Fort Laramie Treaty of 1868 Sedvänjan att sluta avtal med indianska stammar för att klargöra äganderätten till land, praktiserades redan av de första engelska bosättarna i den nya världen. När kolonierna till slut blev Förenta staterna, fortsatte man på samma linje. USAs första president, George Washington, lovade 1783 att hans regering skulle sträva efter att föra en god indianpolitik genom att behandla indianerna väl, och hellre köpa land av dem än att driva bort dem med vapenmakt. Denna strategi var rådande i nästan ett hundra år. Till en början hade det amerikanska Krigsdepartementet ansvar för indianfrågorna. En ny myndighet, Bureau of Indian Affairs (BIA), inrättades 1824. Denna myndighet fick nu till uppgift att sköta kontakten med indianstammarna. En speciell tjänst inom regeringen skapades 1832, då man utsåg indiankommissionärer, som fick till uppgift att representera staten i alla förhandlingar med indianerna. År 1849 tog Inrikesdepartementet över alla indianfrågor. Oavsett vilken myndighet eller organisation som skötte kontakten med indianstammarna, gick den amerikanska regeringens indianpolitik i praktiken ut på att köpa land från indianstammarna, dra upp gränser, och hoppas på att landets landhungriga befolkning skulle hålla sig på sin sida om gränsen. I allmänhet fungerade inte detta system. Traditionen att köpa indianland och hela tiden driva indianstammarna västerut ändrades i slutet av 1840-talet. De flesta indianer hade då blivit undanträngda till områden väster om Mississippifloden, där man trodde att det var mindre chans att indianer och vita skulle drabba samman. Men när den vita befolkningen på östkusten fick höra att det fanns bördig jord och förekomsten av guld på indianernas land i väster, fungerade inte Mississippifloden längre som en naturlig gräns mellan indianer och vita. Vita började nu flytta in på indianernas land, och en konflikt om landrättigheter låg nu nära till hands. Regeringsombudet för indianfrågor insåg nu att det gamla systemet var föråldrad och fungerade inte längre. Han menade att det var förståndigare att upprätta särskilda landområden för indianer, så att den amerikanska regeringen kunde säkra land till sitt eget folk. För att uppnå detta mål, var regeringen tvungen att få prärieindianerna att ge upp lite av sin mark. Idén om indianreservat föddes nu. Under 1800-talets första hälft slöt de västliga siouxerna tre fredsavtal (1816, 1825 och 1837) med Förenta staterna. Dessa tidiga avtal handlade inte om landavträdelser, utan att fred och vänskap skulle råda mellan de båda folken. Visserligen avtalade siouxerna bort allt land de en gång hade varit i besittning av öster om Missourifloden 1837. Men eftersom siouxerna vid den tiden sedan länge levde väster om Missourifloden hade det ingen betydelse för dem. När de olika siouxhövdingarna godkände Horse Creekavtalet från 1851, avstod stammen från stora delar av sitt land. Siouxerna lovade att upphöra med sina fientligheter mot andra stammar, och amerikanska medborgare som reste genom deras land. Siouxerna lät även Förenta staterna att bygga vägar och fort i sitt land. I avtalets femte kapitel definierades gränser mellan de olika stammarna på prärien. Stammarna lovade att respektera varandras nya landområden. För att kompensera siouxerna för avträtt land lovade Förenta staterna att betala ut 50 000 dollar årligen i 50 år. Horse Creekavtalet eller det första Fort Laramieavtalet godkändes av Senaten, men signerades aldrig av Presidenten. Det finns en felaktig uppfattning att orsaken till alla indiankrig på prärien under 1860- och 1870-talen berodde på att vita bosättare och soldater ideligen bröt ingångna fredsavtal. I fredsavtalet vid Horse Creek 1851 lovade ju siouxerna på hedersord att upphöra med alla stridigheter mot andra indianstammar. Men när hövdingarna för de olika siouxstammarna hade signerat avtalet och fått sina presenter, reste de norrut och påbörjade ett två års långt krig mot kråkindianerna. De körde ut kråkindianerna från deras land i dagens Wyoming och Montana, och tog det i besittning. Detta krig var ett klart brott mot avtalet vid Horse Creek. Den amerikanska regeringen hade enligt avtalet nu rätt att dra in alla ransoner, men det gjorde den inte. När löjtnant John Grattan besköt ett siouxläger vid North Platte River i augusti 1854 hade siouxstammarna brutit Horse Creekavtalet i tre år. Nu började den amerikanska regeringen förhandla fram flera avtal med indianstammarna på prärien. Syftet med dessa avtal var att få indianerna att slå sig ner i reserverade landområden och bli jordbrukare. När man upptäckte guld i västra Montana i början på 1860-talet, orsakade det en guldrusch utan dess like i USA. Flera tusen gruvarbetare reste nu till guldfälten i Montana längs Bozemanleden, som passerade siouxernas jaktmarker i Powder Riverområdet. Många amerikaner fick betala med sina liv för att de använde Bozemanleden. På våren 1865 bjöd därför en amerikansk fredskommission in siouxerna till Fort Laramie i ett försök att förhandla fram ett nytt fredsavtal. Regeringen ville nu få garantier att det var ofarligt för sina medborgare att färdas längs Bozemanleden. Under mötet dök plötsligt överste Henry B. Carrington upp med en styrka på 700 man, med uppdrag att uppföra tre fort längs Bozemanleden. Siouxerna blev rasande, och under sin ledare Red Cloud lämnade de omedelbart förhandlingarna. Under några hektiska sommarmånader 1866 byggde Carrington tre fort, som hade till uppgift att skydda amerikanska medborgare som färdades längs Bozemanleden. Men forten blev snabbt omringade av siouxer och cheyenner, som i princip skar av forten från omvärlden. I stället för att skydda emigranter och guldletare var soldaterna i forten tvungna att skydda sig själva. Striderna som nu bröt ut mellan siouxer och den amerikanska armén, hösten 1866 till våren 1868, kallas för Red Clouds krig. I december 1866 drabbades armén av en katastrof, då en soldatstyrka på åttio man lockades ut från ett av forten och dödades till sista man. En panikslagen kongress upprättade då en ny fredskommission som ånyo skulle försöka förhandla fram en varaktig fred med siouxerna. Kommissionen leddes av William Tecumseh Sherman och bestod av politiker och kristna reformister. Fredsmötet ägde rum på våren 1868, vid Fort Laramie i Wyoming. Man hade planerat att hålla ett stort gemensamt möte med alla siouxstammar, men i slutet på året hade tre separata avtalsförhandlingar ägt rum. I april och maj anlände Spotted Tail, som företrädde bruléstammen, och American Horse, som företrädde en grupp från oglalastammen, till Fort Laramie och undertecknade avtalet. Men andra siouxledare vägrade inställa sig vid Fort Laramie. I juli mötte kommissionen ledare från hunkpapa-, blackfoot-, two kettle-, sans arc- och minneconjoustammarna ombord på ångfartyget Agnes vid Missourifloden. Även dessa ledare undertecknade avtalet. Man gjorde nu ett tillägg i avtalstexten, vilket var en förutsättning för att de militanta ledarna, med Red Cloud i spetsen, skulle godkänna avtalet. Regeringen lovade att överge alla fort som hade byggts längs Bozemanleden. Order om fortens avveckling togs av regeringen i september. Innan tidsfristen för fortens utrymmande gick ut, brände siouxer och cheyenner ner forten, vilket var ett brott mot avtalet. Och slutligen, den 6 november 1868, dök Red Cloud och andra ledare upp vid Fort Laramie och undertecknade avtalet. Kongressen gjorde avtalet giltigt den 16 februari 1869. Fort Laramieavtalet från 1868 består av sjutton artiklar, som kan delas in i fyra avsnitt. I det första avsnittet lovar de inblandade parterna varandra fred. I det andra avsnittet avsätts ett reservatland åt siouxstammen (The Great Sioux Reservation), som omfattas av allt land väster om Missourifloden i dagens Syd Dakota. Avtalets tredje och längsta avsnitt, tar upp hur regeringen genom en rad samverkande åtgärder skall hjälpa och få indianerna i reservatet att smälta in i det amerikanska samhället. Skolor skall byggas, säd och kläder skall delas ut till indianer som tar upp jordbruk, och agenturer skall etableras så att varor kan fördelas till de olika stammarna. I avtalets fjärde avsnitt lovar regeringen att inga ändringar eller tillägg i avtalet får göras utan att tre fjärdedelar av den vuxna manliga siouxbefolkningen godkänner det. Slutligen erkänner avtalet att området som omfattas av Bozemanleden i Bighornområdet är fortfarande indiansk mark. Inga vita får passera eller bosätta sig i detta område och regeringen får inte bygga några fort i det. Eftersom Fort Laramieavtalet erkänner siouxindianernas suveränitet över Bighornområdet, ansåg krigsledare som Red Cloud att de därmed hade vunnit kriget mot Förenta staterna. Samtidigt var regeringens tjänstemän nöjda, eftersom de ansåg att avtalets många hjälpåtgärder till siouxindianer som valde att göra reservatet till sitt permanenta hem och önskade ta upp jordbruk, skulle göra dem till fredliga indianer. Dessa vitt skilda åsikter underblåste en konflikt mellan siouxerna och Förenta staterna fram till striden vid Little Bighorn åtta år senare. En mycket längre dispyt gällde avtalets tre fjärdedelsregel (artikel 12), angående framtida ändringar i avtalet. Ledare i kongressen hävdade att regeringen inte var tvungen att följa denna regel för all framtid, medan siouxledare i årtionden argumenterade för att just denna grundregel erkände siouxernas självbestämmanderätt, och därmed skyddade dem mot federalt inflytande över stammen. |