Nezpercéernas land och tidiga historia

När jorden var nyskapad och det ännu inte fanns några människor, levde ett gigantiskt monster i Clearwaterområdet. Hans kropp var så stor att den fyllde ut hela den vackra Kamiahdalen. För att stilla sin hunger åt han upp alla djur som kom i hans närhet på flera kilometers avstånd. En dag hoppade en prärievarg ner i monstrets hals och skar upp hans hjärta med en stenkniv. Sedan styckade han upp kroppen i små bitar och kastade ut dem över jorden så att alla indianstammar skapades. Men räven påminde prärievargen om att han hade glömt området där monstret levde. Han kramade då ut de sista blodsdropparna från monstrets hjärta och lät dem falla ner på marken så att Nee Me Poo, "Människorna", eller nezpercéerna skapades.

Platåregionen
Nezpercéindianernas skapelseberättelse påvisar att de har levt i gränstrakterna mellan Oregon och Idaho i nordvästra USA sedan urminnes tider. Nezpercéerna levde i platåregionen, som sträcker sig från British Columbia i Kanada i norr till de östra delarna av Oregon och Washington i söder. Den omfattades även stora delar av norra Idaho och nordvästra Montana. Platåregionen bjuder på stora geografiska kontraster, som mäktiga floder, skogbevuxna bergskedjor, djupa dalar och öppna ängsmarker. Columbia River och Frazer River i norr utgjorde tillsammans livsnerven för regionen och dess folk. Floderna var rika på fisk, speciellt lax, som kom från Stilla havet och vandrade upp i floderna. Området var olämpligt för jordbruk och var glest befolkat. Buffeln saknades, men kronhjort, rådjur och bergsfår var vanliga.

De flesta platåindianer var fredliga. De livnärde sig på att samla in bär och rötter, samt på jakt och fiske. Laxfisket var rikt och bedrevs med håv, nät och spjut. Fångsten röktes och hängdes upp på träställningar för framtida behov. Platåns folk bodde i nergrävda hus av snedställda stockar som var täckta med jord. Det förkom även tipiliknande bostäder som var täckta med mattor vävda av säv, samt gemensamma långhus, som kunde hysa flera familjer.

Nezpercéernas land
Nezpercéernas traditionella hemland omfattades av nordcentrala Idaho, sydöstra Washington och nordöstra Oregon. De talar ett språk som tillhör språkfamiljen shahaptian. Även andra stammar i området, som umatilla, walla walla och yakima, tillhör denna språkfamilj.

När Lewis och Clark träffade på nezpercéerna 1805, kallade de dem för Chopunnish. Lite senare, omkring 1835, gav fransk-kanadensiska handelsmän dem namnet "Nez Percé", genomborrade näsor. Så småningom blev namnet accepterat, och uttalas med amerikansk accent, nez purs eller nez purses, hellre än det franska uttalet. På sitt eget språk kallar nezpercéerna sig för Nee Mee Poo, som betyder "Människorna".

Före hästens införande på 1700-talet levde nezpercéerna i små självständiga fiskebyar, som låg utspridda längs Snake-, Salmon- och Clearwaterfloderna. De levde i jordhyddor eller konformade hyddor, som liknade prärieindianernas tipier. Det fanns även gemensamma långhus, som flera familjer kunde bebo. De försörjde sig genom att samla in bär och rötter, genom jakt och fiske. Lax, som fångades med spjut, nät, krokar eller fällor, var dock huvudfödan.

När hästen infördes i området började en del nezpercéband överge sina permanenta byar och tog upp en halvnomadisk livsstil. De sökte sig till prärierna i Montana och Wyoming för att jaga buffel eller genomföra plundringståg. Vissa jaktlag kunde stanna på prärien i två eller tre år. Där kom de i kontakt med prärieindianer, och med tiden började de lägga sig till med vanor från präriekulturen. De lånade in typiska kulturella särdrag, som skinntipier, fjäderbuskar och geometriska mönster i konsten.

Lewis och Clarkexpeditionen
När Meriwether Lewis och William Clark i september 1805 med sin expedition hade passerat Klippiga bergens krön på den stora upptäcktsresan västerut, var samtliga deltagare så plågade av hunger och sjukdomar att de var helt försvarslösa. De befann sig nu i nezpercéernas land. Nezpercéerna hade med lätthet kunnat göra slut på hela expeditionen. Men istället hälsade de amerikanerna hjärtligt välkomna och gav dem husrum och mat. Detta vänliga bemötande grundlade en lång vänskap mellan vita och nezpercéstammen. I allmänhet var goda förbindelser mellan indianer och vita ofta kortvariga. Nezpercéerna lyckades mot alla odds leva i fredlig samvaro med sina vita grannar i 62 år.

Vid tiden för nezpercéernas första möte med den vite mannen ägde de inga skjutvapen. De var således sårbara för attacker från stammar som var beväpnade med eldvapen. Nezpercéerna hade hört talas om expeditionen och hoppades att den nu skulle förse dem med gevär. Amerikanerna togs emot av Twisted Hair och andra nezpercéhövdingar. Indianerna förklarade för amerikanerna att det var bättre att färdas i kanoter istället för till häst den sista biten ner till kusten. Twisted Hair och hans två söner visade expeditionen lämpliga träd som de kunde göra kanoter av. Under indianernas överinseende byggde amerikanerna fem kanoter på tio dagar. Hövdingen ritade en karta på en skinnbit som visade vägen till stillahavskusten. Han lovade också att ta hand om deras hästar medan expeditionen fortsatte sin resa ned till Stilla havet, tills de kom tillbaka igen.

När expeditionen så återvände till nezpercéerna, i maj 1806, lämnade Twisted Hair tillbaka hästarna och alla de andra föremål som han hade förvarat åt dem. Amerikanerna stannade kvar hos nezpercéerna fram till juni månad, i väntan på att snön skulle smälta i bergen. I sin dagbok beskrev William Clark Twisted Hair som en gladlynt och ärlig man, och att nezpercéindianerna var ett lugnt och civiliserat folk. De var goda lyssnare och villiga att lära sig nya saker, men samtidigt modiga och stolta. Lewis och Clark visade sin uppskattning till detta trevliga folk genom att dela ut presenter till hövdingarna, som medaljer, tyger, tobak, glaspärlor, flaggor och tygremsor.