När kom till oss var hon åtta månader gammal. Hade då tillbringat sitt liv i kennel med allt vad det innebär. Bl.a. tog det månader innan jag kunde få henne att förstå banala ting, som att man bör rasta sig utomhus. Nu mer har hon förstått meningen med det mest elementära i livet. Hon har även tittat på lite svårare övningar än att gå ut för att kissa..

Debbie har med bravur klarat av anlagsklassen, samt en 1:a i öppenklassen på viltspår. Vi har även börjat känna på lydnadsklass I. Det är så kul att det mesta blir fel, eftersom det går för fort.  När jag har hunnit säga "sta.."  i stanna, så har hon slängt sej  i backen med en smäll - för länge sen - och även hunnit med att sätta sig upp igen för att göra nästa övning. Den har hon räknat ut, borde vara allt annat hon lärt sej. Oftast har jag själv inte tänkt likadant men hon är lika entusiastisk för det. När vi tränar blir det alltså mycket energi som läggs på att hon ska vänta med alla roliga tricks, tills jag har hunnit bestämma vilket hon ska utföra. Under våren började vi tävla lite grand på lydnadsprov. Kanske väntar även SVCH titeln...