Handeln vid Övre Missourifloden Den ursprungliga indianska handeln Ett bra exempel på hur denna handel kunde gå till, får vi från fransmännen. När La Vérendrye och hans grupp lämnade mandanbyn Menoken, lät han två fransmän stanna kvar hos mandanerna. De hade fått i uppgift att lära sig mandanernas språk och ta reda på allt om dessa indianers seder och bruk. Dessa kunskaper skulle vara guld värd för fransmännen i en eventuell framtida direkt handel med Övre Missouriflodens indianer. De två fransmännen bodde hos mandanerna i nio månader. De berättade bland annat att främmande västliga nomadstammar besökte mandanernas byar för att idka handel. Vidare berättade de, att dessa "Vildar" som de kallade främlingarna, kom i början på juni varje år. Den grupp av nomadiserade indianer som fransmännen stiftade bekantskap med, sommaren 1739, stannade hos mandanerna i över en månad. Besökarna bytte till sig grönsaker mot garvade hudar, som var målade i olika färger och dessutom vackert dekorerade med piggsvinstaggar. Den indirekta handel med europeiska varor Från nordöst kom cree- och assineboinindianer till mandan- och hidatsabyarna för att avyttra sina varor. Dessa varor hade de bytt till sig från engelsmännen vid Hudson Bay och från North West Companys handelsposter vid Assineboin- och Sourisfloderna i Kanada. Kråkindianer tog med sig varor från Shoshoni-rendevouz, som var en indiansk handelsplats i sydvästra Wyoming. Där handlade shoshoniindianerna med nez percé-, flathead-, och utestammarna. Från områden i sydvästra nordamerika, via nomadstammarna på den södra prärien, nåddes mandan- och hidatsaindianerna av varor med spanskt ursprung. Indianerna på prärien var speciellt intresserade av hästar och vapen. Hästen spreds norrut från de första spanska bosättningarna i sydvästra USA. Stammarna på den södra prärien kom i kontakt med hästen först och använde den för jakt, transporter och krigföring. Spanjorerna var mycket måna om att begränsa spridningen av hästen till stammarna på prärien. De fruktade att beridna indianskaror, som var beväpnade med gevär, kunde utgöra ett allvarligt hot mot deras bosättningar. Därför var handel med eldvapen i enlighet med spansk lag strängt förbjudet.
Indianska handelsleder och handelsplatser i början på 1800-talet Franska och engelska handelsmän, som närmade sig den norra prärien från nordöst, bedrev ingen handel med hästar. De var till skillnad från spanjorerna, inte främmande inför att förse indianerna med eldvapen. Samtidigt som hästen spreds norrut, från den spanska södern, spreds geväret västerut från Kanada via franska och engelska handelsmän. Vid mandan- och hidatsabyarna i Nord Dakota stötte dessa varorna på varandra. Redan innan mandan- och hidatsaindianerna hade kommit i kontakt med den vite mannen, strömmade varor med europeiskt ursprung via andra indianstammar ner till deras byar. La Vérendrye berättade om sitt besök hos mandanindianerna 1738, att deras assineboinguider bytte bort gevär mot grönsaker. Samtidigt hade de nomadiserade stammarna tagit bruk av hästen. Mot slutet av 1700-talet hade denna häst- och gevärshandel tagit rejäl fart. Charles McKenzie, som var anställd av North West Company, deltog i fyra handelresor till Missourifloden, mellan åren 1804 till 1806. Från McKenzies och andra handelsmäns journaler vet vi hur handeln med hästar och gevär kunde gå till vid mandan- och hidatsabyarna, tidigt på 1800-talet. Under McKenzies andra vistelse hos hidatsaindianerna, sommaren 1805, bevittnade han hur en grupp bergskråkor anlände till hidatsabyn, Big Hidatsa. Kråkorna, som anfördes av hövdingen Red Calf, dök upp på en kulle bakom byn. Sammanlagt hade kråkorna med sig 2 000 hästar för att kunna transportera sina 300 tiper och allt övrigt bagage. Uppe på kullen hade alla krigare samlats, klädda i sina finaste kläder. Krigarna var beväpnade med pil och båge, lansar och stenklubbor. De bar också sköldar, samt ett fåtal gevär. Plötsligt, som på en given signal, red krigarna ner i byn. För att imponera på sina värdar och de vita handelsmännen, utförde de ett låtsasanfall mot byn. De passade på att visa upp sin ryttarskicklighet och red rakt igenom lägret. Nästa dag ägde den ceremoniella piprökningen rum, för att befästa vänskap mellan de två folken. När pipceremonin var avklarad tog hidatsaindianerna fram sina handelsvaror och placerade dem framför kråkorna, det var 200 gevär med ammunition, metallyxor, grytor, tyger och majs. I utbyte mot dessa varor erhöll hidatsaindianerna 250 hästar, höga balar med bisonhudar, leggings och andra skinnkläder. Den direkta handeln Den franska handelsepoken varade från 1738 fram till 1763, då fransmännen förlorade sina besittningar i Kanada till engelsmännen. Under den franska epoken erhöll mandan- och hidatsaindianerna emellertid fortfarande de flesta europeiska varor från andra indianstammar. Mandanernas och hidatsanernas aptit på europeiska varor var stor i början av den engelska epoken (1763-1818). Dessa varor var överlägsna deras egna motsvarande föremål i ben och sten. De var speciellt intresserade av gevär och metallföremål. Även spanjorerna försökte dra nytta av handel vid mandan- och hidatsabyarna. Men deras anstängningar gav inte resultat och pågick från 1792 till 1797. Slutligen kom amerikanarna in i bilden. Deras inflytande över handeln vid övre Missouriområdet började med Lewis och Clarks expedition 1804, och fortsatte fram till slutet av 1800-talet då indianerna hade tvingats in i reservat. Från slutet av 1600-talet och två decennier in på 1800-talet dominerades den kanadensiska handeln av Hudson Bay Company och North West Company. Rivaliteten mellan de två handelsbolagen, som var mycket hård, upphörde 1821, då Hudson Bay Company köpte upp sin rival. De engelskägda handelskompanierna anställde franskkanadensare och engelmän från England eller östra Kanada. Det var dessa män, engagés som de kallades för, som skötte handeln på fältet och var följaktligen kompaniernas ansikte utåt. Hudson Bay Company bildades 1668 och är ett av världens äldsta bolag. Idag driver företaget kanadas största varuhuskedja, kallad The Bay och Zellers. År 1670 gav Karl II, kungen av England och Skottland, kompaniet ensamrätt till handel med alla indianstammar som levde i Rupert´s Land. Detta landområde, en tredjedel av dagens Kanada, omfattades av alla floder som rinner ut i Hudsonbukten i norra Kanada. Kompaniets aktiviteter styrdes från London via en guvenör och en verkställande kommitté. De första 100 åren bedrev kompaniet handel med indianer från fasta handelsposter, som var strategiskt utplacerade vid mynningarna till floder som flöt ut i Hudsonbukten. Kompaniet var då inte intresserad av handel med indianer inåt landet. Dessa indianer var tvungna att ta sig ner för bifloderna till kompaniets handelposter vid Hudsonbukten för att idka handel. North West Company bildades i mitten på 1770-talet, genom att flera små oberoende handelkompanier och enskilda handelsmän gick ihop. Huvudkontoret låg i Montreal. Varje år samlades kompaniets ägare i Grand Portage för att planera den kommande säsongen. Efter 1803 ägde dessa årsmöten rum vid Fort Williams, som låg vid Lake Superiors norra strand. North West Company, till skillnad från sin konkurrent, utnyttjade vattenlederna i södra Kanada i sin handel med indianerna. Varor och proviant transporterades årligen på floder och sjöar till kompaniernas handelsposter ute i vildmarken. I retur skickades pälsvaror till Grand Portage eller Montreal. North West Companys enkla affärsidé bestod i att anlägga handelsposter i det kanadensiska inlandet, för att kunna handla direkt med indianerna. Denna idé var framgångsrik. För att inte riskera bli utkonkurrerade av sin rival, tvingades Hudson Bay Company att göra samma sak. Mycket av den rivalitet som växte fram mellan de två pälskompanierna i slutet på 1700-talet utspelade sig i ett område som omfattades av Red- och Assineboinflodernas dalgångar i Manitoba. Bägge hade sina egna administrativa avdelningar i området. Det var North West Company som var först med att ta kontakt med mandan- och hidatsaindianerna. Vilket gjordes i samband med att kompaniet anlade sin första handelspost, Pine Fort, vid Assineboinfloden 1785. Åtta år senare, då North West Companys handel med mandan- och hidatsaindianerna redan var etablerad, uppförde Hudson Bay Company, Brandon House, vid Assineboinfloden. Från Brandon House utförde kompaniet alla sina handelskontakter med indianerna vid övre Missouri. Posten byggdes 1793 och blev Hudson Bay Companys högkvarter i området, tills den övergavs 1832. År 1793 byggde North West Company Fort Souries. Pine Fort hade då spelat ut sin roll och den nya handelsposten blev nu kompaniets bas i handeln med mandan- och hidatsaindianerna fram till 1817. I september eller oktober varje år anlände chefen för Hudson Bay Companys handelspost vid assineboinfloden. Han skickade då ut små grupper av engagés till mandan- och hidatsabyarna med handelsvaror. Vanligtvis bestod en sådan grupp av mellan två till åtta personer. Grupperna färdades till häst om det var barmark eller med hjälp av hundslädar under vintern. Den 30 mil långa resan ner till övre Missouri tog normalt mellan tio till tolv dagar att avverka. Men det oberäkneliga vädret och beroende på vilket transportmedel man använde sig av, samt fientliga indianer, inverkade på resans tid. Många handelsresor avbröts av olika orsaker, mest på grund av fientliga indianer. Vintern 1798 hade Hugh McCrackan och sex män, inklusive två mandaner, påbörjat sin resa ner till indianbyarna med handelsvaror. De kom dock inte långt, förrän de blev attackerade av siouxer. I det handgemäng som utspelade sig dödade siouxerna två män och en mandan innan de försvann med alla handelsvaror. När de överlevande återvände till Brandon House befann de sig i ett bedrövlig skick. Resan ner till Missourifloden var under vissa perioder således oerhörd farofylld. Och det var inte ovanligt att engagés vid Brandon House vägrade att påbörja resan ner till indianbyarna för att det gick rykten om fientliga indianer. Vid Missourifloden spred handelsmännen ut sig i de olika indianbyarna med var sin andel av varor. En viss del av varorna användes som betalning för mat och husrum, samt gåvor. Bruket att ge bort presenter till inflytelserika hövdingar, för att underlätta handeln, var utbredd. Handelsmännen stannade i byarna från några dagar till flera veckor, undantagsvis i månader, för att byta till sig pälsvaror från indianerna eller pälsjägare som levde i byarna. När varorna var slut var det dags att åtevända med skinnen till handelsposten vid Assineboinfloden. Hemresan gjordes med hästar eller hundslädar, vilka man köpte från indianerna eller pälsjägare. Handelsmännens försök att skaffa hästar från indianerna var emellertid inte alltid så lätt. I proportion till befolkningsantalet och jämfört med de nomadiserade stammarna ägde mandan- och hidatsaindianerna få hästar. Indianernas favorithästar, som omsorgsfullt hade tränats upp för jakt och strid, var omöjliga att komma över för handelsmännen. Och de hästar som indianerna eventuellt kunde tänka sig att sälja var dyra. Det fick en av North West Companys anställde Francois-Antoine Larocque erfara när han vintern 1804 köpte en häst från en indian med följande varor: En filt, ett par leggings, en hacka, en pipetomahawk, en lansspets, 100 gevärskulor och krut, en kniv och några få glasspärlor. Två år senare köpte handelsmannen Alexander Henry en häst med följande varor: 400 gevärskulor och krut, ett splitter nytt gevär, en röd militärrock, en kopparpanna, en yxa, en 90 centimeter lång lansspets i järn, ett bälte, två snäckskalshårpipor, 2,5 hg blå pärlor, ett dussin mässingsringar, ett dussin bjällror, 1,8 meter Hudson Bay tyg, ett halvt dussin flinta, ett halvt dussin gängor (till gevär), ett halvt dussin sylar samt två stora knivar och en handfull glaspärlor". Henry ansåg att han hade kommit över hästen för ett rimligt pris (varorna motsvarade värdet av 100 bäverskinn). Men han klagade samtidigt på att det var svårt att få tag på dugliga hästar vid Missourifloden, för att indianerna var motvilliga till sälja sina hästar. När den första gruppen av handelmän hade återvänd från indianbyarna i december eller januari skickades ibland ytterligare en grupp engagés med handelsvaror till byarna för att återigen köpslå med indianerna. Handelssäsongen pågick från hösten, genom vintern, och fram till våren. Det var under vintern som djurens pälsar var i bästa kondition. På våren transporterades den gångna säsongens pälsvaror med kanot, med postföreståndaren i spetsen, till Albany Factory vid Hudson Bay. North West Company transporterade sina pälsverk till Grand Portage vid Superiorsjön. Förutom de stora handelsbolagen, handlade även handelsmän, som var egna företagare, med indianerna vid Övre Missourifloden. De skaffade sig ofta varor på kredit från de stora kompaniernas handelsposter vid Assineboinfloden och förväntades att betala tillbaka med pälsvaror. Handelsbolagen var ute efter bäverskinn trots att handeln med bäverskinn vid Övre Missourifloden var liten. Istället dominerades handeln av bisonhudar, varg- och rävskinn. Hudson Bay Company bytte till sig få bisonhudar eftersom de ansåg att den inte hade ett ringa ekonomiskt värde. North West Company var av en helt annan åsikt. Deras handels män uppmuntrade indianerna att jaga buffeln. Bisonhudarna transporterade kompaniet till Montreal i Kanada där de med lätthet kunde säljas. Både de nomadiserade stammarna och de bylevade indianerna ansåg att de vita inkräktade på den inhemska indianska handeln vid Missouribyarna. Indianerna försökte genom skrämseltaktik och lögner stoppa de vitas strävan att utöka handeln vid byarna. År 1879, gjorde en grupp assineboinindianer allt för att stoppa handelsmannen David Thompsons mandanexpedition. Genom att påstå för Thompson att siouxerna inte gillade att de vita försåg deras fiender, mandanerna, med ammunition. I själva verket ville assineboinerna behålla handeln med mandanerna för sig själva. När Francois-Antoine Laroque sommaren 1805 önskade öppna en direkt handel med kråkindianer blev han motarbetad av hidatsaindianerna han var gäst hos. De varnade honom för fientliga indianer och påstod att kråkindianerna var stora lögnare. |
