Den 15 januari 1877 anlände Sitting Bull och No Neck, med ungefär etthundra tipier, till Crazy Horses läger vid Tonguefloden. De flesta av de frihetsälskande indianerna var där, oglalas under Crazy Horse och Little Big Man, minneconjous under Black Shield och Lame Deer, sans arcs under Spotted Eagle och Red Bear och nordcheyenner under Black Moccasine och White Bull. Nu anslöt sig även hunkpapaledarna Sitting Bull och No Neck till denna skara.

I lägret diskuterade ledarna den eviga frågan, skulle de fortsätta kriget mot armén eller ge upp. Mötet hölls kort efter incidenten med de mördade hövdingarna vid Fort Keogh och striden vid Wolf Mountains. Så de flesta var för en fortsatt väpnad kamp. Några få hövdingar ville emellertid ge upp. De var krigströtta och led svårt över att inte kunna skaffa tillräckligt med mat åt sina band. Lägret bröts efter två veckor, och banden drog iväg åt olika håll. Crazy Horses band slog ihop sig med cheyennerna och flyttade till Little Bighornfloden för att jaga. Minneconjou- och sans arcsiouxerna drog österut. En del av dem valde nu att ta sig ända fram till reservatet, för att kapitulera där. Sitting Bulls hunkpapas, tillsammans med en del minneconjous och sans arcs, begav sig norrut. Deras plan var nu att gå över gränsen till Kanada.

I söder höll general Miles soldater fortfarande till vid Fort Keogh. Deras uppgift var att hela tiden vara redo att slå till mot siouxernas läger och tvinga dem till kapitulation. Från Red Cloud- och Spotted Tailagenturerna, sände general Crook ut siouxdelegationer till Crazy Horses läger vid Little Bighornfloden, för att övertala dem att ge upp. Fler och fler oglalaband, som var krigströtta och hungriga, lämnade nu Crazy Horses läger för att ta sig till reservatet och ge upp.

Den 14 april, hade cirka hälften av Crazy Horses följe, 917 minneconjou- och sans arcsiouxer under hövdingarna Touch The Cloud och High Bear, kapitulerat vid Spotted Tailagenturen. På våren kapitulerade de flesta cheyenner vid Camp Robinson. Sent i april överlämnade sig Two Moon, med sina cheyenner, till general Miles vid Fort Keogh. Den 6 maj, som kulmen på denna strida ström av kapitulerande indianer, red Crazy Horse och 889 följeslagare in i Camp Robinson. Där beslagtogs bandets 12 000 ponnyer och 117 gevär.

Arméns massiva militära kampanjer, under vintern och våren 1877, mot de fritt kringströvande siouxerna och cheyennerna, hade till slut givit resultat. Nästan omedelbart efter cheyennernas kapitulation, skickades de iväg söderut till ett reservat i Indianterritoriet. Den 5 september mördades Crazy Horse, då han vägrade att låta sig arresteras vid Camp Robinson. Siouxernas och cheyennernas livsstil var nu ett minne blott. Nu återstod endast ett liv i reservat, där vardagen dikterades av de vita.

Det stora Siouxreservatet, som hade kommit till 1868, fanns inte längre. Genom Black Hillsavtalet 1876, hade ett stort område av reservatets västra del, inklusive Black Hills, avträtts. Trots det, var reservatet fortfarande stort. Gemensamt ägde alla siouxer detta landområde. Det tragiska var att de inte längre kunde försörja sig på egen hand, utan var beroende av staten. När siouxerna kapitulerade tog armén deras vapen och hästar ifrån dem. Det var ett hårt slag för dem, hästen och geväret var ju själva kärnan i deras jägarkultur.

De massiva sioux- och cheyennekapitulationerna på våren och sommaren 1877 markerade slutet på det stora Siouxkriget. Nu skulle siouxerna slussas in i det amerikanska samhälle. Lära sig ett yrke, tjäna pengar och bli självförsörjande. Denna förvandling gick inte att åstadkomma över en natt. Under tiden skulle staten dela ut mat och kläder till siouxerna. Dessa utdelningar ägde rum vid sex olika huvudorter i reservatet, så kallade agenturer, av administrativa orsaker. Indianerna var alltså tvungna att bege sig till dessa agenturer för att få sina köttransoner tilldelade. Vid Missourifloden låg Standing Rock- och Cheyenne Riveragenturerna, som var ämnade för hunkpapa-, blackfoot-, sans arc-, minneconjou- och two kettlesiouxerna. I reservatet södra del låg oglala- och brulesiouxernas agenturer, Pine Ridge- och Rosebud. Dessa agenturer hade ersatt Red Cloud- och Spotted Tailagenturerna 1878, eftersom de låg utanför reservatets gräns i Nebraska. Två mindre och ganska obetydliga agenturer, var Lower Brule- och Crow Creek, de låg vid Missourifloden i reservatets östra del. Drygt 16 000 siouxer levde i det nya reservatet under 1880-talet.

Striden vid Lame Deer
De flesta siouxer och cheyenner hade således kapitulerat till militären under våren 1877. Men en grupp minneconjousiouxer och några nordcheyenner, under ledning av hövdingen Lame Deer, vägrade ge upp. De fortsatte att trotsa armén och försökte leva sitt traditionella liv i frihet utanför reservatets gränser. Under våren 1877, tog Lame Deer sitt folk västerut. I början av maj hade de slagit upp sina 51 tipier vid Muddy Creeks (Lame Deer Creek) utflöde i Rosebudfloden, i dagens södra Montana.

General Miles skickades återigen ut i fält med uppgift att tvinga dessa indianer i reservat. Miles styrka, den här gången, utgjordes av fyra kompanier från det 2:a kavalleriregementet och fyra kompanier från det 22:a infanteriregementet. Ett kompani, från sitt egna 5:e kavalleriregementet, fick som uppgift att eskortera trängen, som fraktade proviant och utrustning på vagnar. I Miles trupp ingick även en del indianspejare. Några av dem, var märkligt nog siouxer och cheyenner, som nyligen hade kapitulerat till armén. De var till ovärderlig hjälp för Miles när Lame Deerlägret skulle spåras upp.

En av spejarna var cheyenneledaren och medicinmannen White Bull (Ice). White Bull hade lidit oerhört med sitt folk under vintern. Av humanitära skäl ledde han därför sitt folk till Fort Keogh för att kapitulera, vilket ägde rum i mars 1877. Där värvades han till spejare, för att ingå i Miles trupper. High Backbone (även kallad Hump), minneconjousioux, var också en av de indianer som gav upp i mars månad, och lät sig värvas som arméspejare. I sin ungdom hade High Backbone deltagit i flera strider mot andra stammar. Han deltog i striden vid Little Bighorn, där han dödade en soldat och erövrade fyra gevär. Liksom White Bull var han nu trött på att bli jagad av soldaterna och se sitt folk lida. Han insåg att indianernas väpnade motstånd inte gav något resultat. Genom att bli spejare och leda soldaterna till Lame Deers läger, hoppades han på att kunna förhindra en massaker.

Miles styrka lämnade Fort Keogh den 1 maj 1877. De första dagarna färdades de i ett svårt kuperat landskap. Så den 4 maj, beslutade sig Miles för att överge vagnarna och istället lasta all utrustning på mulåsnor. Spejare lokaliserade det fientliga lägret vid Muddy Creek, den 6 maj. Miles beslutade sig då för att attackera lägret följande morgon. Under natten hade det regnat lite lätt, men när kompanierna hade ställt sig i position för attack, halv fyra på morgonen, hade regnet upphört. Strax innan attacken, samlade Miles sina officerare till ett möte. Han gav dem bestämda order om, att kvinnor och barn skulle skonas. De skulle försöka förhindra ett blodbad och istället förhandla fram en kapitulation.

Följande berättelse rörande Lame Deerstriden, är tagen från både White Bulls och High Backbones egna ögonvittnesberättelser. Minneconjousiouxerna i Lame Deers läger hade ingen aning om att det fanns soldater i närheten. När attackens första skott avlossades, kunde man se indianernas skrämda ponnyer rusa iväg i alla riktningar. Kvinnor och barn lämnade sina tipier och sprang till ett närbeläget berg, för att söka skydd bland tallarna där.

Under stridens inledning hade Lame Deer, hans brorson Iron Star och några andra krigare, tagit betäckning bakom en hög flodbank. Väl skyddade där, började de beskjuta de annalkande soldaterna. Indianspejaren High Backbone upptäckte dessa krigare och red mot dem. När han kom inom hörbart avstånd, ropade han till dem att de skulle kapitulera. Siouxerna slutade då att skjuta. Strax därefter beordrade Miles sina soldater om eld upphör. Lame Deer kom då upp från sitt gömställe och talade om för High Backbone att han ville tala med Miles. High Backbone märkte att Lame Deers brorson, Iron Star, var nervös. Iklädd en magnifik fjäderbuske började han nu orolig gå fram och tillbaka på samma ställe, likt en vaktsoldat.

High Backbone red tillbaka till Miles och informerade honom om att Lame Deer ville prata med honom. Miles och sju andra soldater och spejare red nu över till Lame Deer. Miles ocH Lame Deer skakade hand. Via sin tolk sade Miles till Lame Deer att lägga ner sitt gevär. Vilket Lame Deer gjorde. När Lame Deer lade ner geväret på marken, mellan sig själv och Miles, såg han till att den var skarpladdad. Miles talade om för Lame Deer och de andra siouxerna att de måste ge upp sina gevär och ponnyer, och att de sedan skulle transporteras till Fort Keogh. Bredvid Lame Deer vankade Iron Star av och an, sägandes högt för sig själv: "Jag är en krigare och ger inte bort mitt gevär till någon".

Cheyennespejaren White Bull, som ingick i Miles följe, red fram till Iron Star för att ta hans gevär ifrån honom. En soldat greppade tag i hans arm, men han vägrade lämna ifrån sig geväret. Även Lame Deer uppmanade Iron Star att ge upp sitt gevär, men han vägrade. Då sade Lame Deer: "Okej min son", därefter sprang han fram till sitt gevär som låg på marken, plockade upp det och sköt mot general Miles. Otroligt nog missade hans skott. Kulan gjorde hål i Miles skjorta och dödade en soldat som befann sig bakom honom. Samtidigt försökte Iron Star skjuta White Bull, men han lyckades vrida undan geväret. En soldat sprang fram och sköt mot Iron Star. Skottet missade honom och dödade istället en soldat som stod i närheten. Lame Deer och Iron Star sprang nu mot floden. När de närmade sig floden blev Iron Star plötsligt knäsvag, uppenbarligen var han skottskadad. Han började nu använda sitt geväret som en krycka. Lame Deer lade Iron Stars ena arm om sina axlar, för att hjälpa honom bort från platsen. Soldaterna öppnade eld mot dem och båda föll ner på marken. Enligt White Bull dog Lame Deer där. Iron Star försökte resa på sig och ladda om sitt gevär. Vilket han lyckades med. Men han var för svag för att lyfta geväret mot sin axel. Spejaren, Bob Jackson, sprang då kvickt fram till Iron Star och sköt honom i huvudet. Nu utbröt kaos. Indianerna flydde åt alla håll och soldaterna följde efter dem. Vid niotiden beslutade sig Miles för att bränna ner Lame Deers övergivna läger och samla ihop indianernas ponnyer.

Lame Deer och 13 andra indianer dödades i striden. Lame Deers son, Fast Bull, lyckades fly från platsen med över 200 personer. De höll sig undan Miles soldater under hela sommaren. På hösten, den 10 september 1877, kapitulerade Fast Bull tillsammans med 224 minneconjous vid Camp Sheridan, som låg strax söder om Red Cloudagenturen i Nebraska.

Flykten till Kanada
För att komma undan den amerikanska armén fanns det nu endast ett alternativ kvar för siouxerna, och det var att fly till Kanada. Redan i december 1876, hade en stor grupp siouxer flytt till Kanada. Denna första flyktinggrupp, bortåt 3 000 individer, bestod av hunkpapasiouxer under Black Moon och sans arcsiouxer under Spotted Eagle.

I Kanada slog de upp sina tipier vid Wood Mountain. Mycket snart fick dessa första siouxflyktingar besök av kanadas berömda ridande poliskår. På grund av den omfattande laglösheten, som hade brett ut sig i Nordvästterritoriet, bildades 1874 den kanadensiska rödrockade poliskåren (North West Mounted Police). Styrkan hade sitt högkvarter i Fort Walsh, som låg i Cypress Hills väster om Wood Mountains. Strax före årsskiftet kom polismajoren, James Walsh, inridande i siouxernas läger, för att rådslå med hövdingarna. Hövdingarna förklarade för honom att det var de amerikanska soldaterna som hade tvingat dem att fly över gränsen. I Kanada sökte de enbart fred, för det var något som de hade hört härskade i Kanada. Majoren hälsade dem välkomna, och sade att de fick stanna om de levde efter landets lagar. Det lovade hövdingarna att göra, och i gengäld fick männen lite jaktammunition.

I mars 1877, anslöt sig Four Horns, med sina 57 tipier, till flyktingskaran. Slutligen, sent i maj 1877, korsade Sitting Bulls följe gränsen till Kanada. För att ta sig till Kanada hade Sitting Bulls band följt Frenchmansfloden, som ledde dem över gränsen och vidare in på den kanadensiska prärien. Ungefär nio mil från gränsen stannade de och slog upp sina tipier vid Pinto Horse Butte. Skaran bestod av 1 000 individer. Hungriga, utblottade, trötta och besvikna över att blivit bortdrivna från sitt hemland gick de nu en osäker framtid till mötes. Med Sitting Bull tillskott, hade antalet asylsökande siouxer i Kanada stigit till drygt 4 000 personer.

Även Sitting Bull skulle få stifta bekantskap med den ridande polisen. I början av juni dök Walsh upp i Sitting Bulls läger. Majoren steg av sin häst och eskorterades av en krigare till en stor tipi. Framför tipin stod Sitting Bull och några andra hövdingar. Sitting Bull gick Walsh till mötes, de skakade hand och steg in i tipin. De tog plats mittemot varandra med en tolk mellan sig. De övriga hövdingarna satte sig runtom. Efter en kort paus, tog Walsh till orda. Han presenterade sig som major Walsh vid den ridande polisen. Han frågade Sitting Bull om han visste att han befann sig i Drottningens land? "Ja", svarade Sitting Bull. Jag har kommit hit för att träffa mina vänner och vi önskar stanna här tillsammans med dem. "Dem har talat med", svarade Walsh. Sedan förklarade Walsh hur den kanadensiska lagen fungerade. Han berättade att Drottningens lagar skyddar alla människor, oavsett deras hudfärg, men hon straffar hårt de människor som bryter mot lagen. Så siouxerna måste rätta sig efter lagen. Om någon indian återvänder till USA och begår stöld eller mord där, har han förbrukat sin asylrätt i Kanada. På det svarade Sitting Bull kortfattat: "Jag har begravt mina vapen".

Det siouxerna fruktade mest var att amerikanska trupper skulle gå över gränsen för att attackera deras läger. Walsh lugnade siouxerna på den punkten, och sade att det kommer aldrig att hända. Och om det mot förmodan skulle ske, kommer den ridande polisen att bistå siouxerna. Denna trygga försäkran och det faktum att det fanns gott om bufflar i området, fick siouxerna att se positivt på framtiden. Nu kunde de tänka sig att stanna i Drottningens land för all framtid. Kanske kunde de få ett eget reservat. Sitting Bull gillade den unge polismajoren, speciellt för att han var så uppriktig och förtroendeingivande.

Trots att Walsh och hans poliskollegor hade välkomnat siouxerna och behandlat dem väl, önskade deras regering att flyktingarna en gång skulle återvända till USA. Kanada hade ju sina egna indianer att ta hand om. Polisen fruktade att om buffeln minskade i antal skulle det förmodligen leda till krig mellan kanadas indianer och siouxerna. Dessutom orsakade siouxerna att relationen mellan Kanada och USA försämrades. Kanada ville att USA skulle avstå från sitt krav på villkorslös kapitulation. Och i stället låta Sitting Bulls siouxer få behålla sina ponnyer och gevär och inte bli intvingade i reservat. USA svarade med att Sitting Bull inte kunde räkna med att bli särbehandlad. Liksom alla andra siouxband, som hade kapitulerat söder om gränsen, skulle Sitting Bulls folk bli berövade på sina ponnyer och gevär så fort de återvände till USA. Istället ville USA att de kanadensiska myndigheterna skulle internera siouxerna, så att de inte kunde återvända till sitt hemland. Men det var någonting som Kanada absolut inte kunde gå med på.

Två amerikanska fredskommissioner besökte Sitting Bull i slutet av 1877, men till föga resultat. Sitting Bulls misstro till amerikanarna var allt för stor. Egentligen ville inte USA få tillbaka Sitting Bull. Innerst inne ville de att Kanada skulle göra Sitting Bull och hans siouxer till kanadensiska indianer, så att USA blev av med problemet.

Det första året i exil förlöpte bra för siouxerna. De behandlades väl av de kanadensiska myndigheterna. Det fanns fortfarande kvar stora buffelhjordar. Inför vintern 1877-78 jagade siouxerna dessa bufflar för att lägga upp matförråd inför vintern samt för att handla med hudar vid handelstationerna i Wood Mountains. Men, mellan åren 1877-1881, gick de en gång till synes oändliga buffelhjordarna mot sin utrotning. Det var ett faktum som siouxerna aldrig kunde tänka sig.

När siouxerna vid Red Cloud- och Spotted Tailagenturerna tvingades att hämta sina matransoner på nya platser vid Missourifloden, valde flera band att lämna reservatet. I oktober 1877 påbörjades denna reservatsflykt. På våren 1878 dök dessa band upp i Kanada, där de anslöt sig till Sitting Bull. Dessa band leddes av oglalaledare som Little Hawk, Low Dog och Black Fox, minneconjouledarna Black Shield och Fools Heart (son till den mördade Lame Deer) och sans arcledaren Buffalo Hump. På våren 1878 bestod så Sitting Bulls läger i Kanada av 800 tipier, inklusive 44 tipier, som tillhörde White Birds nez percéer. Deras antal uppgick till 5 000 personer, varav 1 500 var krigare. Dessa indianer utgjorde nu ett stor hot mot buffeln som höll på att försvinna, kanadas indianstammar, blackfeet, blood, piegan, sarsi, präriecree och saulteaux, som var beroende av bufflarna för sitt uppehälle och Kanadas regering, som försökte avvärja en diplomatisk kris med USA.

Vägar som drogs genom Montana samt Northern pacificjärnvägen hade delat bufflarna på den norra prärien i två hjordar. Genom vintern 1877-78 hade buffelhjorden stannat kvar mellan Cypress Hills och Wood Mountains i tillräckligt stort antal för att föda siouxerna. Efter sommaren splittrades bufflarna upp i mindre hjordar, som började vandra ner mot Missourifloden i Montana. Vita buffeljägare gick hårt åt dessa bufflar där, så att hjorden krympte snabbt. I Kanada fanns det knappt några bufflar kvar nu. Hungriga kanadensiska indianer såväl som siouxflyktingar, var således tvungna att ta sig över gränsen till USA i sin jakt på buffel.

Området norr om Missourifloden, ända upp till gränsen, var vid den här tiden ett enda stort indianreservat. Där levde lokala stammar som assineboine, gros ventre, river crow och yanktonai. Tre agenturer försåg dessa indianstammar med matransoner. Poplaragenturen fanns till för yanktonaier och Wolf Pointagenturen tog hand om assineboinerna. Lite längre västerut, låg Fort Belknap, där river crow och gros ventre hämtade sina ransoner. Hunkpapaflyktingar, som var släkt med yanktonaier, började nu vistas vid Poplaragenturen. Där smälte de in bland yanktonaierna och lyckades ibland även få ut både matransoner och annat vid agenturen. Unga siouxkrigare stal boskap från vita ranchägare och en och annan vit förlorade sina liv.

Militären i USA ansåg att Sitting Bull och hans krigare använde Kanada som en bas, varifrån de utförde kriminella handlingar i Förenta staterna. Indianagenterna vid Missouri hade sedan länge tröttnat på siouxerna. Deras klagan ledde till att general Terry beordrade general Miles att driva tillbaka siouxerna till Kanada. På sommaren 1879, lämnade general Miles Fort Peck med en styrka på 700 soldater, inklusive 143 kråk-, cheyenne- och assineboinespejare.

Sommaren 1879, hade sökandet efter bufflar lockat flera siouxband över gränsen till USA. Den 17 juni hade de haft en lyckosam buffeljakt vid Beaver Creek, en biflod till Milk River i Montana. Kvinnor och barn började genast slakta djurkropparna. Därefter lämnade de flesta banden platsen och begav sig norrut. Kvar stannade ungefär 120 personer som fortfarande var sysselsatta med slakten, bland annat Sitting Bull. En förstyrka till Miles stötte på Sitting Bulls jaktlag vid Beaver Creek.

En strid utbröt, där Sitting Bull bland annat dödade kråkindianen Magpie. Magpie, en fruktad krigare som var högt ansedd bland sitt folk, hade skrutit för amerikanarna att han kunde lösa deras problem med Sitting Bull. Magpie utmanade Sitting Bull på en tvekamp. De två red mot varandra. Magpie avlossade sitt gevär först, men han missade med sitt skott. Sitting Bull tog sikte med sitt gevär och träffade sin motståndare i huvudet. Därefter hoppade Sitting Bull ner från sin häst och skalperade Magpie och red bort till sitt folk med den dödes häst.

När Miles anlände till stridsplatsen med huvudstyrkan skrämde han bort siouxerna med sitt artilleri. Siouxerna flydde tillbaka till Kanada. I striden vid Milk River, förlorade siouxerna fem krigare och en kvinna togs tillfånga. En annan siouxkvinna, hövdingen Black Moons dotter, sårades och antogs för att vara död. Men med stor möda lyckades hon ta sig hem på egen hand, efter att ha vandrat i tolv dagar.

Siouxerna återvänder till sitt hemland
Kanadas attityd gentemot flyktingsiouxerna ändrades nu. Tidigare hade myndigheten av humanitära skäl behandlat siouxerna väl. Men nu skulle de inte längre uppmuntra siouxerna till att stanna kvar i landet, utan sätta press på dem att de skulle återvända till USA. Den 23 maj 1880 skickade Sitting Bull ner One Bull till Fort Buford, för att ta reda på vad som skulle hända siouxerna om de kapitulerade. Överste William Hazen, som talade med One Bull, svarade honom att samma villkor gällde nu som tidigare. Det vill säga, villkorslös kapitulation, som innebar att vapen och hästar skulle tas ifrån krigarna. Siouxerna skulle bli behandlade väl, de skulle få mat och därefter skulle de skickas vidare till något av reservaten. I tre år hade James Walsh varit Sitting Bulls närmaste vän bland de vita. I juli 1880 ersattes han av Lief N. F. Crozier. Wahls fick en ny tjänst vid Fort Qu´Appelle, långt uppe i norra Kanada. Crozier, som var indianhatare, såg nu fram emot att göra sig av med Sitting Bull.

En av Sitting Bulls mest trofasta vän var sans archövdingen Spotted Eagle. Under Siouxkrigen och under vistelsen i Kanada hade han alltid stått på Sitting Bulls sida. Nu blev han övertalad av Crozier att återvända till sitt hemland. Spotted Eagle lämnade Kanada med 65 tipier och slog läger vid Red Water mellan Missouri- och Yellowstonefloderna. Senare anslöt sig hunkpapaledaren Rain in the Faces band, så att lägret ökade till 80 tipier. Den 31 oktober red båda banden till Fort Keogh för att kapitulera till Miles. Där lämnade Spotted Eagles och Rain In The Faces anhängare, ungefär 500 personer, in sina ponnyer och gevär. Sedan slog de upp sina tipier i närheten av Fort Keogh. De första indianer som hade kapitulerat vid Fort Keogh, våren 1877, var Two Moons 250 cheyenner och Chief Humps 50 minneconjous. Nästa grupp som kom till Fort Keogh, var Dull Knifes och Little Wolfs nordcheyenner, sammanlagt 208 individer. Genom hela året 1880, började nu olika siouxband lämna Kanada för att kapitulera vid Fort Keogh. Förutom Spotted Eagle och Rain In The Face, kapitulerade även oglalaledaren Big Road. Mot slutet av 1880 levde nu 1 500 siouxer och nordcheyenner vid Fort Keogh.

Amerikanarna förespådde nu att en hord av siouxflyktingar skulle lämna Kanada och välla in i USA för att kapitulera antingen vid Fort Keogh eller Fort Buford. Amerikanska myndigheter började nu samarbeta med de kanadensiska myndigheterna, för att tillsammans sätta press på siouxerna så att de skulle ge upp. I slutet av 1880, gjorde sändebudet Edward H. Allison tre resor till Sitting Bulls läger, för att diskutera hans återvändande till USA. Trots att Sitting Bull fortfarande var osäker på vad han skulle göra, meddelade Allison Fort Buford att Sitting Bull skulle påbörja återresan den 11 december 1880. Men det blev inte så. Än så länge var inte Sitting Bull beredd att ge sig.

Den 10 januari kapitulerade hunkpapkrigaren Gall med 305 siouxer vid Fort Buford. Den 5 februari 1881 kom även hunkpapakrigsledaren Crow King in med 350 personer till samma fort. Att Crow King kapitulerade var ytterligare ett svårt bakslag för Sitting Bull. Vid Fort Buford levde nu drygt 1 000 siouxer. Sitting Bull fanns fortfarande kvar i sitt läger vid Wood Mountains i Kanada. Nästa motgång för Sitting Bull kom då oglalaledaren Low Dog lämnade honom med sina 135 följeslagare, och kapitulera vid Fort Buford den 11 april. De flesta av Sitting Bulls krigare hade följt med Low Dog. Nu bestod Sitting Bulls läger mest av gamlingar och barn.

Senare i april begav sig Sitting Bull, med 38 tipier, norrut mot Fort Qu´Appelle, för att besöka sin gamla vän Walsh. Under tiden övertalades de resterande siouxerna vid Wood Mountains, att kapitulera. Vilket de gjorde vid Fort Buford i maj 1881. En av de som gav upp var Sitting Bulls äldsta dotter, Many Horses. Även One Bull, Sitting Bulls systerson, valde att kapitulera. Den 26 maj kom över 1 000 siouxer till Fort Buford. De hann knapp kapitulera, innan de transporterades med hjulångare till Fort Yates, som låg vid Missourifloden i Standing Rockreservatet. Några av kapitulanterna var kända siouxer som Black Moon, Gall, Crow King, Low Dog och Fools Heart. Senare, den 15 juni, anlade fem ångbåtar till bryggan vid Fort Yates. Med sig hade de 1 700 siouxer från Fort Keogh, med ledande siouxer som Spotted Eagle, Big Road och Rain In The Face.

Nu var Sitting Bull och hans cirka 200 till 400 följeslagare verkligen ensamma i Drottningens Land. Till slut fick även Sitting Bull ge upp tanken på att få ett reservat i Kanada, åt till sig själv och sina siouxer. Alla ledare, utom Four Horns, hade nu lämnat honom. Bara ett fåtal siouxer, under No Neck och Black Bull, var kvar i Kanada, när Sitting Bull med 40 familjer, 44 män, 143 kvinnor och barn, lämnade Kanada för Fort Buford. Den 19 juli 1881, anlände skaran till Fort Buford. Där togs de emot av fortets kommendant, major Brotherton. Inga av Sitting Bulls hövdingar, White Dog, High As The Clouds, Bone Tomahawk och minneconjoun Scarlet Thunder, var kända för amerikanarna. Nästa dag, ägde den formella kapitulationen rum. Sitting Bull hävdade att det var på grund av hunger som han var tvungen att kapitulera.

Major Brotherton hade lovat Sitting Bull att han skulle få stanna i Standing Rockreservatet tillsammans med sina följslagare. Men det blev inte så. Den 9 september skickades han med sitt följe på 67 personer till Fort Randal med ångbåt. I 20 månader satt Sitting Bull och hans skara som krigsfångar i Fort Randal, i södra Syd Dakota. Slutligen, den 10 maj 1883, tilläts de återvända till sitt Standing Rockreservat. Där fortsatte Sitting Bull sin kamp mot de amerikanska myndigheterna. Men inte med vapen, utan med ord