och döva, fick som efterätt försöka leva med världsomfattande skogsbränder som blockerade det mesta av solljuset och orsakade en tvåårig global vinter som dödade de flesta växterna och kollapsade alla näringskedjor.

Det är märkligt, men turligt för oss, att något överlevde i tillräckligt funktionsdugligt skick för att kunna reproducera sig. De som överlevde kunde i sinom tid, med mindre konkurrens, å andra sidan blomstra i utvecklingen.

När vi träffar på vår nionde närmsta gemensamma anfader för 70 miljoner år sedan, innan dinosauriernas utplåning, hade just blommor bara påbörjat sin evolutionshistoria. Från denna anfader har alla primaterna och två ekorrlika däggdjursgrupper utvecklats. Hur de skall klassificeras tvistar de lärde om (vissa vill klassa dessa också som primater), men det som alla är eniga om är att de inte är ekorrar.

Ekorrar är gnagare. Gnagarna träffar vi på först i det 10:e mötet, ytterligare fem miljoner år "ner" på evolutionsträdets stam, för 75 miljoner år sedan. Gnagarna blomstrade verkligen efter dinosauriernas utdöende. Idag är ca 40% av alla däggdjursarter gnagare. Man antar att om man räknar per individ så finns det fler gnagare än alla andra däggdjur tillsammans. Här återfinner vi såväl kaniner och harar som råttor och möss. Bara 10 förgreningar bakåt är vi alltså närstammare till den vanliga musen!

Laboratoriemöss är väl kartlagda. De har gener (ca 30000) som, likt alla däggdjurs är förvånande lika våra egna gener (ca 30000). Det beror på att muskelceller, benceller, leverceller etc behöver utföra ungefär samma funktioner om de sitter i en människa eller i ett annat däggdjur. En bencell hos en mus är mer lik en mänsklig bencell än en muslevercell. Generna som sitter i cellkärnan är lika i varje cell men aktiveras i olika ordning beroende på vilka funktioner cellen behöver utföra. Liksom du kan göra en mängd helt olika modeller i ditt kalkylprogram, med hjälp av olika användning av ett antal standardiserade makron, kan människa eller mus byggas av i stort sett samma uppsättning gener.

Denna orkestrering av generna, antingen det gäller att bygga olika cellvävnader för olika organ i kroppen eller att få muskelceller att meka ihop olika beteenden för att kroppen ska föröka sig så att de samverkande generna överlever i nya kopior, är resultatet av ärftlighet och det naturliga urvalets dirigering.

Orkestersättningen må vara densamma, mer eller mindre, det är den lilla skillnaden i utförandet som det naturliga urvalet har att jobba på...