Tema Dawkins[1]

 

SVANS OCH FÄRGFÖRLUST

 

 

 

Richard Dawkins söker i sin nya bok efter ställen där den gren av evolutionsträdet som vi sitter på, de enda överlevande apmänniskorna, möter andra grenar.

Det tredje av dessa möten på Dawkins pilgrimsfärd bakåt i evolutionsträdet, det med orangutangen, skedde inte i afrika utan i asien. Det fjärde, för 18 miljoner år sedan, sker också i asien. Denna gång med en grupp små långarmade apor, gibboner. Det finns idag 12 gibbonarter, uppdelade i fyra huvudgrupper.

Utmärkande för gibboner är att de lever uppe i trädkronorna och förflyttar sig genom att klänga från gren till gren. Med sina starka vrister och långa armar kan de slänga sig från träd till träd på avstånd upp till 10 meter. Näst efter människan är de dessutom bäst på att gå upprätt på bakbenen. De gör detta utefter långa grenar, där de bara använder händerna för stöd.

Även om de olika gibbonarterna utvecklat virtuositet inom dessa områden, liksom i användningen av sitt röstorgan, efter att vår utveckling följt olika grenar på evolutionsträdet, så är det troligt att deras och vår gemensamma anfader var utrustad, om än i mindre specialiserad grad, för att leva uppe i träden. Den var säkert också svanslös, precis som moderna gibboner. Den upprätta gående stilen längs grenarna och förflyttningen via händer och armar mellan grenarna gör en svans till ett hinder.

Dawkins gör en utvikning om hur släktträd bestäms mellan en större grupp relaterade arter, som de tolv gibbonarterna. Det visar sig att man vid bestämningen av de olika grenarna använder Bayesianska metoder för att bestämma sannolikheten för att grenverket är det rätta (Bayesiansk analys är ett huvudtema i min bok Draget från oändligheten).

Eftersom genetisk härstamning inte alltid är detsamma som genealogisk härstamning så är varje släktträd snarast en balanserad summering av en mängd släktträd som leder fram till ett genom. Tänk bara på det uppenbara faktum att den gen som bestämmer manskön aldrig varit i en hona, åtminstone sedan långt före gibbons uppkomst.

En apa med svans, något som vi och våra närmsta släktingar saknat ett tjugotal miljoner år, möter vi i det femte närmsta mötet bakåt på evolutionsträdet. Då är vi tillbaka i afrika för 25 miljoner år sedan, före tiden för dessa apors emigrering till asien och fortsatta utveckling där.

Det man kan kalla den första apan (eller anthropoid; en människoliknande varelse) möter vi i det sjätte mötet för 40 miljoner år sedan. Några ur denna grupp emigrerade till sydamerika, som låg närmre afrika då än nu, där de utvecklat sig till ett hundratal arter. De flesta färgblinda!

Troligen var vår och deras gemensamma anfader också det. Enstaka apor på det sydamerikanska grenverket och alla på vår sida av grenverket har utvecklat fullt (eller snarare det vi kallar fullt) färgseende oberoende av varandra.

I själva verket har vi bara återuppväckt en egenskap som däggdjurslika reptiler hade fullt ut innan dinosaurierna tog över dagtid och tvingade den fortsatta utvecklingen mot fullödiga däggdjur att försigå nattetid. Färgseendet blev då av naturliga skäl mindre användbart. Än idag har de flesta däggdjur outvecklat färgseende till skillnad från t ex dinosauriernas moderna efterträdare, fåglarna.

Evolutionen har ingen framförhållning. Utveckling sker alltid som anpassning till den för stunden rådande situationen.