5 juni 2006

Härom dagen var vi på Högsby och hälsade på. Då får jag vara utomhus. Vanligtvis har jag inget emot det, tvärtom, men när jag insåg att de ÅT därinne, DÅ fick det vara nog!

Så här spenderar jag mest mina dagar nu för tiden. Du ser ju vad jag har att tampas med: en styck handduk för borttorkning av babyspyor, en napp(ja, det är ju fler, men det är bara en som syns i bild) ett glas (inte med något till mig, utan med vatten till den evigt ammande matten) och en nersolkad soffa (babyspyor förståss).

och lopporna biter förståss ojämnt också!

och allt beror på den här typen! Och så ligger hon på fårskinnet som jag trodde var till mig... men hon är en ganska kul typ och rätt så söt -tyvärr, annars kanske jag hade dristat mig till att göra något åt situationen... Det händer att jag pussar henne lite, när jag tror att ingen ser mig -jag får ju inte förstöra min "tough guy" image.

5 april 2006

(det var inte öronskabb -skakningarna försvann efter att jag rensat lite i öronen)

Nu har det ju hänt lite sedan sist jag skrev här... Rossi tar det hela med ro. Han är jätteduktig faktiskt.

Idag gick vi till klubben på morgonpromenaden och testade att köra lite agility för första gången sedan tidigt i höstas. Rossi var eld och lågor och duktigare än någonsin. Inte visste jag att han kunde slalom helt utan hjälp!! Jätteduktig. Jag blev jättesugen på att börja träna igen. Nu bor vi ju så nära klubben att vi kan gå dit på varje morgonpromenad. Det brukar ju inte vara någon annan där på morgonen, så Rossi och jag kan träna jättemycket och sedan bara helt plötsligt dyka upp på en gemensam träning och glänsa... hehe...

I morgon ska Rossi på äventyr! För er nyfikna ska jag berätta, men inte förrän efter utfört arbete. Hehe...

15 februari 2006

Jag tror att Rossi har fått öronskabb, eller vad det heter. Det där som man får från katter. Han var hos en kompis en dag och när jag hämtade honom såg jag hur Rossi pussade katten i öronen hela tiden (väldigt go och snäll katt!). Dagen efter började han att skaka på huvudet och klia sig i öronen. I morgon ska jag ringa veterinären för att se vad de säger om saken. Jag har ett bra öronrens, men jag vill inte använda det nu, ifall det skulle störa undersökningen på något sätt. Vi får se vad veterinären säger. Under tiden försöker jag hålla rent på hår i örongången. Inte det lättaste med en hund som har öronhår som växer som ogräs.

Lilla plutten är så duktig. Han kräver inte att jag ska gå långa promenader med honom nu, och det är jag glad för. Jag har svårt att gå långt och det beror helt på dagsformen hur mycket jag kan gå. Går jag mycket ena dagen får jag ofta sota för det nästa dag. Det är ju lite synd om honom, att han inte får så mycket motion som han är van vid, men å andra sidan är han nästan aldrig ensam. Det måste ju räknas som ett plus i alla fall.

Jag tror att jag ska gömma lite godis åt honom nu, så att han får använda hjärnan lite.

9 januari 2006

Idag har jag klippt Rossi. Men när jag kom till benen, så tröt orken, så han ser lite rolig ut. Jag får fixa till det i morgon. Han är i alla fall jättelycklig över att vara lite kortare på kroppen. På promenaden fick han det första tokrycket jag sett på länge. Han fick vara lös nästan hela tiden. Han är ju så lydig när han är nyklippt. Konstigt, men sant. Han blir ju mycket livligare, och då också mer uppmärksam och villig att lyssna. Nu kliar det på hela kroppen förstås eftersom de små mjuka stråna kommer in överallt.

1 januari 2006

Sist jag skrev var ju Rossi lite jobbig. Det visade sig senare att han var dålig i magen. Han var dålig i flera dagar och det var nära flera gånger att jag ringde veterinären. Som tur var så gick det över och nu är han som vanligt igen. När det var som värst ville han gå ut tre-fyra gånger varje natt.

27 december 2005

Rossi är en "pain in the..." idag. Vet inte vad det är för fel på honom. Han ligger aldrig still utan travar omkring och småpiper. Han har väl långtråkigt stackaren. Matte är ju för tråkig! Går aldrig ut på långpromenader längre. Tur att brorsan och hans lilla familj(tjejen o hundarna) ska komma förbi, då har Rossi någon att leka med en stund.

11 december 2005

Igår var jag, Rossi och Daniel i Stockholm för att ställa ut Rossi på HUND 2005. Vi gick upp 03.30 och åkte en timme senare. Vi var uppe strax efter 8.00. Där fick vi stå i en lååång kö till veterinärbesiktningen, som visade sig vara obefintlig. Skumt, men i alla fall så kom vi fram i tid och det var ju skönt. Rossi tyckte att det var lite konstigt ställe och när vi hade satt upp hans tygbur så tog det inte längre än fem sekunder så låg han därinne helnöjd.

Egentligen skulle Rossis uppfödare, Dorota, visa honom i ringen, men det visade sig att Rossi inte tyckte att det var någon bra idé. Han såg inte klok ut när hon skulle gå med honom i kopplet. "Maaaaatteeeee" skrek hela hans kroppsspråk. Så det blev så att jag fick göra det. Jag han knappt bli nervös, vilket var bra. Lite klumpig kände jag mig när jag gick runt i ringen, men jag tyckte att det gick ganska bra. Rossi fattade att han skulle stå, oftast. En gång såg jag att han tänkte lägga sig och rulla... det hade ju varit lite komiskt...

Tyvärr fick vi en tvåa, förmodligen för att Rossi inte visade sig från sin bästa sida när domaren ville känna på honom, utan skyggade lite. Han fick i alla fall väldigt bra kritik, så jag är nöjd med det!

Sedan fick vi vänta till framåt två innan det var våran tur igen. Det var uppfödargrupperna. Rossi skulle tävla tillsammans med storebrorsan Tristan (som vann championklassen) och systerdottern Utzi (som blev BIM-bäst i motsatt kön) plus en tik till (som jag glömt namnet på) för att se vilken uppfödare som gjort det bästa jobbet. Rossi fick stå mellan två eleganta damer, vilket gjorde honom alldeles yr i mössan så Dorota och jag bytte hund. Jag fick ta hand om väluppfostrade Tristan medan hon försökte få fason på kåtbocken Rossi. Jag hade bullat upp med alldeles jättegott godis som jag tyckte att det var en bra idé att bjuda Tristan på. Det var han väl inte van vid, eftersom han kan det där med utställning vid det här laget, så han blev alldeles till sig i trasorna över godiset... Det tog ett tag innan jag fattade det. Jag upptäckte också skillnaden mellan en ensamhund som Rossi som är väldigt försiktig när han tar godiset, och en hund som är van vid konkurrens om godiset -Tristan tog halva handen... :) 

 I alla fall; till allas stora glädje så vann vi! Jätte kul för Dorota som kämpat så hårt med sin uppfödning! Det kändes häftigt att ha med sin egen hund i den "vinnande kretsen". Rossi själv säger att det förstås var hela skillnaden, det var han som gjorde att hela gruppen glittrade.

Rossi sov inte i bilen på vägen hem. Konstigt. Men han sov desto mer när vi väl kom hem!

Det var roligt med utställning och jag är sugen på att ställa ut mer, men nu får det väl vänta ett tag innan det blir nästa gång. Jag vet ju inte hur mycket man kan göra med en bebis.