Mandanerna vid Heartfloden
Även om arkeologiska utgrävningar visar att det låg fem mandanbyar öster om Missourifloden och åtta byar på den västra sidan, var bara sex eller sju byar samtidigt bebodda i början på 1700-talet. Tidigare hade mandanerna levt i många men små byar, som låg utspridda längs Missouridalen.
Vid Heartfloden levde 7 000 till 8 000 mandaner i några få men stora byar. Tillsammans med hidatsaindianerna vid Knifefloden levde över 12 000 bofasta människor i området. Den största mandanbyn bestod av minst 163 stora jordhyddor, som i genomsnitt var 18 meter i diameter. Hyddorna stod tätt tillsammans. I mitten i varje by låg det en stor öppen plats, likt ett torg, med en ceremoniell hydda i direkt anslutning. Alla de övriga familjehusens entréer var riktade mot torget. Det var på detta torg som mandanerna utförde sina danser och religiösa ceremonier. Eftersom mandanerna vid den här tiden när som helst kunde förvänta sig attacker från nomadstammar, var byarna försedda med försvarsanläggningar.

Mandanernas förfäder anlände inte till Missourifloden som en enad stam. De kom från skilda områden under olika tidpunkter och slog sig ner på olika platser. När de samlade ihop sig i ett fåtal byar vid Heartfloden, uppvisade de olika grupperna skillnader i språk och kultur. Därför var varje by ekonomiskt och politiskt självständiga. Det lär ha funnits två huvudgrupper. Västmandaner, som kallade sig för Nuitadi, och Östmandaner, som kallade sig för Nuptadi. Bägge grupperna existerade ända in på 1930-talet. På 1700- talet fanns det även en tredje grupp som kallades för Awigaxa. När de kom till Heartfloden levde de först en kort period som en självständig grupp. Mot slutet av 1700-talet blev de införlivade med nuitadimandanerna.

Mandanerna vid Knifefloden
Ungefär klockan fyra på eftermiddagen den 3 december 1738, stegade Pierre Gaultier Varennes de La Vérendrye in i mandanbyn Menoken, i nuvarande Nord Dakota. La Vérendrye var ledare för en grupp franska handelsmän som hade guidats till mandanbyn av en grupp assineboinindianer. Fransmännen var de första vita som tog kontakt med mandanerna vid Missourifloden. La Vérendrye var en bildad man, och det är från honom vi har den första skrivna källan om de bylevande mandanindianerna.

Sent på året 1738 var invånarna i mandanernas östligaste by spända av förväntan över ett ovanligt besök som skulle äga rum. Enligt rapporter var ett helt läger med assineboiner, tillsammans med ett antal skäggiga och ljushyade män, på väg till deras by. Assineboinerna var de inte intresserade av. Men de skäggiga männen var en annan sak. De kände till att det var från sådana män som assineboinerna skaffade sig gevär, yxor, kittlar, knivar och sylar, som de sålde till mandanerna. Nu var de ljushyade främlingarnas hövding på väg till deras by. Och möjligen kunde de förhandla om en direkt handel med dem och därmed gå förbi assineboinerna, som ju bara sålde sitt överskott av den vite mannens varor till dem.

Redan fem dagar innan fransmännen nådde Menoken, hade byhövdingen och trettio män lämnat sin byn för att gå sina gäster till mötes. De hade lämnat över presenter till dem i form av majs och tobak. Andra hade gått främlingarna till mötes samma dag de kom till byn för att hälsa dem välkomna. De bar främlingarnas hövding på sina axlar den sista biten. Ungefär 250 meter framför byn väntade en grupp äldre män, samt en mängd nyfikna yngre män, för att ta emot honom med en ceremoniell rökpipa. Som tack för all denna uppvaktning avfyrade fransmännen en salut med sina gevär.

De gästvänliga mandanerna tog emot fransmännen med glädje i sin by. Gästerna leddes först till hövdingens jordhydda. En enorm folksamling av nyfikna mandaner i alla åldrar, som bokstavligen stod på varandras hälar för att få en glimt av de märkliga männen, gjorde att det var svårt för fransmännen att komma fram till hyddan. Trots att den var rymlig, kunde den inte ta emot alla som ville in. I jordhyddan bjöd hövdingen på mat och när han hade kastad ut alla obehöriga kunde byns dignitärer och fransmännen sätta sig ner och diskutera i lugn och ro.

La Vérendrye skriver i sin journal, att Menoken bestod av minst 130 hus. Alla hus, öppna platser och gator var utformade på samma sätt. Ofta gick fransmännen vilse i byn. Både inne och utanför husen fanns det jordkällare, ett djupt runt hål, där indianerna förvarade matvaror och garvade djurhudar. Byns försvarsanläggning bestod av ett 1,5 meter djupt dike, som var 4,5 till 5,5 meter brett. Dessutom fanns det en palissad med fyra bastioner. Eftersom det troligen var ont om träd i omgivningarna, bestod palissaden av långa träpålar som stack upp ur marken med fem meters mellanrum. För att täcka tomrummen mellan pålarna hängde det ner buffelhudar från tvärgående stänger.

Om mandanerna skriver La Vérendrye vidare, att deras hud- och hårfärg varierade mycket. Männen var långa, välbyggda och mycket vänliga och kvinnorna hade ett "vilt" utseende. Både män och kvinnor bar buffelmantlar, kvinnorna bar även ländskört. Många var tatuerade. De hade god arbetsmoral och var flitiga hantverkare, fastän männen tycktes ha lite tid över för bollekar.

Mandanerna behandlade La Vérendrye och hans fransmän väl. De bjöds bland annat på mera än tjugo olika maträtter. Maten kokades i lerkärl nedgrävda i marken och serverades med soppslevar som var tillverkade av tjockhornsfårets horn. De visade fransmännen mattor och korgar som var flätade av vidjekvistar. Mandanerna berättade för La Vérendrye att de levde i sex byar, och att Menoken var den minsta och den enda av byarna som låg lite avsides från Missourifloden. La Vérendrye och hans fransmän stannade tio dagar i Menoken. Den 13 december tog gruppen farväl av mandanerna och återvände till sin handelspost vid Assineboinefloden i Kanada.

Nästa trovärdiga källa, som rör mandanerna, kommer från James Mackays journal. Han besökte mandanerna 1787, alltså 49 år efter La Vérndryes besök. I sin journal skriver Mackay att mandan- och hidatsaindianerna levde tillsammans i fem byar vid Knifefloden. Mandanerna hade följaktligen lämnat Heartfloden och vandrat uppströms till Knifefloden. Orsaken till denna flytt var smittkopporna. Det var sommaren 1781 som mandanerna för första gången drabbades av den fruktade virussjukdomen. Alla stammar på den norra prärien drabbades. Men som alltid, var det de bylevande indianerna som fick ta emot den värsta stöten. Denna epidemi var den värsta i mandanernas historia.

Åren före epidemins utbrott hade dessutom siouxernas attacker mot mandanernas byar blivit frekventare för varje år. Mandanerna kunde med lätthet försvara sig mot dessa attacker. De var så talrika, att deras krigare även förde en offensiv krigsföring mot siouxerna. Men efter smittkoppsepidemin 1781, som hade skördat så många offer bland mandanerna, kunde deras krigare inte längre mäta sig med de aggressiva siouxerna. Hela 68% av mandan- och hidatsapopulationen gick under i sjukdomen. Siouxerna tvingade de överlevande mandanerna att överge sina byar vid Heartfloden. De letade sig uppströms till hidatsaindianerna vid Knifefloden. De övergivna mandanbyarna sattes i brand av siouxernna.

När amerikanerna Lewis och Clark besökte de bylevande indianerna vid Övre Missourifloden 1804, levde mandan- och hidatsaindianerna fortfarande kvar i sina fem byar vid Knifefloden. Dessa byar var deras sommarbyar, i vilka de vistades ungefär nio månader om året. Åtta kilometer uppströms från Knifeflodens mynning låg Big Hidatsa Village. Byn låg på den norra sidan om floden.

I Big Hidatsa levde hälften av hidatsaindianernas befolkning, under ledning av hövdingen Le Borgne. Tre kilometer nedströms låg awatixas by, kallad River Hidatsa. Den tredje byn, Amahami Village, som beboddes av awaxawis, låg i närheten av Knifeflodens utflöde i Missouri. De tre hidatsagrupperna hade tillsammans en befolkning på cirka 2 700 personer, med ungefär 800 krigare.

På vardera sidan om Missourifloden var mandanernas byar belägna. På den norra sidan låg hövdingen Black Cats by, Nuptadi. Lewis och Clark kallade byn för "Roop-tar-hee". På den södra sidan låg den större byn Mitutanka, med hövdingen Big White som ledare. Lewis och Clark kallade den för "Ma-too-ton-ha". Enligt Lewis och Clark, levde sammanlagt 1 250 mandaner i de två byarna, varav ungefär 350 krigare. Trettio år senare, då den tyske upptäcktsresande Maximilian besökte mandanerna, kallade han byn för "Mih-Tuuta-Hang-Kusch".

När Lewis och Clark återigen besökte mandanbyarna 1806, upptäckte de att Black Cats by hade minskat i storlek. De fick berättat för sig, att några av invånarna hade flyttat ut ur byn efter ett bråk med hövdingen. Istället hade de byggt en egen by på Missouriflodens södra sida. Några år senare lämnade resten av mandanerna byn på den norra sidan, och flyttade till den nya.I början på 1820-talet lämnade Mitutankainvånarna sin by för att bygga en ny, lite längre söderut, på en plats där det Amerikanska Pälskompaniet uppförde Fort Clark lite senare. I början på 1830-talet låg så båda mandanbyarna på den södra sidan om Missourifloden.