Första dagens strider, den 30 september 1877
Tre kompanier från det sjunde kavalleriet formerade sig nu i tre led och galopperade rakt mot lägret. Dånet av flera hundra galopperande hästar kom marken att vibrera. Godfrey, som ledde D-kompaniet, red i mitten, med Hales K-kompani till höger och Moylans A-kompani till vänster. Framför dem låg en smal ingång till en ravin, vilket sänkte deras fart och skapade trängsel. Hales kompani tog då täten och red igenom ravinen, medan A- och D-kompanierna hamnade på efterkälken. Hale red vidare upp på en platt åskam, som ledde ner till nezpercélägret. Där möttes Hales män av en förödande moteld från krigare som White Bird hade ställt upp i ett område som låg mellan lägret och de anstormande soldaterna. Krigarna låg gömda i diken och raviner och pricksköt mot soldaterna. Hale var nu tvungen att abrupt avbryta sitt avancemang. Samtidigt dök kompanierna A och D upp på åsen och stannade tjugo meter från dess kant. Menige Fremont Kipp berättade om denna episod, som var inledningen till striden:

"Vi kunde se lägret, det låg 400 meter framför oss, till höger om oss, vid mynningen till en ravin".

Innan kompanierna hade beslutat sig för vad de skulle göra härnäst, dök plötslig krigare upp framför dem och sköt rakt in i dem. Menige John McAlpine från D-kompaniet berättade:

"Attacken stoppades omedelbart av indianerna. Kulor flög snabbt och tätt. Min häst dödades...och när jag tog mig loss sköts min hat bort från mitt huvud. En man...som red bredvid mig, fick sin häst dödad och när han gjorde sig fri från hästen träffades han av en kula mitt i pannan. Jag plockade upp hans hat. Den var av skinn, jag skakade bort blodet och tog på mig den".

Inom några sekunder dödades flera soldater och många sårades, varpå anfallet bröt samman i en enda röra av störtande hästar och avkastade soldater. Kapten Moylan beordrade nu kompanierna till reträtt och omgruppering. Eftersom kompanierna var under kraftig beskjutning utfördes tillbakadragandet under stor förvirring. Godfrey blev träffad av en kula i ryggen, och föll ner på marken och blev liggande bredvid sin döda häst. Han räddades emellertid av två soldater. Miles beordrade nu A- och D-kompanierna att sitta av och bilda en frontlinje. De slog snart ihop sig med det femte beridna infanteriregementet, som just hade anlänt till stridsplatsen. De två regementena bildade nu en tvåhundra meter bred stridslinje. Miles bordrade sedan att A- och D-kompanierna att hjälpa K-kompaniet, som fortfarande var under kraftig beskjutning.

Under tiden led Hales K-kompani stora förluster, ungefär 300 meter längre bort till höger. Dit hade Hales män avancerat längs en låg höjdkam och tagit sig ner till en plats nordöst om nezpercéernas stridslinje. De hade blivit isolerade och var blottade för nezpercéernas prickskyttar. Hale beordrade sina män att sitta av och avancera i en skärmytslinje mot nezpercékrigare som besköt kompanierna A och D. Den första som dödades i Hales kompani här, var löjtnant Biddle. Striderna intensifierades nu. Krigare, som snabbt tog sig igenom olika sänkor, dök nu upp i flanken på soldaterna och drev bort deras hästar. När Hales män närmade sig utgången av en ravin övergick kampen till otäcka närstrider.

När soldater från A- och D-kompanierna närmade sig platsen för att undsätta Hales mannar, drog sig indianerna successivt tillbaka. Hale tog nu tillfället i akt att retirera och lämnade då flera döda och sårade efter sig på marken. Några sårade soldater lyckades stapplande ta sig tillbaka till sina kamrater, medan de som var oförmögna att röra sig låg kvar och utsattes för en förödande korseld.

Avbrottet i indianernas eldgivning blev kortvarig, för när A och D-kompanierna skulle undsätta sina kamrater, utsattes de återigen för en mycket kraftig eldgivning. De led stora förluster. Hales män befann sig nu ungefär 100 meter från indianerna. Adjutant Baird träffades av en kula i armen, och en annan kula slet bort hans öra. Soldaterna befann sig nu i en mycket besvärlig situation. Det var uppenbart att deras tjocka militärrockar hämmade deras rörelser, men de hade inte tid att göra sig av med dem. Godfrey var återigen i sadeln och ledde sitt kompani, när han träffades av ytterligare en kula i sidan. Han lyckades dock rida bort från stridsplatsen. Nu sårades även Kapten Moyland av en välriktad nezpercékula och strax därefter dödades Hale av en kula, som träffade honom i nacken.

Liksom i tidigare strider hade nezpercéerna riktat in sig på officerare. Flera sergeanter och korpraler låg redan döda på slagfältet. När A- och D-kompanierna försökte ansluta sig till K-kompaniet fick de stöd av det femte infanteriets G-kompani. De hade nu tagit upp position och började beskjuta indianerna, som låg gömda i närbelägna sänkor. Miles red hela tiden fram och tillbaka bakom stridslinjerna. Han observerade striderna och delade ut order. Miles konstaterade nu att ledarna för det sjunde kavalleriet var ur spel. Han beordrade då löjtnant Romeyn, från det femte infanteriet, att försöka ta befäl över det. Samtidigt besköts nezpercéerna av infanterister, så att de tvingades söka skydd. Nu fick kavalleristerna äntligen den tidsfrist de behövde, för att kunna lämna det hemska slagfältet.

Miles taktik, som hade gått ut på att samtidigt fånga in indianernas hästar och rida rakt in i lägret och skapa kaos där, vilket skulle leda till indianernas kapitulation, hade misslyckats. Istället hade det sjunde kavalleriet mött ett så hårt motstånd, flera hundra meter framför lägret, att de hade lidit mycket stora förluster.

Nezpercéernas egna berättelser om den första attacken
Enligt indianerna skapade Miles första attack skräck bland lägrets invånare. Tack vare några spejares varningsrop att soldater fanns i närheten, kunde krigarna förbereda sig på attacken mot lägret, som annars hade varit försvarslöst.

En ung man, Black Eagle, berättade att han liksom de andra höll på att förbereda sig inför uppbrottet och var på väg mot hästhjorden, när han såg att det inte stod rätt till i lägret. Han visste precis vad det betydde. Han vände om, och såg då att alla i lägret var förvirrade, de som befann sig utanför lägret sprang tillbaka för att beväpna sig. Back Eagle berättade:

"Jag bar ett par soldatstövlar som var för stora och tunga för mig när jag sprang mot hästarna. Jag stannade upp och tog av mig dem och lämnade dem där på marken".

När Chief Joseph, som befann sig vid hästhjorden, hörde stridslarmet, bad han sin dotter att sitta upp på en häst och fly norrut tillsammans med de andra. Sedan red han ner till lägret, soldatkulor trasade sönder hans kläder och sårade hans häst. Chief Joseph berättade senare:

"När jag nådde ingången till min tipi, lämnade min hustru över ett gevär till mig och sade att jag skulle strida".

Krigaren, Shot In Head, kommer ihåg varningsropen: "Soldater, soldater, soldater, soldater har kommit". Sedan hördes ljudet av gevärsskott i luften. Alla var ute, de sprang omkring som yra höns, hit och dit. Tillsamman med andra krigare hamnade Shot In Head en bit bort från soldaterna, och hade svårt att återvända till lägret.

Yellow Wolf var också på väg till hästhjorden för att skydda dem från soldaterna. Från en hög terass blickade han ut över prärien och såg: "Flera hundra soldater i två led som höll på att omringa lägret". Tillsammans med ungefär tjugo krigare tog han position på en höjd söder om lägret. När det sjunde kavalleriet attackerade, var det Yellow Wolfs krigare som besköt och fick stopp på dem. Yellow Wolf berättade:

"Vi var väldigt nära soldaterna. Vi stred mot dessa soldater, vi var starka. Vi dödade dem med våra kulor en efter en. Vi höll dem borta från lägret och drev bort dem".

Under den första attacken, dödades få nezpercékrigare. En som hade stupat var Chief Josephs bror och krigsledaren Ollokot, som hade träffats av en soldatkula i huvudet.

Platsen där Ollokot och Looking Glass stupade

Kampen om hästhjorden
Under tiden de första striderna rasade söder om indianlägret, hade Tylers bataljon vikt av till vänster och gått över Snake Creek för att fånga in indianernas hästhjord, som betade på en gräsplatå ungefär 300 meter väster om indianernas läger. Tyler fick problem att ta sig över Snake Creek och fick brottas med besvärlig terräng, som saktade ner hans marschfart. Cheyenne- och siouxspejare, som därför låg långt framför Tyler, hade emellertid redan stött på de första nezpercéerna. Spejarna leddes av cheyennen Young Two Moon. De närmade sig lägret från sydväst och började beskjuta det från långt avstånd. Nezpercéerna svarade på skottlossningen, men föll tillbaka när en av dem blev träffad och föll av sin häst.

När Tylors bataljon anlände till nezpercéernas hösthjord, fångade hans soldater in ungefär 500 djur och drev bort dem från lägret. Men ungefär 250 hästar hade redan tagits omhand av en grupp nezpercéer, som nu flydde norrut. När Tylor upptäckte de flyende nezpercéerna, skickade han iväg löjtnant McClernands G-kompani efter dem. Soldaterna förföljde nezpercéerna i flera kilometer innan de lyckades ta tillbaka hästarna. När de efter två till tre timmar senare återvände till slagfältet hade striderna där bedarrat.

Eftermiddagens andra attack
I lägret hade kvinnor och barn sökt skydd i naturliga sänkor i marken eller gropar som de hade grävt ut för hand. Krigarna låg kvar i raviner och andra försänkningar, fast beslutsamma att försvara lägret till varje pris. Miles planerade nu för ett sista stort avgörande anfall mot lägret. Han ville driva ut nezpercérna på prärien, där de sedan lätt kunde tvingas till kapitulation. Hans styrkor skulle den här gången attackera lägret mycket bestämt och kraftfullt från öst och sydväst. Strax efter klockan tre på eftermiddagen, gav Miles order om denna attack. Men det började inte bra. Löjtnant Romeyn, som var chef över kompani G i det sjunde kavalleriet, manade på sina män genom att resa sig upp och vifta med sin hat, när en nezpercékula träffade honom i bröstet. Kompaniet drog sig då tillbaka, med flera sårade som följd. Löjtnant Mason Carter, avancerade med 25 soldater från det femte kavalleri mot Chief Josephs tipiläger. Samtidig besköts nezpercéerna av löjtnant Maus och indianspejare från andra sidan om Snake Creek. Carters styrka mötte på ett så tufft motstånd att de var tvungna att retirera, med två döda och sex skadade som resultat.

Miles ändrar på sin taktik
Två kraftfulla attacker mot lägret hade nu slagits tillbaka av indianerna. Miles insåg nu att ytterligare ett anfall inte skulle löna sig. Han hade emellertid fångat in större delen av nezpercéernas hästhjord, som hindrade dem från att fly. Miles beslutade sig nu för att omringa lägret och belägra invånarna. Han skulle svälta ut nezpercéerna och beskjuta dem med artillerield tills de gav upp. Miles beordrade det femte infanteriet att placera ut sig på höjder söder om lägret, medan det andra kavalleriet skulle gruppera sig på högslätten väster och nordväst om lägret, på andra sidan om Snake Creek. Det kraftigt decimerade sjunde kavalleriet, beordrades att ta upp positioner öster och sydöst om lägret.

Hotchkisskanonen placerades på en höjd söder om lägret, och var riktad mot en ravin, där kvinnor och barn gömde sig. Den skulle vara skjutklar så fort det blev ljust nästa dag. Den amerikanska armén köpte in sin första hotchkisskanon året innan av en fransk vapenfirma. Den användes nu för första gången i kriget mot nezpercéerna. Artilleristerna gillade den, för den var lätt att sköta och transportera. Hotchkisskanonen var så lätt att den kunde dras av en mula och skötas av enbart två man. Den laddades med en granat från mynningen, som exploderade när den landade på marken och slungade upp jord och stenar i luften och tusentals metallsplitter som träffade alla som stod ivägen.

Ungefär en kilometer väster om hotchkisskanonen etablerade Miles sitt huvudkvarter, lite längre bort låg soldaternas lägerplatser, sjukhus, samt inhägnader för hästar och mulor. Samtidigt som soldaterna omringade lägret, förberedde sig nezpercéerna på belägringen. Kvinnor, barn och gamlingar gömde sig i en bred ravin som var bevuxen med buskar. Flera krigare tog betäckning i naturliga sänkor i närheten, för att kunna försvara ravinen. Andra krigare grävde skyttegravar inför de kommande striderna. Nezpercéerna sysselsatte sig med detta arbete genom hela kvällen.

Miles var bekymrad över alla sårade soldater, som låg kvar i närheten av nezpercéernas positioner, som inte på egen hand kunde sätta sig i säkerhet. När det blev mörkt, upphörde skottlossningarna från bägge håll. Nattens kyliga vindar och snöblandat regn gjorde de sårades situation än värre. På natten vandrade krigare omkring bland sårade soldater för att plocka upp vapen och ammunition. En del sårade soldater dog under den kalla natten. Andra, som fortfarande var vid liv, fruktade att nezpercéerna skulle döda och lemlästa dem. Men denna oro var obefogad. Vid ett tillfälle, när en krigare närmade sig en sårad soldat, förberedde sig soldaten på att ta livet av sig. Krigaren tilltalade honom på engelska, och sade till honom att han inte skulle göra honom illa, sedan tog han soldatens pistol, patronbälte, klocka och pengar utan att skada honom. Vid ett annat tillfälle bad en soldat en krigare om vatten. Krigaren tog hans patronbälte och lämnade en kanna med vatten bredvid honom innan han gick vidare.

Efter första dagens strider hade Miles förlorat två officerare och sexton meniga. Fyra officerare och fyrtiotvå meniga och två indianspejare hade blivit sårade. Nezpercéerna förlorade tjugotvå krigare. Under natten begravde nezpercéerna sina döda, men några låg för nära soldaternas positioner och fick ligga kvar där. Bland de döda var hövdingen Toohoolhoolzote, som stupade i en skyttegrav norr om hans läger. Ollokot hade stupat tidig den första dagen, samt tre nezpercéer, som av misstag hade skjutits ihjäl av Husiskute, när de befann sig långt från lägret och tagits som fientliga indianspejare. Även Lone Elk var död. Hur många nezpercéer som sårades den första dagen är inte känt.

På kvällen skickade nezpercéerna iväg sex krigare med ett meddelande till Sitting Bull i Kanada. Budbärarna stötte emellertid på ett assineboinläger, och blev mördade där. Under tiden väntade och hoppades nezpercéerna på att Sitting Bulls krigare skulle hjälp dem. Under natten fortsatte det dåliga vädret. Snön smalt, för att sedan frysa till is.