Bighorn- och Yellowstoneexpeditionen
Den 1 augusti 1876 lämnar Crook sin bas i Wyoming, för att leta upp Terrys styrka. Två dagar senare anländer överste Wesley Merritt med sin styrka, han hade blivit försenad på grund av incidenten vid War Bonnnet Creek. Med ungefär 2 200 man, 1 500 kavallerister, 450 infanterister, flera hundra indianspejare och civila, är Crook äntligen på marsch mot Yellowstoneområdet.

Den 10 augusti sammanstrålar Crooks och Terrys styrkor. De fortsätter nu tillsammans, med över 4 000 man, mot Tongueflodens mynning i Yellowstonefloden på jakt efter indianerna. Fem dagar senare når de Tongueflodens mynning. Marschen har tagit hårt på manskap och hästar. Indianspåren leder österut, men Crook behöver återigen fylla på proviant, speciellt foder till hästarna. Flera officerare och meniga hoppar av expeditionen här, på grund av sjukdomar. Även spejaren Buffalo Bill och en del civila lämnar expeditionen. Den 23 augusti anländer en ångbåt med proviant till lägret och expeditionen kan dra vidare.

Den 26 augusti nås styrkan av information som säger att en del indianer troligen försöker fly till Kanada. Terry lämnar då Crook, för att skära av indianernas flyktväg. Den 5 september ger emellertid Terry upp. Han återvänder med sin styrka till Fort Abraham Lincoln vid Missourifloden. Där leder han arbetet med att bevaka och avrusta indianer som har återvänt till siouxreservatet. Överste Miles, med det 5:e infanteriet, stannar kvar i fält under vintern 1876-77 för att patrullera av Yellowstonedalen.

Crook får nu ensam söka efter indianerna. Från Powderfloden fortsätter han österut mot Little Missourifloden. Soldaterna var nu rejält slitna. Vädret hade inte varit på deras sida. Kraftiga regnväder och stormar gjorde marschen till ett "helvete". För att spara på matransoner och förhindra skörbjugg, föreslog Crook att soldaterna skulle äta kaktusar och kålrötter, som fanns i mängder längs deras färdväg. Trots det blev soldaterna sjuka. Det kalla vädret och blötan samt näringsfattig kost, ledde till att soldaterna fick diarréer, inflammationer och ledvärk. Två officerare drabbades av gula febern och fraktades med hjälp av hästdragna släpor. Till råga på allt blev en soldat biten av en skallerorm. Men trots detta fortsätter expeditionen. Crook förstod nu att den stora koncentrationen av indianer vid Little Bighornfloden hade splittrats upp i mindre grupper.

Den 4 september vadade Crooks styrka över Little Missourifloden. Nästa dag ägde den första större sammandrabbningen rum efter Rosebudstriden, mellan arméspejare och fientliga siouxer. På eftermiddagen stötte Crooks spejare ihop med några siouxkrigare. Siouxerna vände om och spejarna följde efter i flera kilometer tills siouxkrigarna plötsligt får förstärkning. Den större skaran av siouxer attackerar spejarna, som tvingas att retirera. De stridande parterna slängde iväg några skott mot varandra, men efter en stund drog indianerna sig tillbaka. Det var uppenbart att Crooks styrka hade kommit i närheten av ett större indianläger och att indianerna bara var intresserade av att hindra spejarna från att upptäcka det.

Trots soldaternas protester och brist på mat, bestämmer sig Crook för att fortsätta söderut mot Black Hills för att skydda guldgrävarna där. Crooks bekymmer över kåkstäderna i Black Hills var berättigad. Indianspåren ledde söderut. Sedan juli hade siouxkrigare hotat vita guldletare som vistades i Black Hills södra områden.

Crook fortsatte in i Dakotaterritoriet och slog läger vid Grandfloden. Marschen dit hade återigen varit tuff. Varje dag hade man varit tvungna att avliva hästar som var så svaga att de inte kunde stå. Soldaternas matransoner hade tagit slut tidigt under marschen och de hade tvingats leva på vad naturen kunde erbjuda. Just på grund av den kritiska matsituationen, var Crook tvungen att skicka iväg en styrka, på 150 man från det 3:e infanteriet under ledning av kapten Anson Mills, till guldgrävarlägren i norra Black Hills, för att skaffa mat.

Striden vid Slim Buttes, 9 och 10 september 1876
Ironiskt nog fanns det flera fientliga siouxer i närheten av Crooks styrka än han någonsin kunde ana. Efter Custerstriden splittrades det stora indianlägret vid Little Bighornfloden upp i mindre grupper. Större delen av nordcheyennerna valde att jaga vid Little Bighorn- , Bighorn- eller Tongueflodernas källor i Wyomingterritoriet. Olika grupper av siouxer, i sällskap av en del cheyenner, drog mot nordöst. En del av dem begav sig direkt till buffelmarkerna norr om Yellowstonefloden. Andra valde att jaga längs Tongue- och Powderfloderna. Några förflyttade sig längre österut för att antingen återvända till Red Cloud- eller Spotted Tailagenturerna i nordvästra Nebraska eller för att idka byteshandel i Black Hills. Den senare gruppen, som leddes av Sitting Bull och Crazy Horse, planerade sedan att återvända till Yellowstoneområdet för att jaga. Tidigt i september 1876 hade de flesta av dessa siouxer slagit läger längs Grandfloden, i nordvästra Syd Dakota.

En grupp indianer, bestående av minneconjou-, oglala- och brulésiouxer samt några cheyenner, som var på väg till Spotted Tailagenturen, hade slagit upp sina tipier i skydd av en höjd, som kallades för Slim Buttes, i nuvarande nordvästra hörnet av Syd Dakota. Lägret låg på bägge sidor om floden Gap Creek och bestod av 37 tipier, ungefär 260 personer. Gruppen leddes av oglalasiouxen Roman Nose och minneconjousiouxerna Iron Plume (American Horse), Red Horse, Dog Necklace och Iron Thunder. Samtliga var mindre hövdingar, som då var okända för de vita.

Kapten Mills trupp, bestående av fyra officerare och 150 meniga från det 3:e kavalleriet, var uppdelad i två bataljoner. Den ena bataljonen leddes av löjtnant Emmet Crawford och den andra av löjtnant Adolphus H. Von Leuttwits. Truppen lämnade Crooks läger vid Grandfloden den 7 september, med order om att så fort som möjligt fortsätta till Deadwood City i Black Hills, för att skaffa förnödenheter.

Truppen marscherade söderut, med spejaren Frank Grouard i spetsen, i drygt tre mil innan mörkret tvingade dem att slå läger. I gryningen nästa dag fortsatte styrkan, det hade börjat regna och marken var svårframkomlig på grund av det leriga underlaget. På eftermiddagen upptäckte spejarna några indianer, vars ponnyer var fullastade med jaktbyten. Och lite längre fram såg de en ponnyhjord som stod och betade vid foten av Slim Buttes. Detta var tydliga tecken på att ett indianläger låg längre fram. Mills blev informerad om detta, och avancerade i riktning mot lägrets förmodade läge. Några kilometer längre fram gjorde han halt och begav sig ut på en rekognosceringsrunda tillsammans med Frank Grouard. När de återvände konsulterade Mills med sina officerare. De flesta var för en attack. Mills slog läger några kilometer framför indianlägret. Återigen begav han och Frank Grouard sig ut igen, för att ta reda på lägrets storlek och antalet krigare. Spaningen gjorde inte Mills klokare, beroende på Grouards rädsla att komma för nära lägret.

Trots otillräcklig information om lägret, beslutade sig Mills för att attackera det. Attacken skulle ske i gryningen, då indianerna låg och sov. Mills skulle förlita sig på det klassiska överraskningsmomentet. Även om indianerna var flera än soldaterna, skulle de fly om attacken var effektiv och välorganiserad, resonerade han. Om attacken blev lyckosam, skulle lägret plundras, krigarna dödas eller tas till fånga. All mat skulle antingen distribueras till Crooks svältande soldater eller förstöras. Det skulle bli en kort strid. Den första stora segern över indianerna, under den stora siouxkampanjen, resonerade Mills vidare.

Under natten stillade soldaterna sin hunger med lite bacon och skorpor, medan regnet öste ner. Mills lät dem till och med att göra upp eldar för att värma sig, trots risken för upptäckt. Strax efter klockan 02.00 på morgonen påbörjade Mills styrka marschen mot indianlägret. De gjorde halt en och en halv kilometer framför lägret. Där lämnades multrängen, under ledning av löjtnant Bubb. Resten av styrkan fortsatte mot indianlägret. Löjtnanterna Crawford och Von Luettwittz, med vardera 50 man, satt av medan löjtnant Schwatka med 25 man satt kvar till häst.

Det tog en timme innan de nådde en höjdkam norr om det sovande siouxlägret. Planen var att löjtnant Schwatkas kavallerister skulle rida rakt in lägret, splittra ponnyhjorden, och skapa så mycket oreda i lägret de bara kunde. Löjtnant Crawford beordrades att placera ut sina mannar i en skärmytslinje, längs en lång höjdkam nordväst om lägret medan löjtnant Von Luettwitz skulle sprida ut sitt manskap längre österut, strax norr om lägret. Båda grupperna skulle vara beredda att öppna eld mot indianerna, för att sedan gå in i lägret, efter Schwatkas inledande kavalleriattack.

När Schwatkas kavalleri närmade sig lägret från nordväst, upptäckte de siouxernas ponnyhjord. Ungefär 400 ponnyer stod och betade, knappt synliga på grund av tjock dimma. Von Luettwitz mannar hade inte hunnit gruppera sig färdigt, när ponnyerna som skrämdes av Schwatkas soldater, började rusa mot lägret. Mills beordrade genast att Schwatka skulle rida efter ponnyerna in i lägret och attackera det. Strax därefter, beordrade han infanteristerna att öppna eld och gå in i lägret. De avancerade tills de var 50 meter framför lägret. Deras kulor lät som ljudet från en hagelstorm, när de träffade indianernas blöta skinn- och tygtipier. Indianerna hade svårt att komma ut ur sina tipier. Läderremmarna, som tipidörrarna hade knutits fast med, hade spänts åt på grund av vätan. Indianerna var tvungna att skära upp tipiväggarna med knivar, för att komma ut.

Lägrets krigare lyckades skicka iväg ett eller två skott mot soldaterna, innan de hjälpte kvinnor och barn att fly ut ur lägret. Löjtnant Von Leuttwits träffades nästan omedelbart av en kula i knät, och bars bort i säkerhet bakom en kulle. Även en menig soldat blev skottskadad. De flesta av lägrets invånare flydde i en sydlig eller västlig riktning. De vadande över floden och tog sig upp genom buskar och snår på andra sidan och vidare upp på en höjd. Andra indianer sökte skydd i en ravin, vid floden, strax väster om lägret. Där ifrån, började de sporadiskt beskjuta soldaterna.

När siouxerna hade övergivit lägret, passade Mills män med stor försiktighet att undersöka det. Lägret var komplett. Indianerna hade inte haft tid på sig att ta med sig sina ägodelar. I en tipi hittade en soldat en fana som hade tillhört Custers kavalleri. De fann även mängder av kött och bär i tipierna. Samtidigt började siouxkrigare dyka upp söder och väster om lägret. Detta gjorde Mills orolig. Soldaterna hade skjutit upp det mesta av sin ammunition. Det föranledde Mills att sända iväg två kurirer till Crook med meddelande om att han hade intagit ett siouxläger och behövde förstärkning.

När siouxkrigarna hade fört kvinnor och barn i säkerhet, återvände de till lägret för att återerövra ponnyerna. Men de hindrades effektivt av Mills soldater. Indianer som hade fattat posto på olika höjder, besköt soldaterna från långa avstånd. För Mills gällde det nu att enbart koncentrera sig på att försvara indianlägret, tills Crooks huvudstyrka anlände.

En stor grupp bestående av siouxkrigare, kvinnor och barn hade sökt skydd i en djup ravin i väster, söder om Gap Creek. Det var en bra plats ur försvarstaktiska skäl. Men den var omöjlig att fly ifrån utan att riskera sitt liv. Siouxerna i denna ravin, kände sig inte manade att ge upp, trots att de befann sig i en "återvändsgränd". De visste att andra siouxläger låg i närheten och att krigare från dessa läger säkert skulle komma och hjälpa dem. En soldat, menige John Wenzel, smög sig väldigt nära ravinen men blev träffad rakt i huvudet av en siouxkula, och föll ner död. Sergeant Kirkwood träffades i sidan av en kula och sergeant Edward Glass fick sin arm sönder skjuten, när de närmade sig ravinen. Efter denna händelse skickade Mills iväg ytterligare en kurir till Crooks styrka om hjälp.

Med Crook i spetsen hade huvudstyrkan fortsatt i Mills fotspår. Strax efter gryningen den 9 september, dök Mills två kurirer upp och talade om för Crook att Mills hade attackerat ett fientligt siouxläger, ungefär 3 mil längre fram. En stund senare dök den andra kuriren upp och meddelade att indianerna höll på att få förstärkningar. En soldat hade stupat och sex hade sårats och läkarhjälp behövdes så snabbt som möjligt. Crook beordrade genast Merritt att samla ihop soldater ur 2:a, 3:e och 5: kavallerierna, som fortfarande hade utvilade hästar. Den 250 man stora styrkan, inklusive två läkare, leddes av Crook.

Det tog Merritts styrka 4,5 timmar att komma till Mills stridsplats. Strax därefter, vid halv tolvtiden på eftermiddagen, anlände resten av styrkan, de flesta till fots. Crook tog över befälet och satte upp sitt högkvarter vid floden i den norra delen av indianlägret. De andra officerarna placerade ut sina enheter på försvarsposter i lägrets omgivningar. Tidigare hade Mills flyttat en stor tipi, som nu fick fungera som en sjukstuga, strax norr om Crooks högkvarter, vid en liten biflod till Gap Creek.

Crooks soldater vandrade in i lägret för att samla ihop mat och annat som var av värde. Trots att Mills hade överraskat siouxerna hade ingen stupat. Men lägret var fullt av mat och andra föremål. De hittade säckar med mjöl, majs och frukt. Förpackningar med bönor, salt, peppar och tobak. Nyttoföremål som gevär, sadlar, seldon, kläder, filtar, tyger, askar med tändhattar och ammunition samt över 2 000 djurhudar. Det viktigaste fyndet var några nyligen slaktade djurkroppar och sammanlagt över 2,5 ton kött. Crook tillät Mills mannar att få förtur till att plundra lägret på souvenirer. Mills stal bland annat ett piphuvud i catlinit, två par pärlbroderade hårdekorationer, två pärlbroderade väskor, ett par skinnleggings, två pärlbroderade filtdekorationer, två cheyenneskallror samt en hornförsedd fjäderbuske.

Något som upprörde soldaterna, var fynd som härrörde från Custers soldater. De fann bland annat en handske som var märkt med Myles Keoghs namn, den officerare som ledde I- kompaniet i Custerstriden, Vidare hittade de flera armésadlar, tre kavallerihästar, en officersskjorta, flera privata brev samt en stor summa pengar i form av sedlar. De fann även ett certifikat, utfärdat i februari 1876 av indianagenten E. A. Howard, tillhörande santeesiouxen Charging Crow. Certifikatet försäkrade att Charging Crow levde upp till 1868 års avtal, och skulle bli behandlad därefter. Soldaterna fann också ett pass som ägdes av indianen Stabber. Passet gav innehavaren tillstånd att lämna reservatet den 14 januari 1876, för att hälsa på släktingar i norr. Han skulle vara tillbaka inom 90 dagar och lovade att inte störa någon vit man under tiden.

Soldaterna tvivlade aldrig på att dessa fynd var bevis för att de hade attackerat ett fientligt siouxläger, bestående av siouxkrigare som hade deltagit i Custerstriden. En av ledarna, minniconjousiouxen Red Horse, hade deltagit aktivt i Custerstriden, liksom många andra siouxer. Sanningen var att inte alla invånare i lägret hade varit fientliga till Förenta staternas armé. Senare hävdade siouxerna att de Little Bighornföremål, som hade hittats av Crooks soldater i Slim Butteslägret, hade förts dit av besökande oglalasiouxer.

Under tiden soldaterna plundrade lägret, besköts de sporadiskt av de siouxer som hade sökt skydd i en den smala ravinen, väster om lägret. Indianernas skydd utgjordes av en slingrande klyfta som löpte bakåt mot en bergsida. Den var 200 meter lång och på en del ställen var den sex meter djup. Längs med ravinen växte träd och buskar, som omöjliggjorde insyn från utsidan. Indianerna hade dödat en soldat och beskjutit alla som närmade sig klyftan. General Crook ansåg därför att det var viktigt att slå ut de indianer som befann sig där.

En grupp soldater kravlade sig fram mot ravinen och sköt blint ner i den, utan resultat. Flera officerare och soldater gick fram till ravinkanten och fullständigt pepprade den med kulor. Plötsligt möttes de av en kraftig moteld, som fick dem att retirera hastigt. Spejaren, Charles White, reste sig upp en bit från ravinen för att ta sikte, då han föll ner död för en siouxkula. Menige Edward Kennedy fick halva vaden bortskjuten och en annan soldat skottskadades i foten. Spejaren Baptiste " Big Bat" Pourier, lyckades skjuta en indian. Han gick ner i sänkan och skalperade honom och tog sig helskinnad upp igen. De hela ägde rum inom loppet av några sekunder.

Crook beordrade löjtnant William Philo Clark, med 20 frivilliga, att närma sig ravinkanten för att försöka tvinga ut indianerna. Men de möttes av en så kraftig moteld, att de var tvungna att backa. I ett andra försök, ledde deras skur av salvor till att kvinnor och barn började skrika. Crook som fruktade att de var mest kvinnor och barn i ravinen beordrade eld upphör. Istället skickade han fram spejarna Pourier och Grouard för att förhandla med indianerna om kapitulation. Spejarna förklarade för indianerna att de inte skulle bli dödade om de gav upp. Pourier gick ner i sänkan där han träffade på en kvinna, som skakande av nedkylning bad för sitt liv. Plötsligt dök en beväpnad krigare upp. Pourier lyckades övermanna mannen och ledde upp kvinnan och mannen, samt ytterligare en kvinna och en tioårig flicka, ut ur ravinen. När andra kvinnor och barn såg att fångarna behandlades väl, valde de också att komma fram. En av kvinnorna bar sitt döda barn i famnen. En annan kvinna höll ett spädbarn, vars fot hade blivit bortskjuten. Barnet avled senare.

Totalt hade uppemot 20 kvinnor och barn gömt sig i ravinen och de samlades nu runt Crook. En vacker siouxkvinna hade fått ena handen genomborrad av en gevärskula. Med handen framför sig, droppande av blod, lyssnade hon på tolken som förklarade att generalen försäkrade att de inte skulle fara illa.

Männen i ravinen vägrade att komma fram. De avlossade sina gevär på nytt och tvingade soldaterna att kasta sig ner på marken. Crook beordrade några ur infanteriet och avsuttna kavallerister att närma sig ravinkanten. På en given signal öppnade de eld ner i ravinen, ungefär tretusen gevärskulor avlossades. Efter en timme försökte Pourier och Grouard återigen att förhandla med krigarna. En av siouxkvinnorna erbjöd sig att tala med männen och lyckades få en ung krigare att ge upp. Pourier gick ner i ravinen och återvände med en lång krigare, som fick hjälp av Pourier och en annan krigare att ta sig fram. Krigaren var allvarligt skadad i buken, hans tarmar hängde ut och vilade i krigarens kupade händer. Crook tog hand om hans gevär och frågade Grouard vad han hette. Grouard berättade att hans namn var American Horse. Sedan dök ytterligare två krigare upp, en av dem var skottskadad. De hade bara 24 patroner kvar. I ravinen låg tre kvinnor, en krigare och ett barn döda. Kropparna var fullständigt sönderskjutna.

Sent på eftermiddagen, fick läkarna tid att ägna sig åt de skadade. American Horse skada gick det inte att göra någonting åt. Han blev erbjuden morfin, med tackade nej. Istället bet han på en pinne för att lindra smärtan, medan läkarna undersökte honom. Löjtnant Von Luettwitz ben amputerades ovanför knät, en operation som gick bra.

Crook passade på att förhöra fångarna. De berättade att de flesta indianer var på väg att återvända till reservatet. Men att Sitting Bull och Crazy Horse, med sina följeslagare, vägrade göra det. I själva verket hade Crazy Horse stannat kvar vid Little Missouriflodens källa, medan hälften av Sitting Bulls läger hade givit sig av mot Yellowstone. Den andra hälften, sans arc, minneconjou och hunkpapa, hade flyttat till Antelope Buttes för att idka handel med arikaraindianerna där. Fångarna berättade vidare att ett stort indianläger bestående av 300 tipier, under ledare som Crazy Horse, He Dog och Kicking Bear, låg bara några mil längre bort. Crook förklarade för fångarna att regeringen hade bestämt sig för att straffa alla fientliga indianer som inte ville leva i reservat, men att han tänkte ge dem deras frihet nästa dag.

Crook fruktade nu att de indianer som hade kommit undan Mills attack hade letat sig till närbelägna indianläger, och varskott dem. I förberedelserna för en väntad attack, beordrade Crook sina officerare att placera ut sina mannar i försvarsställningar runt lägret.

Strax efter klockan 16.00 dök indianerna upp. Flera hundra siouxkrigare, ledda av bland annat oglalasiouxen Crazy Horse, fattade posto uppe på kullarna som omgärdade lägret i söder. Det de såg nere i lägret var ingen trevlig syn. American Horse minneconjouläger låg i ruiner. De flesta av lägrets tipier hade förstörts. Döda hästar och indianernas personliga tillhörigheter låg utspridda överallt. Platsen vimlade av soldater. Crazy Horse hade fått veta att det skulle röra sig om ungefär 150 soldater. Men nu uppskattade han deras antal till mera än 1 000 blårockar. Indianerna besköt soldatställningarna från långa avstånd. De försökte ta tillbaka sina ponnyer och återerövra lägret och frita fångarna. Soldaterna kunde försvara sig enkelt mot siouxernas ganska håglösa attacker. Indianerna hade brist på ammunition. I samma stund som striderna bröt ut, var kapten Powells G-kompani i färd med att sätta eld på lägret. Under tiden intensifierades striderna runt omkring lägret, men snart låg tipier, buffelhudar och ammunition i ett hav av eldslågor. Samtidigt hade några soldater påbörjat begravningen av menige Wenzel och spejaren White, vilket de hastigt fick avbryta på grund av indianernas skottlossningar.

När mörkret började infinna sig, drog indianerna sig tillbaka. Striderna hade egentligen inte varit något direkt hot mot soldaterna. Indianerna lyckades erövra några ponnyer, men det var allt. Trots att det hade skjutits mycket, en del kompanier hade gjort av med 40 patroner per man, hade bara en handfull soldater sårats. På kvällen slutförde några soldater begravningen av menige Wenzel. Under natten amputerade läkarna menige Kennedys ben som hade trasats sönder av en kula. Han överlevde inte operationen och dog senare vid midnatt. Även Amerikan Horse dog ungefär vid samma tidpunkt.

I gryningen, söndagen den 10 september, begravdes spejaren White och menige Kennedy tillsammans med löjtnant Von Luettwitz ben i en gemensam grav. De döda indiankropparna lades ut på marken, så att deras vänner kunde ta hand om dem. Crook släppte fångarna fria. En del valde emellertid att stanna kvar hos Crook tills de nådde reservatet. Sårade soldater som inte kunde gå lades på bårar som transporterades med hjälp av mulor. Expeditionen lämnade siouxlägret klockan 09.00 på morgonen. Indianerna följde efter Crooks styrka den första dagen och en del mindre skärmytslingar ägde rum. Armén hade förlorat tre soldater och tolv hade sårats. Indianernas förluster uppskattas till mellan sju och arton döda.

Crook fortsatte söderut, under svåra umbäranden, mot Black Hill. Matsituationen var återigen ett stort problem. För att råda bot på det, skickade Crook ut Mills, med 75 man, till Crook City för att skaffa proviant. Med Mills styrka följde Frank Grouard, som skulle ta sig till närmaste telegrafstation för att skicka ett meddelande till Sheridan om segern över siouxerna vid Slim Buttes. Crook styrka anlände slutligen till Camp Robinson i Nebraska, den 20 september.

Under marschen öster om Black Hill passerade styrkan små guldgrävarsamhällen, som hade poppat upp lite här och var. En del bestod endast av ett eller två träruckel till hus, med namn som Elisabeth, Gayville, Golden City, Rapid City, Hill City och Custer City. Guldgrävarna drog med sig sjukdomar till området och flera soldater blev smittade av tyfus och några av dem dog i sjukdomen. Andra soldater valde att desertera för att pröva lyckan som guldgrävare.

Den 24 september hade hela Crooks styrka samlats vid Camp Robinson. Där upplöste general Crook officiellt Big Horn- och Yellowstoneexpeditionen. Med ungefär 2000 soldater hade han bara lyckats med att attackera och inta ett litet siouxläger som han plundrade och brände ner. Crook lyckades ta några få siouxer till fångar medan de flesta kom undan. Dessutom hade Crook äventyrat soldaternas hälsa genom att inte ta sig till Fort Abraham Lincoln utan i stället fortsätta söderut till Black Hills. Allmänheten ansåg att det var ett enda stort misslyckande.

Striden vid Slim Buttes ledde emellertid till stora förändringar för siouxerna och cheyennerna. De vågade inte återvända till reservatet av rädsla för repressalier från myndigheternas sida. I stället drog de iväg till Powder- och Yellowstoneområdena för att jaga och tillbringa vintern där. Den militära närvaron i reservatet ledde till att grupper av indianer flydde reservatet, för att ansluta sig till de fientliga indianernas läger. Förenta staternas regering utnyttjade situationen och hotade med att dra in matransonerna för indianerna i reservatet, om de inte avstod från Black Hills. Till slut gav reservatsindianerna efter och genom Black Hillsöverenskommelsen, den 26 september 1876, blev de av med en tredjedel av det stora siouxreservatet, inklusive Black Hills och det stora jaktområdet.