Alla människor tillhör samma ras. Gemensamt har vi språk, kreativitet och tankeförmåga. Det som sklljer oss åt ligger i kulturer; tro, samhällsorganisation och försörjning.

Människan har befolkat varje miljö på jorden. Vi lever på den frusna tundran och i heta öknar. Vi bor i myllrande miljonstäder och i isolerade byar.

Vissa samhällen verkar enkla för att de är små och självförsörjande. Andra verkar komplicerade för att de har en stor befolkning och att människor är beroende av varandra för mat och varor och att de använder avancerad teknologi. Alla dessa skillnader är kulturella; som är resultatet av en komplicerad relation mellan uppfinningsrikedom och miljö.

Vad händer när två kulturer möter varandra och där den ena anser sig vara mer värd en den andra ? Artikeln om mandan- och hidatsaindianerna handlar om just en sådan kulturkrock.

Missourifloden
Missourifloden är Nordamerikas längsta flod. Den flyter 4 700 kilometer, från dess källa i Klippiga bergen genom kontinentens inre, och mynnar ut i Mississippifloden. Handelsmän som tog sig upp för floden tidigt på 1800-talet betraktade Platteflodens mynning, strax norr om staden Omaha i Nebraska, som Missouris delningspunkt, mellan den Övre och Nedre sträckningen. Från Plattflodens mynning sträcker sig övre Missourifloden cirka 3 000 kilometer, först norrut och sedan i en västlig riktning, till sin källa. Missouriflodens dalgång i Nord- och Syd Dakota var som en lång utdragen oas på den norra prärien. Förutsättningar för jordbruk var idealiska, jämfört med den egentliga prärien. I Nord Dakota slingrade sig floden som en orm genom en lågvattenslätt som låg 60 till 150 meter nedanför den angränsande högslätten. Genom årliga översvämningar försågs lågvattenslätten med ett nytt näringsrikt lager av lera och sand. Lågslätten var bevuxen med buskar och täta lövskogar, mest popplar och pilar. Om en liten yta på lågvattenslätten rensades på buskar och träd gick det lätt att odla grönsaker.

Indianer som valde att leva i missouridalen anlade inte sina byar på lågvattenslätten, eftersom den översvämmades varje år. I stället byggde de sina byar högre upp, strax ovanför högslätten. Under vinterhalvåret, då indianernas byar ständigt var utsatta för iskalla vindar, flyttade de ner till tillfälliga bostäder på lågslätten. Där kunde de leva ett behagligare liv fram till tidigt på våren, då snösmältningen tog fart och fick floden att svämma över, och det var dags att flytta tillbaka till sommarbyarna. Allt som de bylevande indianerna behövde för att klara livhanken, förutom buffeln, fanns i deras omedelbara närhet i missouridalen. Trots att odlingssäsongen var kort, regnfattig och att det var extrema temperaturskillnader, lyckades indianerna ta fram tåliga majssorter, som mognade från 60 till 70 dagar. Dessa majssorter hade god motståndskraft mot torka, vind, kyla och frost.

Trots att de första indianfolken anlände till Missourifloden österifrån, anlades de flesta av deras byar längs flodens västra stränder. Många av Missouris bifloder i Nord- och Syd Dakota (White, Bad, Cheyenne, Moreau, Grand, Cannonball, Heart, Knife och Little Missouri) har sina utflöden på den västra sidan av floden. De jordbrukande stammarna använde dessa bifloder som leder till jaktmarkerna i väster. Även de nomadiserade stammarna letade sig fram till de jordbrukande indianernas byar med hjälp av dessa floder, när de skulle idka handel.

De första jordbrukarna
Redan på 900-talet e.Kr. började de första folkgrupperna av jordbrukare att bosätta sig i Missouriflodens dalgång. Dessa folkgrupper lämnade sina boplatser vid Big Sioux- och Jamesflodernas dalgångar i östra Syd Dakota. De vandrade praktiskt taget rakt västerut tills de nådde Missourifloden. Där slog de sig ner vid Big Bendområdet och mellan Bad- och Cheyennefloderna i dagens Syd Dakota. De var redan innan de nådde Missouridalen skickliga odlare och bisonjägare.

Ett eller två sekler senare, följdes dessa första invandrare av andra jordbrukargrupper. De vandrade emellertid i en nordvästlig riktning och slog sig ner mellan Cannonbal-, Heart-, och Knifefloderna i nuvarande Nord Dakota. Missouriflodens första bylevande och odlande indianfolk levde tillsammans i små bosättningar som bestod av 20 till 30 rektangulära jordhyddor. Deras byar låg längs Missouriflodens västra flodstränder och saknade försvarspalissader, som ju var så typiska för de moderna mandan- och hidatsaindianernas byar. De livnärde sig lika mycket på jakt som på jordbruk. Även fiske, om än i liten skala, förekom. Deras levnadssätt liknade väldigt mycket mandanernas, och därför kan man anta att de var mandanernas förfäder. Troligen placerade de sina döda på plattformar, precis som de historiska mandan och hidatsa, för att sedan sprida de dödas kvarlevor i omgivningarna.

Fram till 1100-talet levde Missouriflodens första odlarfolk i fredlig samexistens, utan några större konflikter. Det vet man eftersom utgrävningar av byar från den tidsperioden saknade försvarsanläggningar. Efter 1100-talet var deras byar försedda med palissader och diken, som utgjorde skydd mot en yttre fiende. Anledningen till att palissader byggdes, tros vara att den invandrargrupp som hade slagit sig ner i Nord Dakota sökte sig nedströms till områden i Syd Dakota, som redan var koloniserade av de första invandrarna. Strider utbröt mellan de två folkgrupperna, därav byarnas försvaranläggningar. Dessa strider ledde till att den grupp som hade anlänt först till missouridalen drevs undan av de senaste invandrarna.

Under tiden de första mandanerna etablerade sig längs Missourifloden i Nord- och Syd Dakota, skulle ett annat folk anlända strax söder om dem vid Big Bendområdet. De kom från ett kulturområde på den centrala prärien i nuvarande södra Nebraska, västra Iowa och norr om Arkansasfloden i Kansas. Där hade en annorlunda jordbrukskultur utvecklats. Byarna som detta folk levde i saknade försvarsanläggningar. Deras hus var fyrkantiga med avrundade hörn. De begravde sina döda i jorden. Detta odlarfolk talade ett språk som tillhör caddofamiljen, och är förmodligen pawnee- och arikaraindianernas förfäder.Tidigt på 1400-talet började arikaraindianernas ättlingar flytta norrut. De slog sig ner i trakterna kring Big Bendområdet, strax söder om mandanernas sydligaste bosättningar. Till en början levde dessa urmandaner och urarikarier i fred med varandra. Ett visst kulturellt utbyte ägde rum. Mandanerna övergav sina rektangulära jordhyddor och byggde därefter fyrkantiga hyddor, som liknade arikariernas.

I mitten på 1400-talet blossade det upp strider mellan de två folkgrupperna. De sydliga mandanerna hade då börjat söka sig ner till Big Bendområdet och inkräktade på de nyanlända arikariernas område. Denna konflikt ledde till att mandanerna, från 1450 till 1650, gradvis drog sig tillbaka uppströms till norr om dagens Nord Dakotas södra gräns. De olika arikaragrupperna tog nu över de områden som mandanerna hade lämnat efter sig.

Mandanernas ursprungliga bebyggelser längs övre Missourifloden sträckte sig från Badfloden i Syd Dakota till Knifefloden i Nord Dakota. Fram till mitten av 1600-talet hade mandanerna övergivit två tredjedelar av sina tidigare områden. De levde nu mellan Cannonball- och Knifeflodernas utflöden i Missouri. I början av 1700-talet hade de dragit sig tillbaka ytterligare mot norr, till ett koncentrerat område vid och omkring Heartflodens mynning.

Hidatsa
Det indianfolk som i historisk tid kallades för hidatsa, Gros Ventre eller Big Bellies, bestod av tre folkgrupper, awatixa (People of Rock Village), awaxawi (People of Mountain Village) och hidatsa (People of the Willows). Även om dessa grupper var språkligt besläktade med varandra, var de politiskt självständiga och betraktade sig knappast som en enad grupp. De anlände till Missourifloden under olika tidsperioder och enades först under historiskt tid. Varför de migrerade västerut är inte helt klarlagt. Utflyttningen av de två senare grupperna ägde rum samtidigt som cree, ojibways och möjligen assineboinerna skaffade sig eldvapen från vita handelsmän. Det är möjligt att dessa gevärsbeväpnade fiender tvingade bort dem från sina gamla hemtrakter. Vilket senare var fallet med dakotas, cheyenne och andra stammar.

Den första hidatsagrupp som kom till Missourifloden på 1500-talet, var awatixa. Tidigare hade deras byar legat längs Red River of the North och dess bifloder i östra Nord Dakota. De var ett typiskt odlarfolk som levde i jordhyddor. Till en början levde de en kort tid tillsammans med mandanerna, vid deras bosättningar nära Heartfloden. Senare flyttade de uppströms och anlade en egen by, Awatixa Xi´e (Lower Hidatsa Village), omkring 1525. Där levde de fortfarande när de första européerna träffade på dem.

När awaxtia hade etablerat sig vid Knifefloden, bröt en liten skara sig loss från huvudgruppen och drog västerut. På prärien övergav de sina odlingsfärdigheter och blev ett typiskt nomadfolk. De kom så småningom att bli kallade för mountain-crow. När smittkopporna härjade bland stammarna på den norra prärien 1781, övergav awatixaindianerna sin by. De återvände emellertid till samma plats 1796, och byggde en ny by, Awatixa Village (Sacajawea Site), inte långt ifrån den första byn. Fransmännen kallade denna by för "Petit Village" och Lewis och Clark gav den namnet "Little Menetarre village". Namnen syftar på att awatixa inte var så talrika.

Den andra gruppen, som anlände till Missourifloden, var awaxawi. Även de var odlare och hade tidigare levt i östra Nord Dakota. De kom till Missourifloden någon gång under 1600-talet och slog sig ner hos mandanerna vid Painted Woodtrakten. Så småningom flyttade de norrut och byggde en egen by vid Knifeflodens mynning. Dialektalt och kulturellt stod awaxawi längst ifrån de andra två grupperna. I början på 1800-talet betraktades awaxawi ofta som en egen stam, vilket är orsaken till att de vita gav dem så många namn. Fransmännen föredrog att kalla dem för Gens des Soulier, Soulier Noir eller Soulier. Ett annant namn, som vita handelsmän ofta använde för dem, var "Wattasoon", som kan översättas till "well dressed men" eller "people of the water".

Den grupp som anlände sist till Missouri, men före européernas ankomst, var hidatsa. De var även den talrikaste gruppen. Mandanerna kallade dem för minitari (Crosses the water). Fransmännen kallade dem för Gros Ventre, ett namn som följde med dem ända in på 1900-talet. Engelsmännen kallade dem för Big Bellies (Stora magar). Enligt dem själva, hade de ursprungligen varit ett odlarfolk. Men redan innan de flyttade västerut från Devils Lake trakten, hade de övergivit odlandet och istället börjat livnära sig på jakt. Vid Missouris breda flodfåra stötte de på mandanbyarna vid Heartfloden. Där slog de sig ner och lärde sig på nytt att odla. Senare anslöt sig hidatsa till awatixas och awaxawis byar vid Knifefloden. Där, omkring 1600, byggde de Hidatsa Village (Big Hidatsa Site), strax norr om awatixas by. Lewis och Clark kallade byn för "Grand Village of the Minetarrees". Även från hidatsa bröt en liten grupp sig loss och vandrade västerut på prärien. Denna grupp kom senare att kallas för river-crow, även de ett typiskt nomadfolk.