Bland siouxerna fanns det två typer av brödraskap, de så kallade krigarsällskapen (Akicita society) och de så kallade civila sällskapen (Nacas society). De västliga siouxerna eller lakota hade minst nio krigarsällskap; rävsällskapet, kråksällskapet, starka hjärtsällskapet, grävlingssällskapet, lanssällskapet, mandansällskapet, vita hästsällskapet, gräsdanssällskapet och det vita sällskapet.
En siouxmans sociala status i stammen bestämdes huvudsakligen av hans krigiska meriter. Redan i liten ålder tränades han till att bli en krigare. När han sedan blev vuxen gick han med i ett krigarsällskap för att där odla sitt intresse för krigets ädla konst. Krigarsällskapen var sammanslutningar av män, som hade krig som gemensamt intresse. Antalet krigarsällskap inom varje band varierade under olika perioder. Även deras popularitet skiftade från tid till tid. Krigarsällskapet Crow Owners kunde till exempel under en period vara oerhört populärt bland oglalas och därför ha många medlemmar. Samtidigt kunde Crow Owners vara ett litet och obetydligt sällskap bland brulés och kanske inte alls existera inom något annat band.
Man tror att krigarsällskapen kom till genom en enskild persons dröm. I en sådan speciell drömvision, uppenbarade sig en övernaturlig varelse som gav drömmaren i uppgift att bilda ett sällskap, som skulle vara till nytta för hela stammen. Drömvarelsen gav honom instruktioner om vilka uppgifter och regler sällskapet skulle ha, samt hur medlemmarna skulle klä sig och vilken utrustning de skulle ha. Troligen var sällskapens ursprungliga uppgift att glorifiera krig och skapa professionella krigare. Sällskapens medlemmar var i olika åldrar. Det var vanligt att en ung pojke erbjöds medlemskap i samma band som hans far tillhörde. Kravet för medlemskap var dock att han hade deltagit i minst en krigsräd. Sällan eller aldrig gick ett helt sällskaps medlemmar tillsammans ut i krig. Enskilda medlemmar deltog naturligtvis i krigsräder och förväntades då att upprätthålla sitt och sällskapets goda rykte. Trots sällskapens krigiska inriktning var deras uppgifter inom stammen av fredlig karaktär. Deras uppgift var att upprätthålla lag och ordning under sommarens stora lägersammankomster.
Rävsällskapet–Tokala (Fox eller Kit Fox society)
Det här var det populäraste och viktigaste sällskapet i oglalastammen. Sällskapets medlemmar såg upp till och härmade räven som man ansåg att rävens mest särpräglade egenskap var att hitta saker, till exempel märgfyllda ben, som låg nergrävda i marken. Således strävade medlemmar efter att efterlikna rävar när de var ute på krigsräder. De såg sig som listiga rävar och betraktade sina fienden som ben.
I denna självbiografiska teckning som är gjord av hunkpapasiouxen Swift Dog, attackerar och dödar konstnären en kråkindian. Swift Dog var medlem i tokalasällskapet och är beväpnad med en båglans som var reserverad enbart för ledarna i tokalasällskapet.
Tokalasällskapet hade tolv ledare, två pipe keepers, fyra lance bearers, två whip bearers. två rattle keepers och två drummers. Trots att ledarna hade olika uppgifter ansågs de vara jämlika i makt och betydelse. Sällskapet ägde två speciella pipor. Det är troligt att de som förvaltade piporna ledde sällskapens möten. Det sägs också att när medlemmarna var ute i strid, stoppade pipförvaltaren sin pipa med tobak och lade ner piphuvudet på marken strax innan man attackerade fienden. Under attacken bar pipförvaltaren med sig skaftet. Om attacken var framgångsrik, med många dödade fienden och inga egna förluster, återvände man till piphuvudet och monterade ihop det med skaftet så att man kunde ta en segrande rökstund.
Tokalas mest fruktade och modigaste medlemmar var de fyra lansbärarna. De förväntades alltid att ta täten i en attack, och aldrig någonsin retirera. De som accepterade att bli vald som en lansbärare stämde träff med döden, ansåg man. De bar raka lansar som tecken på sitt ämbete. Två av lansarna var dekorerade med pärlor och de andra var lindade med utterskinn. Alla lansar bar två örnfjädrar och en bit rävskinn. I mitten på lansen knöt man fast korta fjädrar av kråka, skata eller präriehöna tillsammans med en lång örnfjäder. Lansarnas spetsar var av järn. Piskbärarna var sällskapets poliser. De tog kontakt med nya medlemmar, nekade personer från att bli medlemmar och bestraffade de som inte kom till mötena. De såg även till att medlemmarna dansade och inte var inaktiva under sällskapets möten.
Tokala Bow Lance
En mycket speciell lans som endast två medlemmar i rävsällskapet ägde var den så kallade Tokala Bow Lance. Till formen var den konstruerad som en pilbåge och med en fullvuxen mans längd. Den var utrustad med en sentrådsträng som på en pilbåge, trots att den aldrig spändes eller användes som en pilbåge. Den nedre delen av lansen hade en lång spets, som kunde användas mot fienden som ett stötvapen. Den här speciella och mycket ovanliga lans betraktades äga andlig kraft. Därför fick den aldrig nudda vid marken. När den inte var i bruk fick den vila på en bädd av salvia.
Ägarna till Tokalalansen hade till uppgift att leda de andra krigarna i strid och själva åta sig de farligaste uppdragen i krigsräder. Tokalalansägarna gick ännu längre i sin roll som krigare än alla andra rävkrigare. När en tokalalansägare bytte grepp om lansen från höger hand till vänster fick han inte vända om i strid. Om det krävdes av honom, var han tvungen att hålla stånd mot fienden tills han dog eller blev fritagen av sina kamrater.
Minneconjousiouxen One Bull (Tatanka Winjila), White Bulls yngre bror och systerson till Sitting Bull, var medlem i rävsällskapet, och var en av sällskapets fyra Pipe Keepers. One Bull var även en av Sitting Bulls livvakter, som skyddade honom, höll reda på hans ägodelar och såg till att hövdingens order efterlevdes. One Bull deltog i striden vid Little Bighorn 1876 och följde med Sitting Bull till Kanada efter striden ett år senare. Sommaren 1881 sträckte One Bull och Sitting Bull vapen på amerikansk mark tillsammans vid Fort Buford.
Kråksällskapet–Kangiyuha (Crow Owners society)
Detta sällskaps medlemmar var erfarna och framgångsrika krigare. De försökte efterlikna kråkan, som alltid upptäckte och var först på plats när ett djur eller en krigare hade dött. Medlemmarna trodde att deras pilar skulle flyga genom luften lika rakt och säkert som en kråka, om de bar en uppstoppad kråka runt halsen. De skulle då kunna hävda att de var först med att attackera fienden. Det var kråkkrigare som ofta valdes till att välja en plats för vinterläger.
Starka hjärtsällskapet–Cantetinza (Strong Heart eller Brave Heart society)
Medlemmarna i sällskapet De starka hjärtana var fysiskt, psykiskt och mentalt starka så att de var beredda på att lösa stora katastrofer som stammen kunde utsättas för. De svor att de skulle uppträda med hög moral, att de måste kontrollera sin känslor och inte göra något förhastat. Deras uppgift var att försvara stammen om den blev attackerad och ta hand om fattiga och behövande. Även detta sällskap utsåg medlemmar som arbetade som poliser under stora sammankomster.
Detta sällskaps mest kända medlem var hunkpapasiouxen Sitting Bull. Som 24-åring valdes han in som medlem i De starka hjärtanas sällskap. Det var en stor ära för Sitting Bull, för sällskapet ansågs vara det mest prestigefyllda siouxsällskapet. Endast de modigaste krigarna antogs.
Denna teckning, som är utförd av Sitting Bulls farbror Four Horns, visar Sitting Bull när han räknar coup på en liten assineboinpojke. Sitting Bull är klädd som en skärpbärare i det starka hjärtsällskapet. Sitting Bull adopterade pojken och döpte honom till Jumping Bull. Händelsen ägde rum vid Missourifloden 1857.
De starka hjärtana hade 40 till 50 medlemmar. Sitting Bull valdes till Sash Wearer (Skärpbärare), som rankades direkt under sällskapets två ledare. En Sash Wearer hade rätt att bära en tätt åtsittande huvudbonad, som var täckt med avklippta kråkfjädrar och ett par tunt nerhyvlade buffelhorn. Mellan dessa horn satt det fast vita hermelinsvansar, som hängde ner över bärarens rygg. Ägaren bar även ett skärp i rött ylletyg, som var 30 cm brett och dekorerad med örnfjädrar. I ena änden fanns det en slits så att ägaren kunde trä skärpet över huvudet och ena armen, så att det hängde över axeln och vidare ner på marken. En Sash Wearer förväntades att sätta sitt liv på spel i strid. Genom att påla fast sig i marken med hjälp av en lans eller en pinne, som kördes igenom skärpets bakände som vilade på marken, kunde endast en kamrat frigöra honom. För en Sash Wearer hade svurit att aldrig backa i strid förrän han hade segrat.
Grävlingssällskapet–Ihoka (Badger society)
Badgersällskapet startades av en man som drömde om en grävling. De som var medlemmar i badgersällskapet ansågs vara de mest extrema krigarna i stammen. De var dumdristiga och chansade ofta i strid med risk för sina liv. De härmade den envisa grävlingen, som utan att tänka sig för kunde gå i närkamp med en björn, som är tio gånger större en den själv, och gick vinnande ut ur kampen. Sällskapet var känd för sina krokiga lansar som var lindade med vargpäls, hästpiskor med sågtandad sida och armband i utterpäls och utterskinn och axelbeklädnad i utterskinn som senare dekorerades med små speglar med syfte att förblinda fienden.
Lanssällskapet–Sotkayuha (Bare Lance Owners society)
Det här sällskapet hade mycket gamla traditioner. Den symboliska “bare lance” var en rak lans utan dekorationer. Unga krigare gick med i detta sällskap, fastän sällskapet medlemskap var begränsad till som mest tjugofyra personer.
Mandansällskapet–Miwatani (Mandan society)
Det här sällskapet kallades även för “De långas sällskap” eller “sällskapet med huvudbonaden av ugglefjädrar” eller “icke flyktsällskapet”. Medlemmar i mandansällskapte var undantagna från akicitatjänstgöring. Även detta krigarsällskap hade mycket gamla anor och man tror att det bildades av en man som hade drömt om en ugglevarelse. Det var svårt att bli upptagen i mandansällskapet, för ett specifikt inträdeskrav var att blivande medlemmar var tvungna att svära en ed om att offra sitt liv i strid om det behövdes det. Fyra av sällskapets medlemmar ägde var sin “sach”, en bred skinnremsa eller rem som träddes över huvudet och vars bakdel nådde ner till marken. Dessa sach-wearer hade lovat att påla fast sig genom skinnremsan i marken under en speciellt svår strid, och stå kvar där tills de blev dödade eller räddade av en kamrat.
Vita hästryttarsällskapet–Sunkska akanyanka (White Horse Riders society)
Medlemmarna i det vita hästsällskapet var främst äldre och erfarna krigare, som målade sina vita hästar med krigssymboler så att fienden kunde se dem på avstånd. Dessa äldre krigare hade även en social funktion i stammen, de såg nämligen till att familjer till skadade krigare, som inte kunde jaga på grund av sina skador, inte gick hungriga.
Gräsdanssällskapet–Omaha (Grass Dance society)
Detta sällskaps ursprung kan man spåra till omahastammen och en helandegörande rit där gräsdansen ingick. Även hästdansen och kitteldansen kommer från detta sällskap. Två typiska för siouxerna klädesplagg har sitt ursprung från detta sällskap, den så kallade hair roach och crow belt, vilka kan ses än i dag på powwows.
Det vita sällskapet–Wiciska (White Marker society)
Utmärkande för detta sällskap var de magnifika fjäderbuskar med hängen ända ner till marken av vita örnfjädrar som medlemmarna bar. Dessutom ägde vare medlem en buffelhud och senare en filt som var dekorerade med ett brett band av piggsvinstaggar eller glaspärlor.
De civila sällskapen (Nacas)
Förutom krigarsällskapen, vars medlemmar var män i aktiv krigarålder, fanns det civila sällskap för män som hade pensionerat sig som krigare. Nacas medlemmar var äldre män i fyrtioårsåldern och uppåt. De civila sällskapen var representerade hos alla tetonstammar. De mest kända av dessa civila sällskap var Naca Ominicias (Big Bellies), Ska Yuhas (White Horse Owners), Miwatanis (Tall Ones) och Iyuptalas (Olw Feather Headdresses).
Det viktigaste och det mest inflytelserikaste civila sällskapet var Naca Ominicias. Sällskapets medlemmar hade tidigare varit hövdingar, skickliga jägare eller modiga krigare. De kanske var erkänt skickliga shamaner eller äldre män som var kloka och generösa. Medlemmarna fungerade som stammens regering. Nacas höll sina möten i en stor rådstipi (Red Council Lodge) som stod mitt i lägret. Där satt de och tog emot spejarnas rapporter, bestämde om de skulle genomföra en gemensam buffeljakt eller flytta lägret. De tog även viktiga beslut som gällde krig och fred.
Naca Ominicias var stammens lagstiftade församling. De utsåg alla Wicasa Itacans, som var stammens administrativa del. Hos brulérna till exempel utsåg Nacas tio Wicasa Itacans, som kom från sina egna medlemmar. Hos oglalas valdes sju Wikaca Itacans. När Nacas hade kommit fram till ett enhälligt beslut i en fråga, informerades Wicasa Itacans om det. De samlades då för att tolka beslutet och såg sen till att det genomfördes. Det var Nacas som utsåg kandidaterna till de blivande skjortbärarna (Wicasas) som sedan utnämndes av Wicasa Itacans.