Denna sida är ägnat åt författaren, översättaren och den store Armenien-vännen
Carl Elof Svenning

Det är få svenskar som känner till armenierna, den armeniska kulturen eller är bekanta med det armeniska folkets bittra kamp för överlevnad genom århundraden. Carl Elof Svenning var en av de största undantagen. Redan på sextiotalet kom han ut med ett antal antologier om österländsk litteratur där den armeniska litteraturen presenterades för första gången för svenska läsare som den viktiga kulturella bro som den bildar mellan Västerlandet och Orienten. Svennings antologi BERÄTTARE FRÅN ARMENIEN utgiven 1968 av INTERNATIONELLA BOKKLUBBEN är än idag det enda verk som med allvar presenterar armeniska författare för svenska läsare. Nedan följer valda inscannade avsnitt från denna antologi med en inledning som länge var den bästa källan för kunskap om det armeniska folket på svenska.

Paul Minassian

Antologin Berättare Från Armenien går att beställa via e-mail minasian@algonet.se

INLEDNING

Forntid

Klämd mellan sköldar

Tider av frihet

Först i världen

Demokratins vagga

Orienthandeln

Karl XI

I Västerlandet

 

Armenien, armenier? För en äldre generation som har kvar minnena av vad som hände under och omedelbart efter första världskriget1 och som kanske läst Fridtjiof Nansens bok om armenierna "Gjennom Armenia" 1927 eller Franz Werfels "Fyrtio dagar på Musa Dagh" är väl dessa ord långtifrån främmande. Men hur många svenskar av i dag känner närmare till armenierna och vet något väsentligt om deras historia, deras boplatser och deras kultur?

Om man vill söka en hållpunkt för att komma dem på spåren är det ur många synpunkter lämpligt att börja vid berget Ararat som ju fått en bestående ryktbarhet tack vare bibelns berättelser om Noak och syndafloden och arken. Ararat ligger söder om Kaukasus och är ett av världens högsta berg (5.165 m). Ararat är ett namn som man i många former hittar litet varstans i dessa trakter där floderna Eufrat och Tigris rinner upp. Alla dessa namn går tillbaka till Urartu, ett rike och en kultur som existerade ungefär 700 år före vår tideräknings början, tills det krossades genom förenade ansträngningar av kimmerer, skyter och assyrier som var för sig kastade sina erövrarblickar på de kopparrika trakterna söder om Kaukasus. På ruinerna av denna märkliga kultur och som dess omedelbara arvtagare framträdde Armenien, eller Hajastan som det också kallas efter en viss Haik som enligt legenden lär vara armeniernas stamfader.

Denna övergång kännetecknades bland annat av en språklig omvälvning som innebar att Urartus jafetitiska språk åtminstone om man får tro den berömde ryske språkforskaren och kulturhistorikern Marr, undanträngdes och ersattes av ett indoeuropeiskt språk— fornarmeniskan eller grabar som det också kallas.

Vad armenierna beträffar så kan man tycka att det är en smaksak om man säger att urartufolket blev armenier eller att armenierna ersatte urartufolket på detta folks gamla boplatser i nuvarande Turkiets östligaste del och i nuvarande Persiens västligaste del och i den del av nuvarande Sovjetunionen som omfattas av republiken Armenien.

Detta område har sedan urminnes tider befolkats av människor med en ovanligt stark nationalkänsla som ofta stegrats av att de underkuvats av mäktigare grannar i söder och öster och väster och norr. Detta gäller även om de till största delen nomadiserande kurderna som talar ett med persiskan nära besläktat språk och vars tidigare historia är oändligt mycket dunklare än det högt kultiverade armeniska folkets. Men det gäller också om armenierna som särskilt framhävt sin nationalkänsla genom att vägra att tala en persisk dialekt och hållit sig hårt till sitt eget språk och sin egen särartade kulttur. Deras språk är ju också som sagt indoeuropeiskt. På 1200-talet hade det börjat utveckla sig till medelarmeniska och i början av 1800-talet övergick det som skriftspråk till att bli nyarmeniska som förekommer i en östlig och en västlig dialekt. Den förra har Jerevan, Sovjetarmeniens huvudstad, till centrum, den senare har ursprungligen haft Istanbul till centrum men är nu spridd över världen sedan armenierna kommit att leva i en landsflykt som omfattar hela världen och vars främsta kulturcentra är Jerusalem, Venedig och Wien. Skillnaden mellan nyarmeniska och grabar är så stor att de flesta armenier inte längre förstår att läsa sitt folks äldre litterära minnesmärken i original hur lysande och för kulturhistorien betydelsefulla dessa dokument än är.

Folk som under snart sagt årtusenden levat klämda mellan mäktiga grannar brukar få en tragisk historia, om de är mycket starkt medvetna om sin nationella egenart. Ett för oss näraliggande exempel på detta vore väl polackerna. Men man kunde också erinra om norrmännen. Man måste dock säga att det inte finns många folk med ett lika blodigt tragiskt förflutet som armeniernas. Detta beror givetvis på grannfolkens maktbegär och inbördes oenighet som lett till att Armenien genom tiderna ofta varit ett slagfält för Främre Asiens olika stormakter. Man kunde som exempel anföra Alexander den stores härtåg på 300-talet f.Kr. ock kampen mellan romare och parther vid tiden för vår tideräknings början eller striden mellan Bysans och arabkalifatet under 600-talet och senare. Därefter följde kampen mellan seljuker och Bysans och senare mellan osmaner och Bysans och slutligen mellan turkar och perser och mellan turkar och ryssar. I alla dessa sammanhang fick armenierna sitta hårt klämda mellan sköldarna. Ibland delades deras land mellan grannarna; ibland lyckades armenierna tillkämpa sig en osäker självständighet såsom i det på sin tid blomstrande riket Ani söder om Kaukasus eller i det lika betydelsefulla Kilikiska Armenien kring Medelhavets nordöstra hörn där de höll sig självständiga under några århundraden med stöd av korsfararna.

Men armeniernas tragiska öde eller i varje fall deras säregna och så oerhört intressanta historia beror nog inte enbart på grannarna utan är också betingade av armenierna själva. För att belysa detta kan man lämpligen se efter vad som hände i det som tycktes ske då Armenien blev ett rent kristet rike—det första i världen—i början av 300-talet. Då hade det visserligen länge pågått en kristen mission med många berömda martyrer inom Armenien. Men hela folket var ändå i stort delat mellan två olika trosuppfattningar. De ledande skikten var först helleniserade och senare anslutna till Rom och Bysans som vid tiden för Armeniens kristnande ju var mer eller mindre ett land för sig och där kristendomen liksom i Väst-Rom höll på att bli den dominerande religionen. Men de breda folklagren i Armenien var fortfarande zoroastriska eller som man ibland brukar säga elddyrkare. De trodde med andra ord på en ständig kamp mellan det ondas och det godas andemakter. Detta tillstånd kunde relativt lugnt fortsätta emedan den armeniska fursteätten Arsakiderna och den parthiska var nära besläktade. Så inträffade i början av 200-talet det märkliga, att parthernas gamla dynasti utträngdes av de persiska sassaniderna som började genomföra en strängt religiös reform och återuppliva Avestan, parsernas gamla heliga skrift. Sassaniderna bedrev en intensiv kamp mot de ledande i Armenien som var motståndare till parsismen-zoroastrismen och närmast hade hellenistiska förankringar. Det var då som den Armeniska statsmakten som ett politiskt drag sadlade om och gjorde kristendomen til1 statsreligion. Nästan samtidigt skedde något liknande inom romarriket, och därmed kunde den armeniska staten räkna med stöd från romarna mot de påträngande parsiska sassaniderna. Omvälvningen skedde långtifrån smärtfritt därför att så många isolerade smågrupper inom det armeniska folket länge och envist höll fast vid sin zoroastriska tro. Men när armenierna väl blivit kristna började de en intensiv kulturell omvandling. De skaffade sig sitt eget alfabet och den gamla zoroastriska litteraturen och folkkulturen som tidigare hållit sig till syriska eller grekiska alfabeten började allt mera undanträngas och brännas så att dessa åldriga armeniska kulturarv från bl.a. Urartu senare endast med stor möda varit möjliga att rekonstruera. Men när folkets kristnande genomförts som en stor nationell angelägenhet blev armenierna och den armeniska kyrkan i fortsättningen en kraft att räkna med och det armeniska språket och den armeniska skriften kom att bevara många litterära och historiska dokument som inte finns på något annat håll. Så blev armenierna de första i historien som skapade en kristen statskyrka (år 280) med allt vad detta inneburit för en självständig arkitektur och en självständig konst och litteratur.

Men om den armeniska kyrkans förstatligande var ett initiativ från tronen vid ett tillfälle då Armeniens nationella självständighet hotades från öster och då det gällde att skapa sig stöd från det mäktiga romerska riket så har å andra sidan det armeniska folkets breda skikt sedan de väl anslutit sig helhjärtat till kristendomen vid många tillfällen på ett märkligt sätt visat sin vilja att föredra urkristendomens mera s.k. "kätterska" tongångar2. Denna form av kristendom hade sina rötter hos Paulus och hans tro på att alla var likaberättigade till en egen kultur och att det inte fanns någon skillnad mellan folken. Samtidigt innebar dessa kätterska tankegångar att demokratin fick förfäktare över allt i det armeniska området. I mån som armenierna förföljdes och blev utspridda i världen tog dessa missionärer från folkdjupens urgamla kristendom sina demokratiska tankar med sig. Så blev trosföreställningar från Armenien en sjudande underström i hela Europa under medeltiden och vidare in i nyare tiden. Armenierna har på detta sätt kommit att bli demokratins verkliga förespråkare i Västerlandet. Här finns inte plats för att närmare följa upp paulicianernas, bogomilernas, katarernas och albigensernas roll som kättare i Frankrike, på Balkan, i Böhmen och i Tyskland och Holland för att så småningom i olika reformerta och andra sekter i England framstå som den västerländska demokratins föregångare. Det får räcka att påpeka detta viktiga arv från armenierna som de själva är så medvetna om men som vi inte tillräckligt kunnat hålla klart för oss.

Armenierna har emellertid inte bara varit betydande förkämpar för kultur och religion. De har framförallt varit lysande affärsmän som vetat att ta hand om den betydelsefulla orienthandeln och därigenom kommit att i många sammanhang spela en mycket viktig roll för den ekonomiska utvecklingen både i Västerlandet och i Orienten, särskilt då i de delar av Orienten som utgjort förbindelselederna mellan Indien och Kina och Västerlandet. En mycket viktig roll i detta sammanhanget spelade den om Hansan påminnande köpmannagrupp som hade sitt huvudsäte i Julfa, en förstad till Isfahan i Persien. Dessa köpmän bedrev en viktig handel under 1500- och 1600-talet innan sjövägen runt Godahoppsudden börjat att ta riktig fart. De av Julfaköpmännen anlagda faktorierna i Indien och Kina förde sina egna karavaner med orientaliska varor vidare från Julfa genom Ryssland till Arkhangelsk där varorna sedan gick på fartyg den svåra Ishavsvägen ner till England och Holland. Men vår svenska kung Karl XI tyckte att detta var en rätt onödig omväg. Han sände en expedition till Julfa i slutet av 1600-talet och denna expedition ledde till att Julfaköpmännen fick öppna egna faktorier i de svenska städerna Narva och Stockholm. Det var mycket nära att hela orienthandeln hade omdirigerats över Sverige. En svensk orientalist sändes med en av dessa expeditioner från Uppsala till Julfa för att studera det armeniska språket och den armeniska kul- turen. Denne orientalist, Henrich Brenner, studerade länge hos lärda armenier i Julfa. Han gjorde en översättning till latin av Moses Khorenatsis berömda Armeniens Historia. Det var första gången som ett litterärt verk av en armenisk författare presenterades i en vetenskapligt korrekt och dessutom omsorgsfullt kommenterad utgåva i Västeuropa. Men det storslagna initiativet av Karl XI ödelades nästan genast av Karl XII genom att han började det olycksaliga kriget med Ryssland. Den redan blomstrande handelsvägen avstängdes och på hemväg från Persien blev Brenner tillfångatagen av ryssarna och förd till Sibirien där han fick stanna i krigsfångenskap i många år. Så blev hans översättning av Moses av Khorenes historia också försenad innan den äntligen kom ut i trycket. (Sthlm 1733).

Under tiden hade så många andra börjat arbeta på att göra den armeniska litteraturen känd i Europa. Särskilt energisk därvidlag var den grupp av lärda munkar som bosatte sig på ön San Lazar utanför Venedig och där anlade ett armeniskt tryckeri och ett armeniskt bibliotek och började en armenisk skola för de ungdomar som sändes dit att studera. Det var i första hand genom denna källa som armenisk kultur blev känd i Västerlandet. Men detta var då närmast den västarmeniska kulturen. Den östarmeniska hade efter det att Peter den store inte bara erövrat våra svenska baltiska provinser utan också kastat sina blickar mot söder och öster kommit under ryskt inflytande. Den armeniska kolonin i Narva tycks ha fortsatt att blomstra under ryskt välde, och många var de armenier som for dit för att studera. Senare har de rysk-armeniska kulturkontakterna byggts ut allt bättre så att de faktiskt numera är mycket mera blomstrande än de västerländska kontakterna med armenierna.

Detta gäller inte bara om studiet av den klassiska armeniska kulturen och litteraturen. Det gäller i minst lika hög grad om den mera moderna litteratur som från början av 1800-talet växte fram i nära samförstånd med de litterära strömningarna i Ryssland. vi kan om denna litteratur säga att den även i Istanbul och på västarmeniska många gånger tog starkt intryck av de ryska författarna. Men på det hållet spelade också den västerländska litteraturen en viktig roll. Å andra sidan hade de armeniska författarna så många andra stimulerande källor att ösa ur. De hade sin egen heroiska klassiska litteratur som gick tillbaka till tiden före vår egen tideräkning och kanske ännu tidigare— åtminstone vad beträffar folksägner som levde i sång och saga på läpparna bland människor i de små armeniska städerna och byarna. De hade också sin klassiska skriftliga litteratur på grabar och på medelarmeniska att se tillbaka på och nationellt älska och efterbilda. Bland 1800-talets stora prosaister och poeter som denna antologi vill göra västerländska läsare bekanta med hittar man märkliga långa berättande dikter om det armeniska folkets heroer som i själva verket är omarbetningar—mycket självständiga och geniala omarbetningar—av dikter från medeltiden. Man kan i detta sammanhang nämna att den berömda armeniska dikten från 900-talet om David Sassun också finns i en återberättelse av Hovhannes Tumanian som hör till den armeniska lyrikens mästerverk, men tyvärr inte kan återges här i denna antologi om den armeniska prosan. (En sammanfattning av denna legend har nyligen gjorts med UNESCOs stöd av Leon Summelian i "Dardevils of Sassoun". London 1966.)

Denna antologi vill i första hand presentera de författare som skrivit under 1800-talet och som skapat nyarmeniskan som ett skriftspråk. Både författare från den östarmeniska och författare från den västarmeniska dialekten har medtagits. Det blir läsarens sak att bedöma värdet och intresset av dessa författares verk. Mycket av den klassiska litteraturen har inte bara litterärt intresse. De allra äldsta författarna är i stor utsträckning historiker och krönikörer som blivit oersättliga källor för västerländska historiker och etnologer. Men den nyare berättande armeniska litteraturen har med sina levande kontakter i folkliga sammanhang och sina återspeglingar av de kulturförbindelser som de ledande klasserna upprätthållit inte bara litterärt intresse utan också och i första hand värde som en inblick i ett folks liv—ett folk som så att säga utgör själva bryggan mellan österland och västerland. 18

Många kända armeniska författare har framträtt på andra språk och kan därför inte rimligtvis betecknas som armeniska i den trängre mening som denna antologi vill upprätthålla. Den mest kände av dessa moderna författare av armenisk härkomst är William Saroyan. Men ingen vill väl göra honom till en armenisk författare så nära förknippad med amerikansk litteratur av i dag som han är. Man kan däremot fråga sig om novellisten Saroyan skulle ha varit den han är om han inte som bakgrund haft den novellistik som denna antologi vill göra läsaren bekant med.

När vi nu överlämnar studiet av den nyare tidens armeniska berättare till läsaren skall vi närmare gå in på att presentera dessa författare och den krets de tillhör i korta ingresser i samband med varje författare. För en mera ingående kännedom om den armeniska litteraturen och kulturen hänvisas alltså läsaren till dessa ingresser.

Carl Elof Svenning

 

 

 

 

Fotnot

1.Av politiska orsaker "utrotades" år 1915—20 omkring en och en halv miljon armenier i det gamla ottomanska Turkiet.

2.Detta ledde till motsättningar både till den grekiskortodoxa och senare även till den romerska kyrkan. Den armeniska kyrkan är monofysitisk, dvs. den tror att Kristus har endast en natur, odelbar. Dessa i och för sig betydelsefulla problem är så omfattande att det ansetts vanskligt att närmare gå in på dem i denna antologi.