Sagan om den krullige hjärtsnörparen

En dag för ungefär ett år sedan kom den krullige hjärtsnörparen in i våra liv.
Fundera inte för mycket på vad en hjärtsnörpare är, för det kommer du att få veta senare.


 

Den dagen var i alla fall en vacker dag. Rossi började dagen långt däruppe i det fjärran Kvicksund. Där hade han bott hela sitt dittills ynkligt korta liv i trygghet med sin mor och sina syskon. Hans pappa hade lämnat dem långt innan han ens var född, så därför fick hans mor stå för levebrödet. Hans mamma Graziella var en vacker tik som stammade från Italien –landet där pasta och tryffel flödade! Rossi var ganska stolt över sitt ursprung och drömde ofta om det gyllene landet och den förföriska doften av tryffel. När mamma Graziella berättade de historier som hon hört av sina förfäder som invandrade därifrån kände han nästan hur han var där. Hur den ljumma, salta vinden svepte från det adriatiska havet över Romagnas berg och slätter. Kort sagt hade han haft en ganska bra barndom.

Men nu skulle han slitas ifrån sitt hem och sina kära! Eftersom hans mor var ensamstående med endast lite hjälp från äldre syskon och några människor, kunde hon inte ta hand om alla barnen själv, så hon var tvungen att adoptera bort Rossi och hans syskon.

Så den här dagen kom det några människor till hans hem. Rossi lekte intet ont anande med dem och tyckte att det var jättekul med besök. Han hade inte märkt hur hans syskonskara hade krympt de senaste dagarna –de var ju så många! Men till slut var det roliga över och människorna lyfte upp honom och bar honom till en bil. Rossi skrek för sina lungors hela kraft, men Graziella hade gömt sig för att slippa avskedet. Han ville att hon skulle komma och rädda honom, men hon kunde inte. Men hon sörjde endast en kort stund, så som sig bör när man har ett hem och en matte att ta hand om.

Rossi blev placerad vid fötterna på tik-människan, som satt i ett blått vidunder, där han fick sitta på en mjuk och skön handduk och på den filten som luktade mamma. Där satt han och skrek i säkert fem minuter innan han somnade i sin nya mattes famn. För hon var ju inte så hemsk som han först hade trott –hon tröstade honom när han grät och höll om honom när han var rädd. Han fick ligga i hennes knä under resten av resan. Han somnade snart av pur utmattning och den nya matten satt där med tårar av lycka i ögonen som kom sig av den snörpning i hjärtat han hade gett henne med sitt söta ansikte och sin litenhet.

Resan gick genom skogar och förbi vackra slott, genom stora städer och små samhällen. Ibland stannade det blåa vidundret för att matte och Rossi skulle kunna gå ut och kissa i skogen. Det var kallt och snön låg på marken. Men ju längre bort de kom från hans forna hem, desto varmare och blötare blev det. Till slut stannade vidundret vid ett stort gult hus. Solen sken och den stora trädgården med det stora huset i var rena drömmen för en liten lagottopojke.
Ut ur huset kom en stor karl med en stor kamera på magen. Efter honom kom en mindre tant utan kamera. De tittade på honom och sa ”ååååh” och ”ooooh” och ”plutteplutt” och sedan tog de lite kort. Man kunde se hur deras hjärtan snörptes vid åsynen av en så vacker valp. Rossi själv snosade runt lite på grusgången innan det bar av igen i vidundret som kallades bilen.

Äntligen var de framme på stället som skulle kallas hemma. Det var ett tråkigt ställe med läskig trädgård och många mörka trappor. Väl inne var det lite bättre. Där fanns en säng som stod färdig och Rossi förstod direkt att det var hans. Massor med leksaker väntade honom och han undrade om han hade kommit till himmelriket.

Många strapatser skulle komma och ännu var Rossi uppskakad efter dagens händelser, men han visste ändå att detta kunde vara ett ställe att trivas på!

Elin Torstensson, Rossis matte