Custer delar upp sitt regemente
När det sjunde kavalleriets tolv kompanier tog sig ner genom ett kuperat landskap i en västlig riktning mot Little Bighorndalen, delade Custer upp sitt regemente i tre bataljoner plus en trängtrupp. Kapten Thomas M. McDougalls kompani B fick i uppgift att eskortera trängen. Trängen (sammanlagt 130 man) bestod av några få soldater från varje kompani, samt en del civila och leddes av löjtnant Mathey. De transporterade proviant, utrustning och inte minst ammunition, som hade packats på mulor. De hamnade för det mesta långt efter bataljonstrupperna. Kapten Frederick Benteen tog befäl över en bataljon bestående av tre kompanier (D, H, och K) med cirka 125 man och fick order att rida mot sydväst för att möjligen blockera en eventuell indiansk flyktväg.

Foto: Peter Dorch

Efter Benteens avtåg fortsatte de återstående åtta kompanierna västerut. Styrkan, som leddes av Custer, red längs Reno Creek, en biflod till Little Bighornfloden. Några kilometer framför floden delade Custer upp sin styrka ytterligare. Major Marcus A. Reno beordrades att ta befäl över en bataljon som bestod av tre kompanier (A, G och M) samt indianspejare, ungefär 130 man. Custer tog personligen över den andra bataljonen med fem kompanier (C, E, F, I och L), sammanlagt 210 man. Renos uppgift var att med sina tre kompanier, attackera indianlägrets södra ände med löfte om att Custer skulle backa upp honom. Reno fortsatte att leda sina mannar längs Reno Creek, gick över Little Bighornfloden och svängde av mot norr, ut på flodslätten med sikte på indianlägrets södra ände.

Foto: Peter Dorch

Soldaternas klockor, denna söndag, var ställda efter Chicagotid och visade tre på eftermiddagen. För indianerna var det mitt på dagen då solen stod som högst på himlen. Det var då den så kallade Dalstriden började (Reno´s Valley Fight). I stället för att rida in i lägret som Reno var tillsagd att göra, beordrade han sina mannar att bilda en skärmytslinje en god bit framför lägret.

Efter Renos avtåg fortsatte Custers bataljon längs Reno Creek och svängde av mot norr strax innan de nådde Reno Creeks mynning. De tog sig upp för en höjd som sträckte sig parallellt med och öster om Little Bighornfloden. De passerade platsen där Reno och Benteen senare skulle bli belägrade av indianerna. Några av Custers soldater kunde se hur Renos bataljon nere i dalen var engagerad i strid med indianerna. Strax innan Custer nådde Cedar Coulee skickade han två kurirer med meddelanden till McDougall och Benteen. Meddelandet till Benteen skrevs ner på en papperslapp av Custers adjutant, löjtnant William W. Cooke, och lämnades över till trumpetaren Giovanni Martini. Det löd: "Benteen. Come on. Big Village. Be quick. Bring packs. W. W. Cooke. P. S. Bring Pacs". Italienaren Martini var den siste soldaten i det sjunde kavalleriet som såg Custer i livet.

Den första attacken, Renos dalstrid
När Renos soldater hade grupperat sig i en skärmytslinje, strax framför indianlägret, gällde det att varje soldat stod kvar på sin plats och att de inte drog sig tillbaka. Indianerna blev fullständigt överraskade av soldaternas närvaro och det orsakade till en början en viss förvirring. Det gällde att skydda kvinnor och barn först. Det var de äldre männens uppgift att se till så att kvinnor och barn sattes i säkerhet och att uppmana de stridsföra männen att förbereda sig för strid.

Även den store hunkpapasiouxen Sitting Bull, visade prov på obeslutsamhet i den oväntade situationen. Han visste inte om han skulle ta upp striden mot soldaterna, driva på och uppmuntra krigarna, ta hand om sin mor och få henne i säkerhet eller försöka få till stånd en vapenvila. Sitting Bulls dilemma löstes av hans mor, Her Holy Door. Hon talade om för sin son att han inte längre behövde bevisa sin storhet som krigare. Istället skulle han ta hand om sina två hustrur och alla barn. De behövde sin far och därför skulle Sitting Bull låta de yngre kriga. Bland siouxerna visade man stor respekt för äldre människor och speciellt sina föräldrar. Så Sitting Bull tog sin sköld och stridsklubba och lämnade över dem till One Bull, och sade att han skulle ta hans plats och försöka förhandla med soldaterna.

Under tiden tog Four Robes, Sitting Bulls hustru, skräckslaget den ena av parets tvillingar och sprang i väg. När hon hade kommit i säkerhet vid höjderna väster om lägret, upptäckte hon att det andra tvillingbarnet saknades. Det glömda barnet fick därefter heta "Den Övergivne". En kort tid efter att Sitting Bull hade skickat iväg One Bull, blev hövdingens häst träffad av två soldatkulor. "Nu när min bästa häst är träffad, känns det som om jag själv har blivit skjuten", ropade Sitting Bull, och uppmanade de unga männen att attackera soldaterna.

Renos hastigt upprättade skärmytslinje sträckte sig från ett skogsparti och en gammal uttorkad flodfåra till höger och en kort sträcka ut över Little Bighorndalen till vänster. Enligt löjtnant Wallace bestod skärmytslinjen av omkring 75 soldater. Om soldaterna stod med fem meters mellanrum torde linjen ha varit ungefär 340 meter lång.

När Renos bataljon lämnade Custer, hade han med sig en stor skara av arikaraspejare. Varje spejare hade skrivit kontrakt på sex månaders tjänstgöring, med 16 dollar per månad i lön. Deras huvuduppgift var att föra regementet till indianlägret. Strax innan striden förklarade Custer till spejarna, att deras uppdrag var slutfört och att de inte behövde deltaga i den kommande striden, utan bara behövde rida ner i lägret och stjäla siouxernas ponnyer. En grupp arikaraspejare hastade före Renos bataljon i ett försök att stjäla siouxernas hästar. En annan grupp red tillsammans med Reno ner i dalen och deltog i striderna mot siouxerna. Tre av dem stupade, Bloody Knife, Bobtail Bull samt Little Brave. En fjärde arikara, Goose, skottskadades i en hand. Ponnyjägarna som troligen leddes av Bloody Knife, hade delat upp sig i två grupper och red framför Renos bataljon i dalen med sikte på siouxernas hästar.

Uppenbarligen hade inte soldaterna ställt in siktet på sina vapen. I början var skjutandet också ganska sporadiskt. Indianerna riktade sina attacker mot soldaternas hästar, som hade placerats i skydd av skogen. Trots få förluster beordrade Reno sina mannar att gruppera om sig i en ny skärmytslinje vid skogspartiet för att säkra hästarna, en linje som var kortare än den första. Något han lyckades bra med, men som resulterade i att bataljonen hamnade i ett svårt defensivt läge.

Inom trettio minuter efter omgrupperingen i skogen, gav Reno muntliga order till kompanicheferna, att överge positionen, lämna skogen och söka bättre försvarsställning uppe på höjderna på andra sidan floden. Under tiden som kompanierna A och M samlade ihop sig minskade deras eldgivning drastiskt. Till råga på allt hade inte alla i kompani G, som befann sig utspridda i skogen, uppfattat de nya direktiven. Custer hade inte dykt upp och det var en uppenbar fara att indianerna höll på att omringa dem. Trots den allvarliga situationen hade Reno ännu bara förlorat två av sina mannar. Olika skaror av indianer utnyttjade situationen. De red närmare soldaterna för att plötsligt och överraskande rida in mitt ibland dem. En av de attackerande siouxerna var Crazy Horse, som med sin blotta närvaro inspirerade andra krigare.

Arikaraspejaren Bloody Knife satt till häst bredvid Reno och träffades plötsligt av en kula rakt i huvudet. Spejarens blod och hjärnsubstans stänkte ner Renos ansikte. Den chockade Reno beordrade förvirrat att soldaterna skulle sitta av och strax därefter beordrade han dem att sitta upp. Bataljonens taktik gick förlorad och skärmytslinjen var i upplösning. I en sådan situation är det inte lätt att vara soldat. Alla var naturligtvis rädda för sina liv och chockades över att se kamrater dödas av indianernas kulor och pilar. Deras befäl ingav inget förtroende genom sitt instabila uppträdande. Då hade de bara en sak i huvudet, vi måste bort här ifrån.

Soldaterna som nu var flyktbenägna, reagerade först på ett mänskligt sätt. De sökte trygghet hos varandra och bildade små grupper, för att sedan ta till flykten, vilket var förödande för taktiken. Nu blev det lättare för indianerna att bekämpa dem. Förföljda av indianerna, red eller rusade soldaterna, oorganiserade och förvirrade, över floden och vidare mot höjderna som låg framför dem. Under denna huvudlösa flykt, som indianerna liknade vid en buffeljakt, stupade ett trettiotal soldater. Mitt i allt kaos lämnades sårade kvar i indianernas våld. Drygt ett dussin soldater, som befann sig i skogen, blev kvarlämnade utan hästar och hade inget annat val än att gömma sig bland buskar och träd. En av dem var den 34-årige norrmannen John Sivertsen. Senare lyckades dessa soldater på ett mirakulöst sätt ansluta sig till sina kamrater uppe på höjden.

Foto: Peter Dorch

I samma stund som krigarna hade bestämt sig för att attackera soldaterna övergav soldaterna sina positioner och flydde uppströms, letandes efter ett vadställe. Indianerna tog tillfället i akt och följde efter soldaterna.

Renos höjdstrid
När återstoden av Renos bataljon klockan fyra på eftermiddagen kom tillsammans vid en höjd, som senare döptes till Reno Hill, var soldaterna chockade och förtvivlade. De hade förlorat över 30 kamrater, och många var sårade eller rapporterade saknade. De tog hand om de sårade så gott de kunde, och tämligen snart dök Benteens bataljon upp. Reno bad honom att stanna hos dem. Benteen skulle ju egentligen ansluta sig till Custers bataljon. När de två styrkorna förenades mattades indianernas attacker av, vilket gav dem andrum den närmaste timmen. Reno och Benteen fick nu tid till att gruppera om sina styrkor. Kort därefter dök även McDougall upp med trängen.

Under tiden hade Custers bataljon tagit sig igenom Cedar Coulee och svängt in i Medicine Tail Coulee, som ledde ner till Little Bighornfloden, vid lägrets norra ände. Spejarna Mitch Bouyer och kråkindianen Curly hade bevittnat Renos reträtt från en utkiksplats på en höjd öster om floden och signalerat till Custer om denna händelse. En del krigare och kvinnor hade upptäckt Custers soldater och larmat lägret. Indianerna var nu medvetna om att det fanns andra soldater som hotade lägrets norra del.

Naturligtvis funderade både Reno och Benteen över var Custer hade tagit vägen. I ett försök att ta reda på det, begav sig kapten Thomas Weir med sitt kompani av norrut. Strax följde Renos och Benteens kompanier efter. De red ungefär en kilometer och nådde en hög kulle, senare döpt till Weir Point. Från kullens topp blickade kapten Weir ut över landskapet. Fem kilometer längre bort kunde han urskilja otydliga figurer som flängde omkring. Kraftiga dammoln och ett dis av krutrök hämmade sikten. Det var siouxer och cheyenner som bekämpade Custers bataljon.

Weirs mannar stannade i ungefär 45 minuter på höjden. Sedan dök det upp en stor skara beridna indianer framför dem. De tvingades då återvända till Reno Hill. En man förlorade livet under denna reträtt. Weirs försök att ansluta sig till Custer var inte sanktionerat av Reno, fastän han hade pratat med honom strax innan han satte av mot höjden. Sedan följde de andra kompanierna efter i ron att en order hade givits.

Weir Point, foto: Peter Dorch

Renos och Benteens soldater grupperade sig på nytt på höjden, så att de kunde försvara sig från alla håll. Ett fältsjukhus upprättades hastigt i en svacka i mitten av försvarsringen. Indianer, som hade lämnat Reno Hill för att stoppa Custer, återvände nu när de hade utplånat Custers bataljon. Vid sjutiden på kvällen hade hundratals indianer omringat sjunde kavalleriets återstående sju kompanier, som i hast hade upprättat en defensiv försvarsring vid Reno Hill. Soldaterna led svårt av värmen och törsten var stor. Nu utsattes de också för beskjutning från indianska ställningar och på flera ställen var färsvarsringen illa ansatt. En del soldater grävde grunda skyttegravar så gott de kunde, trots att de saknade utrustning för det. Händer och knivar fick duga. Andra placerade trälådor framför sig som skydd och några tog betäckning bakom döda hästar och mulor.

Cheyennen Wooden Leg berättade att han tillsammans med andra krigare spred ut sig på kullarna som låg runt soldaternas försvarsring. Nu fick han en första chans att prova sitt nyligen erövrade gevär. Han sköt dock endast några få skott mot soldaterna. Avståndet var stort och han ville spara på ammunition.

Löjtnant Edward S. Godfrey berättade, att alla lade sig ner på marken och gjorde sig så små som möjligt. Efter några minuter slogs han av en skrämmande tanke. Kunde verkligen en sagebrushgren, tjockt som ett finger, stå emot en gevärskula. Han reste sig upp, började vandra längs försvarslinjen och uppmana sina mannar att inte slösa på ammunitionen. Han beordrade de soldater som var duktiga skyttar, att sköta skjutandet och såg till att de övriga försåg dem med laddade gevär.

Sergeant John Ryan berättade om en skicklig indiansk prickskytt, som hade placerat sig på en höjd (Sharpshooter´s Ridge), cirka 450 meter från hans M-kompanis försvarsställning. Indianen avlossade två skott i snabb följd, som dödade den fjärde respektive tredje mannen till höger om Ryan. Prickskyttens tredje skott sårade mannen som låg bredvid Ryan. Den skottskadade mannen lämnade försvarslinjen och anslöt sig till de övriga skadade vid fältsjukhuset. Ryan befarade naturligtvis att det var han som stod på tur vid nästa skott. Han ställde sig upp och tillsammans med ett halvt dussin män riktade de sina gevär mot höjden som skotten hade kommit från och sköt. Troligen skrämdes den indianske prickskytten av skottsalvorna för därefter blev det tyst.

Vi fortsätter att följa krigarnas framfart på slagfälten, och försöker skildra Custers fem kompaniers väg mot undergången vid Custer Hill. Custers förflyttningar är en tänkbar väg, även om det finns flera olika teorier. Den bygger emellertid på indianernas ögonvittnesberättelser.