Efter rådslaget och skärmytslingen vid Cedar Creek lovade flera minneconjou- och sans arcband Miles att de skulle kapitulera. Men de höll inte sitt löfte. Av cirka 2 000 minneconjou- och sans arcsiouxer, som hade accepterat villkoren i kapitulationen, återvände knappt 20-30 indianer till reservatet i Dakotaterritoriet. De övriga stannade kvar och anslöt sig till Crazy Horse och andra ledare, som fortfarande trotsade armén genom att jaga söder om Yellowstonefloden. Även Sitting Bull med sitt folk fortsatte att undvika armén. Sent i augusti 1876, började Miles 5:e infanteriregemente bygga en soldatgarnison vid Tongueflodens utflöde i Yellowstonefloden. Senare kom den att ersättas av Fort Keogh (1877-1908), som byggdes i närheten.

Vintern 1876-77, var ovanligt sträng i Wyoming och Montana. Väder med kraftiga snöfall och minusgrader kom tidigt till slätterna och bergen i östra Montana. Bufflar och andra stora jaktbyten undvek därför detta område. Oglala- och cheyennelägren, som låg längs Tonguefloden, innehöll därför lite mat inför vintern. Från september till sent in i december hade Miles soldater utfört en serie militära kampanjer mot siouxerna i området. Vid varje drabbning hade indianerna flytt fältet.

När Miles indianspejare informerade de olika oglala- och cheyennelägren att Miles skulle behandla dem väl och rättvist om de gav upp, började Crazy Horse och de andra ledarna att tänka på en eventuell kapitulation. De diskuterade frågan, och beslutade sig för skicka en fredsdelegation till Tonguegarnisonen, för att höra vad Miles hade att erbjuda. Fredsgruppen dök upp i närheten av garnisonen mitt på dagen, den 16 december. Där beslutade de sig för att sända iväg åtta ledare i förväg. Medlemmarna i denna förtrupp hade knutit fast vita tygstycken vid sina lansar, som tecken på att de kom i fredliga avsikter. På vägen till garnisonen var de tvungna att passera arméns kråkspejarläger. Vad som därefter hände, har beskrivits av Simon Snyder, en av garnisonens officerare:

"Klockan 11.05 på förmiddagen, hördes skottlossning i riktning mot kråkindianernas läger. En truppavdelning sändes omedelbart ut och grupperade sig runt garnisonen, när det uppenbarade sig att fem siouxer...hade försökt komma in under parlamentärflagg, upptäcktes av kråkorna när de hade passerade deras läger och alla blev dödade innan de lyckades nå garnisonen...Av de indianer som mördades har Bull Eagle, Tall Bull, Red Cloth och Red Horses blivit identifierade. Alla var hövdingar".

Siouxdelegationens förtrupp hade kallblodigt mördats av sina dödsfiender kråkindianerna. Miles var naturligtvis oerhört besviken. Hans strävan att försöka uppnå en fredsuppgörelse med siouxerna var nu orealistisk. Genast beordrade han kapten Dickey att avväpna kråkspejarna och beslagta deras hästar. Dagen efter, skickade Miles ut två av sina siouxspejare, med uppdrag att leta upp de fientliga indianernas läger. Med sig hade de banemännens hästar och gevär som fredspresenter samt en ursäkt som förklarade att det vita inte hade med morden att göra. Spejarna kunde inte, eller rättare sagt vågade inte, hitta Crazy Horses läger och återvände den 21 december med oförrättat ärende.

Den 26 december utförde Crazy Horses siouxkrigare en kvick räd mot Tonguegarnisonen och försvann med alla biffkor. Miles ville nu slå till mot Crazy Horses indianer så fort som möjligt. Endast en målmedveten och kraftfull expedition, kunde få oglalasiouxerna och nordcheyennerna på knä. Från sina spejare fick Miles reda på att de stulna boskapen hade drivits söderut längs Tongueflodens dalgång. Förmodligen var boskapstjuvarna på väg mot indianernas vinterläger. Miles skickade genast ut kompanierna C och F, från det 22:a infanteriet, och kompani D, från det 5:e infanteriet, under ledning av kapten Dickey, för att följa efter boskapstjuvarna. Nästa dag följde löjtnant Carter efter Dickeys styrka med kompani K, från det 5:e infanteriet. Den 29 december lämnade så general Miles garnisonen med kompanierna, A, C och E ur sitt egna 5:e infanteri, för att personligen ta befäl över expeditionen.

Miles styrka uppgick till 436 officerare och soldater, några få vita spejare, två kråk- och en bannockspejare. Med sig hade de två kanoner, som de visste att indianerna fruktade. All proviant och ammunition lastade man på vagnar som drogs av mulor. Miles var fast besluten att jaga indianerna genom is och snö och tvinga dem till strid eller kapitulation. Han var beredd att ligga ute i fält så länge det behövdes, trots snöstormar och kyla.

Miles infanteristyrka marscherade 18 kilometer i 30 minusgrader första dagen. De marscherade uppför Tonguefloden i djup snö, ibland gick de ut på isen för att undvika den djupa och svårforcerade snön. Beridna spejare befann sig hela tiden flera kilometer framför styrkan, för att spana av omgivningarna efter fientliga indianer. En bit bakom huvudstyrkan, rullade trängen sakta fram. Några skärmytslingar med indianerna ägde rum den 1 och 3 januari. En soldat dödades av indianerna när han befann sig långt bakom huvudstyrkan i färd med att samla ihop bortsprungna hästar.

På eftermiddagen den 6 januari passerade kolonnen flera nyligen övergivna indianläger. Siouxerna och cheyennerna rörde sig successivt söderut längs Tonguefloden och Miles infanteri följde efter i deras spår. Sent på eftermiddagen, den 7 januari, attackerades Miles spejare av ungefär 100 sioux- och cheyennekrigare. Striderna var hårda och först när Miles dök upp med en undsättningstyrka, drog sig krigarna tillbaka. Denna eftermiddag hade spejarna tagit en cheyennekrigare och sju cheyennekvinnor till fånga. De berättade till Miles att Crazy Horses- och cheyennernas läger låg endast några få kilometer längre uppströms.

Miles slog nu läger för natten i en skogsdunge vid Tongueflodens södra strand, öster om Wolf Mountains, cirka 18 mil söder om Tonguegarnisonen. Klippiga höjder reste sig nordväst och sydöst om lägret. I söder, rakt framför lägret i floddalen, stod en hög konformad kulle. Denna egendomliga kulle döptes senare till Battle Butte. Ur försvarssynpunkt hade Miles valt en utmärkt lägerplats. Både Miles och hans spejare kände på sig att indianerna skulle slå till nästa dag.

Under den nollgradiga natten började det att snöa kraftigt. På morgonen den 8 december, var soldaterna därför tvungna att sparka bort 90 cm meter djup snö för att göra upp sina frukosteldar. I väntan på att kaffet kokade upp, åt soldaterna stekt fläsk och skeppsskorpor. Under tiden soldaterna åt sina magra frukostar, täcktes höjderna och åsarna, till vänster och höger om lägret, med sioux- och cheyennekrigare. Deras antal var dubbelt så stort som soldaternas, kanske upp till 1 000 krigare. På en av höjderna i nordväst, stod krigare och skrek ut smädelser till soldaterna. En indian skrek åt soldaterna att de skulle äta ordentligt, eftersom det skulle bli deras sista måltid.

Miles beordrade genast sitt artilleri att ställa upp sig på en terrass, som låg rakt framför indianerna, för att avvärja en eventuell attack. De olika kompanierna grupperade sig i stridslinjer och gjorde sig beredda att antingen slå tillbaka en attack eller själva gå till motattack. Striderna bröt ut klockan sju på morgonen. Sioux- och cheyennekrigarna valde att strida till fots på grund av den djupa snön. De började med att attackera löjtnant Carters kompani, som befann sig på andra sidan floden. Miles hade beordrad Carter att ta sig över floden på den norra sidan och gruppera sig där. Carters kompani drev tillbaka indianerna med sin kraftiga eldgivning. Indianerna grupperade om sig och attackerade på nytt, men blev återigen tillbakadrivna.

Under tiden ledde Crazy Horse sina oglalakrigare över floden till några höjder som låg sydöst om soldatlägret. Det var en skenmanöver, som lät Medicine Bear, nordlig cheyennehövding, att gå över floden sydväst om lägret och ta sig upp på Battle Buttes topp. En tredje grupp, bestående av nordcheyenner, ledda av medicinmannen Big Crow, tog upp positioner på topparna till tre åsar i söder, mellan Crazy Horse och Medicine Bear. Där tog de skydd bakom stora stenar och började beskjuta soldaterna som befann sig nedanför dem. För att avvärja hotet från dessa indianska skyttar, pulsade kompani A, under kapten James Casey, genom den djupa snön mot den första åsen. De blev beskjutna av Medicine Bears krigare, men ingen soldat träffades. Casey avancerade och tog över den första åsen, som var den lägsta. När han gick vidare mot de andra åsarna, intensifierades indianernas motstånd, så Casey var tvungen att beordra halt. Miles skickade då iväg kompani D, med Robert McDonald i spetsen, för att hjälpa Casey. Tillsamman tog de även den andra åsen och tvingade indianerna att dra sig tillbaka till den tredje åsen.

På toppen av den tredje åsen stod Big Crow. Där började han dansa och sjunga sin krigssång. Han bar en fjäderbuske som fladdrade för vinden och var klädd i en rödmålad krigsskjorta samt en röd filt. Han skrek och gestikulerade mot soldaterna att de skulle skjuta mot honom. Kompanierna, A och D, fortsatte att avancera mot fiendens positioner. Indianerna visade sig vara dåliga skyttar. Deras kulor plöjde upp fåror i snön, men de flesta passerade ovanför soldaternas huvuden. Kompanierna gjorde slut på hundratals med ammunition. Ytterligare ett kompani, C, anslöt sig till Caseys och McDonalds mannar. Tre kompanier avancerade nu upp mot åsen, där indianerna hade tagit position. En del soldater sårades under attacken och en soldat dödades. Den djupa snön och den svåra terrängen gjorde att soldaternas stridslinje bröts sönder till flera mindre ojämna grupper. Två soldater, som hade kommit längst fram i stridslinjen, började nu beskjuta Big Crow från nära håll. En av dem sårades av en indiankula, men trots det siktade de samtidigt på Big Crow och sköt.

En av krigarna som befann sig på toppen till den tredje åsen, nordcheyennen Wooden Leg, hade följd hela händelseförloppet i skydd bakom en sten. Han berättade följande om Big Crows öde:

"Big Crow, en cheyenne, gick fram och tillbaka längs den sida på åsen som vätte mot soldaterna. Han bar en fjäderbuske. Han hade ett gevär som han hade tagit från soldaterna vid Little Bighornstriden. När han hade skjutit upp sin ammunition kom han tillbaka till oss som hade sökt skydd bakom stenarna och bad om mera. Cheyenner och siouxer lite varstans gav honom en, två eller tre patroner. Till slut hade han tillräckligt för att fylla sitt patronbälte. Han gick ut på åsen igen och började skjuta på soldaterna och trotsade dem i deras försök att träffa honom med en kula. Alla vi andra stannade kvar bakom stenarna och kikade bara fram för att skjuta. Crazy Horse, oglalahövdingen var i närheten av mig. Kulor träffade stenarna och studsade bort, men ingen träffade oss. En kom nära mig. Den gick igenom min hopvikta filt vid min sida. Slutligen föll Big Crow. Han låg där vid liv, men uppenbarligen i behov av hjälp. En sioux följde efter mig för att kravlande ta oss till honom och föra honom i säkerhet. En annan sioux anslöt sig. När jag kom till den skadade mannen tog jag tag om hans fötter och siouxerna greppade tag om hans händer. Kravlandes drog vi honom genom snön. Omkring oss började kulor slå ner. Vi släppte våra grepp och gömde oss bakom stenarna. När skottlossningen upphörde, kröp vi tillbaka och fortsatte. Just då ropade min bror till mig 'Wooden Leg, kom, vi skall lämna platsen'. Jag släppte taget igen och gick till min bror. De två siouxerna fortsatte att släpa bort Big Crow."

Soldaterna avancerade vidare mot åsen. Indianerna pepprade dem med kulor. Men efter en stund, när soldaterna bara var 50 meter framför dem, övergav indianerna sin position och tog med sig Big Crow i sin reträtt. Snubblande och fallande i den djupa snön tog soldaterna sedan åsen i en stormning. De sista skotten i striden avlossades ungefär klockan tolv, mitt på dagen. Den fem timmar långa striden vid Wolf Mountains (i dag även kallad för striden vid Battle Butte) var över.

Indianerna hade fått nog, de hade väldigt lite ammunition kvar. De lämnade nu slagfältet. Med de flydde inte i panik utan drog sig lugnt undan, samtidigt som de besköt de förföljande soldaterna. Soldaterna jagade indianerna i nästan 2 kilometer, då ett kraftigt snöfall satte stopp för förföljandet. Under flyktens gång passerade soldaterna flera läger, vars vinterförråd av mat och materiel beslagtogs eller förstördes.

Efter striden
Trots fem timmars stridande var de få av de inblandade som dödades. Endast två siouxer och en cheyenne (Big Crow, som dog några dagar efter striden) stupade. General Miles förlorade en soldat och nio soldater skottskadades. De låga förlustsiffrorna kan bero på ihållande snöfall, kyla och dålig sikt.

Striden vid Wolf Mountain, den 8 januari 1877, blev en vändpunkt i Siouxkriget. Det var en signal åt siouxer och cheyenner att armén inte gav upp i sina ansträngningar att jaga dem, varthelst de än befann sig. Situationen för indianerna blev svår under vintern. Det största problemet var inte armén, utan att skaffa mat åt alla människor.