Den amerikanska pälshandeln Den norra prärien var relativt lättåtkomlig från St. Louis via Missourifloden. I slutet av 1700-talet och några år in på 1800-talet var emellertid den amerikanska pälshandeln längs Missourifloden begränsad till indianstammar som levde i den nedre delen av övre Missourifloden. Det var Manuel Lisa, anställd av Missouri Fur Company, som på allvar startade upp den amerikanska pälshandeln år 1809. Det gjorde han genom att bygga flera handelsposter längs Missourifloden det året. Under de kommande åren, fram till mitten av 1820-talet, kastade sig nu en mängd pälshandelskompanier in i kampen om indianhandeln. Dessa kompanier backades upp ekonomiskt av inflytelserika affärsmän i St. Louis. I takt med att den amerikanska närvaron vid indianbyarna ökade, minskade de kanadensiska handelsresorna till Missouri. Den kanadensiska handeln upphörde någon gång mellan åren 1818 till 1822. Nu kom inte längre pälshandlarna från norr. I stället kom de från St. Louis i söder, och de använde Missourifloden som transportled till och från indianbyarna. Missouri Fur Company, är ett bra exempel på hur de amerikanska pälskompanierna arbetade och lade upp sin strategi under 1800-talets början. Missouri Fur Company strävade efter att erhålla monopol på handeln med indianstammar, vid den nedre delen av Övre Missourifloden, som hade lärt sig att jaga bäver med fällor. Genom att bygga handelsposter nära dessa indianstammar och dela ut presenter till hövdingar, skulle kompaniet få deras förtroende. Därmed skulle dörren stå öppen för de mera inkomstbringande bävermarkerna, vid Missouriflodens förgreningar, mitt i svartfötternas land i Montana. Våren 1809 skickades Manuel Lisa i spetsen för en 160 man stark expedition, för att anlägga tre handelsposter. En handelspost byggdes vid Council Bluffs (för handel med omaha, oto, iowa och pawnee), en vid Cedar Island (för handel med de västliga siouxerna och yankton dakota) och en byggdes vid arikara-, mandan- och hidatsabyarna. Att bygga handelsstationer och skicka ut trappers till svartfötternas land var svårt. Enda sedan 1806, då medlemmar ur Lewis och Clarkexpeditionen hade dödat två svartfotskrigare i Montana, hade svartfötterna ett ont öga till alla amerikanare. Svartfötterna vägrade att handla med dem och tillät inga amerikanska trappers att jaga bäver i deras land. Det var framförallt bäverpälsar och bisonhudar som handelskompanierna var ute efter. Men pälsjägare och handelmän samlade in alla möjliga skinn och pälsar. Allt som hade ett kommersiellt värde och var lätt att sälja på marknaden dög. Bisamråttor, uttrar, hjortar, minkar, mårdar, vässlor, tvättbjörnar, björnar, vargar, rådjur, rävar och även svanar dödades för sina pälsar och skinn skull. För pälskompanierna var bäverskinn dock den mest eftertraktade råvaran. Det var inte den mörkbruna pälsen man var ute efter, utan istället bäverns trådiga underhårsfibrer. Fibrerna krossades och stärktes till ett styvt filtmaterial som man tillverkade höga hattar av. Bäverfilt var eftertraktad på marknaderna i Europa och östra Nord Amerika fram till 1834, då bäverfilt av modeskäl ersattes av silke. År 1822 bildade det Amerikanska Pälskompaniet, populärt kallad för "Kompaniet", en avdelning i väst med säte i St. Louis, för att ge sig in i pälshandeln längs Missourifloden. För att få kontroll över handeln började Kompaniet med att köpa upp andra pälskompanier. Antingen inleddes ett köp av ett konkurrerande bolag genom förhandlingar, som ofta ledde till fusion. Fungerade inte det, dumpade man priserna på marknaden för att få sina rivaler på knä. Kortsiktigt var det kostsamt, men i det långa loppet oerhört vinstgivande. År 1827 hade det Amerikanska Pälkompaniet genom uppköp av rivaliserade pälskompanier erhållit en hel rad handelsstationer längs övre Missourifloden. På köpet hade de även fått erfarna handelsmän. Därmed lade Kompaniet grunden för ett stabilt handelssystem, som skulle hålla ända in på 1860-talet. Under 1830-talet hade Kompaniet nästan skaffat sig monopol på indianhandeln längs Missourifloden. År 1831 byggde det Amerikanska Pälskompaniet Fort Clark i närheten av mandanbyn Mitutanka. Fort Clark blev ett av kompaniets viktigaste handelsposter de närmaste trettio åren. Varje sommar anlände Kompaniets ångbåt från St. Louis till Fort Clark för att lasta av handelsvaror och lasta ombord pälsvaror och bisonhudar. I England hade massframställningen av varor med maskiner som hjälpmedel startat genom den så kallade Industriella revolutionen. Några av dessa fabrikstillverkade varor letade sig så småning om till indianernas byar vid Övre Missouri. Indianerna hade en bestämd uppfattning om vilka varor de ville köpa. Och det Amerikanska Pälskompaniet kunde nu erbjuda dem ett stort utbud av varor som höll hög kvalitet. Det Amerikanska Pälskompaniet hade köpekontrakt med flera av tillverkningsindustrierna i Europa. Kompaniet beställde filtar och tyger från engelska textilfabriker i Leeds och Manchester. Från Le Havre i Frankrike kom filtar i rött och blått, vilka var högt uppskattade av indianerna. Kompaniet beställde knivar, fällor, flinta och matbestick från Sheffield i England. Gevär beställdes från vapenfabriker i engelska Birmingham, Belgien och Tyskland. Glaspäror, i olika färger och storlekar, kom från Alessandro Bertolla i Venedig, Italien. Dessa varor skeppades över till New York med fartyg från Liverpool. New Orleans Shipping Company såg slutligen till att varorna fraktades den sista biten till St. Louis. För att få sina leveranser i tid under de två första decennierna på 1800-talet, var handelskompanierna tvungna att beställa sina varor i ett eller ibland två år i förväg. Trots detta var Ieveranserna ofta försenade, på grund av transportsvårigheter. Under 1820-talet började rederierna frakta sitt gods över Atlanten på ångfartyg. Samtidigt hade handelsvarorna blivit standardiserade, så att det Amerikanska Pälskompaniet kunde ligga inne med stående beställningar. I början av 1830-talet hade transportsystemet därmed blivit mera effektivt och tillförlitligt. Handelsvarorna skickades från England sent på vintern eller våren och nådde St. Louis på försommaren. Därifrån transporterades varorna vidare, med Kompaniets egna ångfartyg, uppför Missourifloden till de olika handelsposterna. Samtidigt som pälshandeln hade blivit oerhört viktig för mandan- och hidatsaindianerna, hade de blivit mindre attraktiva för pälshandlarna. År 1829 hade det Amerikanska Pälskompaniet byggt Fort Union vid Yellowstoneflodens mynning. Tre år senare släppte svartfötterna in det Amerikanska Pälskompaniet i sina bävermarker. Kompaniet kunde då bygga Fort McKenzie mitt i hjärtat av svartfötternas land. Den indianska pälshandel flyttades nu västerut. Fort Clark minskade i betydelse och mandan- och hidatsabyarna hade plötsligt hamnat i pälshandelns bakvatten. Fram till sommaren 1837 var mandanerna och hidatsanerna fortfarande villiga päls- och skinnproducenter och handlare. De aktade sig dock för att jaga bison långt ute på prärien. Risken för att deras fiender skulle passa på att attackera byarna när männen var ute på jakt var allt för stor. Under långa perioder vågade de inte ens lämna sina byar för att jaga, på grund av faran för attacker från assinebioner eller dakotasiouxer. Allt för ofta hände det att just kvinnor och barn, som hade vandrat en bit bort från byarna för att plocka bär, dödades av siouxkrigare. Mandanerna och hidatsanerna svarade på dessa attacker genom hämndräder så gott de kunde. Trots denna svåra situation, lyckades mandanerna och hidatsanerna årligen byta bort över 3 000 bisonhudar vid Fort Clark. På våren 1834, attackerades och förstördes de två minsta hidatsabyarna av siouxer. De som överlevde attacken bosatte sig temporärt hos mandanerna. De fick emellertid aldrig någon chans att återvände till sina byar, för att bygga upp dem igen. Nu fanns bara den största hidatsabyn, Big Hidatsa, kvar. I januari 1836 ägde en speciellt blodig strid rum, mellan de bylevande indianerna och siouxer. Sent på vintern 1835, hade stora grupper av yanktonaier och saones (two kettle-, sans arc- och blackfeetsiouxer) slagit läger för vintern, i närheten av mandanbyarna. Deras buffeljakt, som skulle ha givit dem mat genom vintern, hade misslyckats. För att inte svälta ihjäl var de tvungna, i januari 1836, att byta till sig majs från mandanerna. När deras handelsvaror hade tagit slut bröt en stor grupp av siouxerna sitt vinterläger, för att bege sig ut på prärien och på nytt försöka hitta bufflar. När de passerade sommarbyn Big Hidatsa, som nu var i de närmaste obebodd, tog de för sig av byns matförråd. De lämnade efter sig filtar, knivar och tobak som betalning för maten. Dagen efter, när resten av siouxerna passerade byn blev de attackerade av hidatsanerna och mandaner från Ruphtarebyn. Siouxerna blev överraskade och en massaker ägde rum. Uppskattningsvis dödades 100 till 150 siouxer och 43 kvinnor och barn togs till fånga. Sådana händelser var i det långa loppet till de bylevande indianernas nackdel. Naturligvis var hidatsaindianerna och ruhptaremandanerna rädda för siouxernas hämnd. Därför bosatte de sig i mitutankamandanernas by en tid framöver. Under 1830-talet hade arikaraindianerna oförtjänt fått rykte om sig att de låg bakom de flesta mord och plundringar på handelsmän som hade passerat deras byar. I de fall där arikarier verkligen hade plundrat eller dödad vita förväntade de sig alltid att de vita skulle hämnas. I sådana fall övergav de sina byar och flyttade ner till pawnéerna i Nebraska. När situationen hade lugnat ner sig flyttade de tillbaka till sina byar. År 1832 hade arikaraindianerna flyttat ner till Loupfloden i Nebraska för att leva där tillsammans med skidipawnéerna. Denna flyttning berodde delvis på de vitas och andra indianstammars fientligheter mot dem. Men också på grund av missväxt och avsaknaden av bufflar. På våren 1837 återvände de till Missourifloden. Större delen av dem bosatte sig hos mandanerna, medan en liten grupp slog sig ner vid hidatsabyn. Mandanerna tog emot dem med öppna armar, för de såg arikarierna som en förstärkning i sitt försvar mot siouxerna. Tidigare hade dessa odlarfolk haft sina byar utspridda från Big Bendområdet i södra Syd Dakota till Knifefloden i norr. Men efter sjukdomar, som hade decimerat deras antal och siouxernas krigsföring, levde nu de tre indianstammarna sammanträngda vid Knifefloden. Smittkoppsepidemin 1837 Klockan tre på eftermiddagen, den 19 juni 1837, anlände American Fur Companys ångbåt St. Peter till Fort Clark, efter en långsam resa uppströms från St. Loius. Med sig i lasten hade hon inte bara handelsvaror till indianerna, utan även smittkoppor. En av männen ombord, som nyligen hade utnämnts till indianagent för Övre Misssouri, var Joshua Pilcher. Att smittkoppor fanns ombord St. Peter misstänktes långt innan hon nådde Fort Clark. Innan St. Peter hade passerat Fort Leavenworth i dagens Kansas, hade en mulatt insjuknat i smittkoppor, fastän det då inte misstänktes för att vara kopporna. Lite längre fram på resan bad resernärerna kaptenen på båten, Bernard Pratte, att den sjuke mannen skulle sättas iland. Pratte som inte misstänkte att mannen hade kopporna, avböjde förslaget. Några dagar senare tog båten ombord tre arikarakvinnor som genast smittades av sjukdomen. De hade levt med pawnéerna en tid och ville nu återvända till arikarabyarna. Flera passagerare ombord hade insjuknat när båten passerade Council Bluffs i dagens Nebraska. Först då konstaterade man att det verkligen var smittkopporna. Trots det, var det ingen som kom på tanken att avbryta resan och återvända till St. Louis. Av ekonomiska skäl skulle ångbåten fullfölja sin rutt till de olika forten, oavsett om indianerna drabbades. Pilcher reagerade i alla fall, och skickade budskap till olika siouxgrupper att hålla sig undan handelsposterna under resten av sommaren. Smittkoppor har varit en av människans värsta och mest fruktade virussjukdom. Det är en extremt smittsam och vanställande sjukdom, med mycket hög dödlighet. Sjukdomen sprids via direkt kontakt med sjuka människor eller indirekt via nedsmittade föremål. Även spridning via luft kan förekomma. Inkubationstiden är cirka 12 dagar och mottagligheten är i det närmaste 100%-ig. Sjukdomen börjar som en influensa och efter några dagar uppträder koppor över hela kroppen. I okomplicerade fall pågår sjukdomen i 14 dagar och anses medföra livslång immunitet. Visserligen anses sjukdomen i dag vara utrotad. Men dess virus odlas fortfarande i laboratorier, varifrån sjukdomen teoretiskt sett fortfarande skulle kunna spridas över hela världen. Det senaste kända fallet inträffade i Somalia 1977. Troligen var det arikarakvinnorna och andra smittbärare, som förde över kopporna till indianerna vid Fort Clark. Den enda ögonvittnesskildringen av farsotens förlopp och verkningar bland de bylevande indianerna, kommer från Francis Chardons anteckningar. Den 14 juli, 1837, nämner han för första gången något om sjukdomen i sin journal. Han skriver då att en ung mandan hade avlidit och att flera andra hade blivit smittade. Till en början dog en till två personer per dag. Därefter steg dödssiffrorna brant uppåt för varje dag. I början på augusti avled fyra till sju personer dagligen för att i slutet på samma månad, ha ökat med åtta till tio personer. Chardon uppskattade att 500 mandaner och arikarier hade dött i sjukdomen i slutet av augusti. I september höjde han den siffran till 800. Mandanernas reaktion på på sjukdomen tog sig olika uttryck. En del mandaner började utföra sina danser. Fjorton dagar efter det första dödsfallet skrev Chardon, att mandanerna och arikarierna hade börjat dansa för att de inte har så långt kvar att leva. Andra stod inte ut med eländet, utan tog livet av sig. Det förekom även massjälvmord. Eftersom indianerna såg de vita som ansvariga för sjukdommen, försökte besvikna indianer döda alla vita som kom i deras väg. Mandanerna förstod inte att de skulle isolera de sjuka för att hindra smittvägarna. Allt försent började de som inte hade smittats av sjukdomen att lämna sin byn. De skingrades åt alla håll för att fly undan den hemska farsoten. Den 11 augusti övergav mitutankamandanerna sin by, bara de sjuka och döende lämnades kvar åt sina öden. Först i slutet av september började sjukdomen släppa sitt grepp över indianerna. Hur många mandan- och hidatsaindianer som gick under i smittkoppsepidemin 1837 är svårt att fastställa. Eftersom deras exakta befolkningssiffra, före sjukdomens utbrott, bygger på osäkra och varierande siffror. Enligt Joshua Pilcher uppgick mandanernas befolkning till 1 600 personer, hidatsaindianernas till 2 500. Troligen överlevde bara 120 till 130 mandaner och uppskattningsvis 1 250 hidatsaindianer. Fram till 1845 fortsatte pälsbolagen med sina handelsaktiviteter vid Övre Missourifloden. De flesta av arikarierna hade flyttat in i mitutankabyn, som nu kallades för "Den Gamla mandanbyn". De flesta handelsaffärer vid Fort Clark, äde rum med dessa indianer. En del hidatsaindianer, främst awatixa och awaxawi, hade anlagt en ny by vid Little Knifeflodens mynning. Andra hidatsaner, som hade flytt norrut, byggde en befäst by längre upp vid Little Knifefloden. En tredje grupp lämnade Missourifloden för alltid, och anslöt sig till kråkindianerna på prärien. Mandanerna hade splittrats upp i små grupper, trots att de var så få. Större delen av dem levde tillsammans med hidatsaindianerna vid Knifefloden. Andra hade återvänt till Den Gamla mandanbyn, där de levde i minoritet tillsammans med arikarstammen. Ytterligare en liten spillra, som bestod av nuptadimandaner, uppförde ett dussin hyddor i en egen by, några kilometer uppströms från Fort Clark. År 1845 hade de en gång så mäktiga mandan- och hidatsaindianerna slagit sig ner i byn, Like-a-Fishhook, cirka 90 kilometer uppströms från Fort Clark. Strax därefter byggdes handelsposten Fort Berthold, som snart åtföljdes av flera. Vita drogs till området, som nu utvecklades till ett kommersiellt centrum. När indianerna slog sig ner i Like-a-Fishhook hade deras befolkningsantal krympt till en så låg nivå att de riskerade att dö ut. Endast spillror av deras tidigare så fina hanverksteknik existerade. De få traditionella krukor, från Heartperioden, som fanns kvar var gammalt arvegods. Verktyg som tidigare hade tillverkats av sten existerade knappt och benföremål tillverkades endast för att användas i spel eller ceremonier. År 1851, deltog mandan- och hidatsastammarna i fredsförhandlingarna vid Fort Laramie. De skrev på ett avtal som skulle skapa fred på prärien, genom att landområden som varje stam gjorde anspråk på definierades på kartan. Stammarna blev lovade handelsvaror i utbyte mot att de upphörde med stridigheter. Trots att siouxerna skrev på avtalet, fortsatte de sina härjningar mot mandan- och hidatsaindianerna. Till slut anslöt sig även arikarastammen till Like-a-Fishhook. Mellan åren 1866 till 1886 reducerades de tre indianstammarnas landområden genom flera avtal. År 1885, tvingade de amerikanska myndigheterna dem att flytta från Like-a-Fishhook, på grund av ett dammbygge. Sedan 1886 lever de tre stammarna i Fort Berthold reservatet, som ligger vid Missourifloden i norra Nord Dakota. Där lever de än idag, och sedan 1934 kallar de sig för, the Three Affiliated Tribes. Slutord Den kanadensiska pälshandeln får ta på sig ansvaret över att de introducerade de första europeiska varorna till mandan och hidatsa. Under den franska handelsepoken (1838-1763) var det trots allt få vita handelsmän som tog sig ner till deras byar för att idka handel. De flesta varor, med europeiskt ursprung, erhöll de bylevande indianerna indirekt från de vita via indianska mellanhänder. De enstaka kontakter mandan och hidatsa hade med vita handelsmän under den franska handelsepoken hade därför mycket liten effekt på deras kultur. Indianernas aptit på europeiska varor hade emellertid väckts och den kom att mättas genom nästa våg av vita handelsmän från Kanada. I slutet på den engelska handelsepoken hade mandan- och hidatsaindianerna blivit beroende av europeiska varor, samtidigt som handelsposter började byggas i närheten av deras byar. Etableringen av dessa handelsposter förstörde det lilla som fanns kvar av indianernas ursprungliga handelsnät, eftersom de bylevande indianernas roll som mellanhänder eliminerades. Därmed förlorade mandan- och hidatsaindianerna den inkomstkälla som hade givit upphov till deras välstånd. Det lilla som de hade kvar att handla med vid Fort Clark var endast majs och ett fåtal buffelhudar. Europeiska varor, som i stora mängder hamnade i indianernas byar, orsakade en urholkning av mandan- och hidatsaindianernas materiella kultur. Metallverktyg till exempel, ersatte raskt indianernas sten och benverktyg. Inom kort blev de beroende av dessa föremål, som var bättre än deras traditionella motsvarande föremål. Nu behövde indianerna inte längre använda sig av de kunskaper eller lägga ner den tid som krävdes för att tillverka traditionella föremål. Mandanernas och hidatsanernas hantverkskunskaper fördes vidare muntligen och genom praktiskt tillämpning från far till son eller från mor till dotter. Det var naturligtvis bekvämt för männen att byta till sig pilspetsar av metall. Men genom detta förfarande försvann konsten att tillverka pilspetsar i ben eller sten på några få generationer. Innan den vite mannens varor hade nått mandan- och hidatsabyarna, lärde fäderna ut konsten att tillverka pilspetsar i ben och sten till sina söner. När dessa söner sedan växte upp samtidigt som europeiska pilspetsar i metall började dyka upp som handelsvara i byarna, valde de hellre att byta till sig pilspetsar i metall istället för att tillverka egna traditionella pilspetsar. Det tragiska var att när de i sin tur blev fäder lärde de inte ut konsten att tillverka pilspetsar till sina söner. Dessa söner fick alltså aldrig lära sig konsten att tillverka traditionella pilspetsar i ben eller sten och kunde således inte föra vidare denna kunskap till nästa generation. Bland mandan- och hidatsaindianerna fanns det ett fåtal så kallade hantverksexperter, män och kvinnor som tillverkade särskilda typer av föremål, till exempel videkorgar eller lerkrukor. Bland hidatsaindianerna var sedvänjan att sälja och köpa rättigheten till att praktisera olika hantverksyrken utbredd. Människor erhöll hantverksrättigheter genom att köpa den från en expert. En mor som var krukmakare förväntade sig att hennes dotter skulle köpa hennes hantverksrättighet, så att den unika formen och designen på krukorna stannade kvar och fortlevde inom i släkten. Orsaken till denna "skråverksamhet", med hantverksexperter som var sammanslutna inom ett yrke, garanterade att de olika hantverken bibehölls och höll god kvalitet. Bland mandanerna var det endast ett fåtal kvinnor som ägde rätten att tillverka lerkrukor. En person som behövde en kruka kontaktade en sådan krukexpert och betalade henne med hudar eller andra varor för att hon skulle tillverka en kruka. När mandanerna levde vid Heartfloden tillverkade dessa kvinnliga hantverksexperter vackra lerkrukor i olika former och mönster, som var unika just för mandanerna. När des sedan ryktes bort av smittkoppsepidemin 1781, tog de med sig sina kunskaper i graven. På bara några få veckor hade en urgammal sedvänja och hantverkstradition plötsligt försvunnit. När mandanerna slog sig ner vid Knifefloden ersattes krukorna från perioden vid Heartfloden med andra former och mönster eller europeiska kärl KÄLLOR Alfred W. Bowers (1992), Hidatsa Social & Ceremonial Organization. Bison Books John, C Ewers (1968), Indian life on the Upper Missouri. Norman Oklahoma, University of Oklahoma Press. George E. Hyde (1970), Indians of the High Plains, from the Prehistoric Period to the Coming of Europeans. Norman, Oklahoma, University of Oklahoma Press. Mary Jane Schneider (1989), The Hidatsa. New York Philadelphia, Chelsea House Publishers. G. Hubert Smith and W. Raymond Wood (1980), The Explorations of the La Vérendryes in the Northern Plains, 1738-43. Lincoln, Nebraska, University of Nebraska Press. |