Den 29 september 1877, slog nezpercéerna läger på den östra sidan om Snake Creek i Bear Paw. De var nu medvetna om att de var mycket nära friheten i Kanada. Sommaren började nu ge efter för hösten, och det hade blivit kallare. Nezpercéerna hade valt ut en lägerplats i en gräsbevuxen floddal, som var inramad av buskiga sänkor, raviner och slingrande åskammar i norr, söder och öster. Om militären mot förmodan skulle attackera lägret var platsen väl vald, men beslutet av lägerplatsen togs för att ge skydd mot den för årstiden så kalla nordanvinden.

De olika banden slog läger var för sig. Riktiga skinntipier var få i lägret. De flesta tipier hade blivit övergivna efter striderna vid Clearwater och Big Hole, för tid hade inte givits åt att tillverka nya tipistänger. Istället fick stora stycken av tälttyg, som hade anskaffats genom inköp eller plundringar under resans gång från Idaho, duga som skydd mot väder och vind. Lägret var 400 meter långt och ungefär 200 meter brett. I söder hade Chief Josephs wallowaband slagit upp sina tipier, sedan kom Husiskutes palousesband. I nordöst hade Looking Glass alpowaisband slagit läger, och i nära anslutning till hans band levde White Birds lamtamasband. I lägrets nordligaste del levde pikunanbandet, under sin ledare Toohoolhoolzote. Hästar och mulor lät man beta på en gräsplatå nordväst om lägret, på andra sidan om Snake Creek.

Strax efter gryningen den 30 september, började nezpercéerna förbereda sig att fortsätta sin vandring mot norr. De var övertygade om att avståndet från Howard´s armé var så långt att de kunde känna sig säkra nu, och att de därför inte behövde skynda på. I lägret levde ungefär 700 människor, av vilka 200 var krigare och resten kvinnor, barn och gamlingar. Denna morgon red några män iväg för att jaga, medan en del kvinnor lämnade lägret för att slakta och packa kött från bufflar som hade dödats föregående dag. Andra stammedlemmar, inklusive Chief Joseph och hans tolvåriga dotter, vadade över floden för att fånga in sina hästar. De flesta nezpercéer var emellertid kvar i lägret sysselsatta med att packa sina tillhörigheter, inför den stundade färden mot gränsen till Kanada, som endast låg två dagar eller 64 kilometer längre bort.

I lägret var barnen sysselsatta med sina lekar och flera av lägrets invånare åt fortfarande frukost, när plötsligt två nezpercéspejare kommer inridande och skriker att soldater närmar sig lägret. Looking Glass lugnade då ner sitt folk, och sade att de hade gott om tid att göra sig i ordning innan de skulle bryta upp. Ingen behövde vara orolig.

Platsen där nezpercéerna utkämpade sin sista strid mot armén. Fotografiet är taget från en kulle som överblickar nezpercéernas, wallowabandets, lägerplats i söder. I bakgrunden syns Bear Paw Mountains. Det gröna i bilden avslöjar Snake River läge. Floden utmynnar så småningom i Milk River i norr.

General Miles
Innan nezpercéerna vandrade in i Bear Pawbergens landskap i Montana hade de efter en hård strid skyndat sig bort från slagfältet vid Canyon Creek, och lämnat general Howard långt efter sig. Men de visste inte att general Miles, med en styrka på 520 man, var dem på spåret. Generalens spejare letade frenetiskt efter indianernas läger. Många av dessa spejare var cheyenne- och siouxkrigare som året innan hade stridit mot Miles under det stora Siouxkriget 1876.

På lördagen den 29 september siktade Miles styrka Bear Paw Mountains, och långt borta vid horisonten kunde soldaterna ana Wood Mountains disiga siluett på den brittiska sidan. Miles visste nu att han var nära nezpercéerna. Han sände då iväg sina indianspejare för att finna deras spår. Samma dag stötte en förtrupp till Miles, ledd av löjtnant Maus, på ett tjugotal nezpercéer som drev en hästhjord i riktning mot Snake Creek. När indianerna upptäckte soldaterna flydde de med soldaterna efter sig. Soldaterna sårade två nezpercéer och erövrade fjorton hästar. Miles följde efter i spåret tills det blev mörk och slog sedan läger på kvällen. Redan klockan två på morgonen, den 30 september, var Miles styrka på marsch igen. Lite senare denna morgon upptäckte spejarna Two Moon, Hump och Starving Elk nezpercéernas ponnyhjord. De såg inte lägret, för det låg skymd i landskapet, men de förstod att det inte låg långt borta och skyndade därför tillbaka till Miles för att rapportera att de hade hittat nezpercéerna.

I likhet med general Custer var Miles ängslig över att nezpercéerna skulle komma undan militären och fly över gränsen till Kanada. Miles började därför genast förbereda sin styrka för en attack. Han skickade iväg en officer till trängen, för att be dem att skynda på med ammunition och artilleripjäserna. De flesta soldater var klädda i grå militärkappor. Kavalleristerna i det sjunde regementet var beväpnade med pistoler, Springfielgevär och 100 patroner.

Med vetskap om att ett indianläger, av okänd storlek, låg framför honom och att indianerna troligen kände till hans närvaro, lade Miles upp planer för en klassisk anfallstaktik. Den gick ut på att alla i lägret skulle bli så chockade och demoraliserade av en plötslig attack, att de inte skulle kunna försvara sig på ett effektivt sätt. Det "totala krigets taktik", som inte tog hänsyn till försvarslösa kvinnor och barn, hade anammats flera gånger av militären mot indianläger på den norra och södra prärien efter inbördeskrigets slut.

Klockan var strax efter nio på morgonen, när Miles fick rapporter om att nezpercéerna höll på att bryta upp. Från sina spejare fick han berättat att lägret låg några kilometer längre fram. Miles styrka satte då av i trav, med spejarna en bra bit framför honom. Kavalleriregementena formerade sig nu i fyra led. Miles beordrade sedan kapten George L. Tyler, att med sin battaljon (tre kompanier) tillsammans med ett trettiotal sioux- och cheyennespejare attackera lägret. Tyler´s battaljon skulle rida in i lägret och skapa oreda, samtidigt som indianspejarna skulle fånga in hästhjorden. Det sjunde kavalleriet, med sina tre kompanier, skulle komma efter i ryggen som stöd. Det beridna femte infanteriregementet skulle följa efter som reserv, tillsammans med hotchkisskanonen och trängen.

Det visade sig emellertid att lägret låg längre bort än vad rapporterna hade sagt, så Miles beordrade då galopp. Cheyennespejarna skyndade på i egen takt långt framför huvudstyrkorna, och red direkt mot nezpercéerna hästhjord. Tyler´s män, som låg strax bakom cheyennerna, trodde att hästhjorden och de nezpercéer som vistades bland hästarna var huvudlägret, och avancerade nu mot hästarna. Miles red med det sjunde kavalleriet, när det närmade sig nezpercélägrets södra ände. När han såg att Tylers män red på avvägar, beordrade han istället det sjunde kavalleriet att utföra attacken på lägret.