Med undantag för striden vid Gettysburg, är Little Bighornstriden troligen den militära händelse i amerikas historia som är allra mest omskriven. Orsaken till detta enorma intresse, för en ur militär synvinkel ganska liten konflikt, härrör naturligtvis från det faktum att inga soldater ur Custers fem kompanier överlevde striden. Några dagar efter striden vandrade hundratals soldater över "Dödens fält", och många av dem har lämnat vittnesmål om hur de trodde att striden förlöpte. Men deras berättelser är bara gissningar.

Den här artikeln bygger på indiankrigarnas egna berättelser och de allra senaste rönen om striden, som är baserade på arkeologiska utgrävningar. Indianernas berättelser om striden har under alla år betraktats med stor skepsis av många forskare. Skepsis för att indianerna ofta saknar det helhetsgrepp, som vi vita tycker måste finnas, för att det skall ge en trovärdig bild av ett händelseförlopp. På senare tid har emellertid forskare och historiker börjat ta indianernas berättelser på allvar.

Min teori om stridens händelseförlopp bygger på uppgifter som är hämtade från en mängd olika böcker, skrivna av författare som anser att indianernas berättelser är trovärdiga. Några av dessa böcker finns upptagna i den källförteckning som avslutar artikeln.

Bakgrundshistoria
För att förstå varför striden vid Little Bighorn överhuvudtaget ägde rum, måste vi först gå tillbaka till 1868. Det året slöts ett fredsfördrag mellan de västliga siouxerna och Förenta staterna. Siouxerna tilldelades däri ett stort reservat, the Great Sioux Reservation. Reservatet omfattade allt land väster om Missourifloden i nuvarande Syd-Dakota. Dessutom avsattes ett vagt definierat område utanför det egentliga reservatets gränser, där indianer tilläts bedriva jakt på traditionellt vis. Inga vita skulle ha rätt att vistas inom dessa landområden.

År 1874 ledde George A. Custer en geologisk expedition till Black Hills i Syd-Dakota. Black Hills låg inom reservatets gränser och expeditionen var således ett brott mot avtalet. Custer rapporterade om stora guldfyndigheter. En nyhet som snabbt kom till allmänhetens kännedom. Snart strömmade hoppningsfulla guldletare till bergen. Överallt i Black Hills växte kåkstäder upp och risken för en väpnad konflikt med siouxerna ökade för varje dag.

President Ulysses S. Grants administration försökte med alla till buds stående medel förhindra ett nytt indiankrig. Myndigheterna var både legalt och moraliskt skyldiga att följa avtalets paragraf, som förbjöd vita att vistas i Black Hills. Under vintern 1874-75 försökte armén köra ut alla guldgrävare, som befann sig i området. Men deras ansträngningar var verkningslösa, då tusentals guldletare redan hade trängt in i Black Hills. Regeringen tvingades ändra taktik. Närmast i desperation sände man en kommission till siouxreservatet med uppdraget att köpa Black Hills från indianerna. Men parterna kunde inte komma överens om priset, så det blev inget köp.

Allt flera röster höjdes nu för en militär lösning på det som armén kallade för "siouxproblemet". I november 1875 bjöd Grant in höga ministrar och militärer till Vita Huset för hemliga överläggningar, angående Black Hills. De höga herrarna valde att svika siouxerna och i stället tillmötesgå allmänhetens intressen. Black Hills skulle öppnas upp för vit bosättning. Följden blev att Inrikesdepartementet meddelade, att alla siouxer som levde utanför reservatets gränser var tvungna att återvända till sina respektive agenturer, senast den 31 januari 1876, annars skulle de betraktas som fientliga och befinna sig i krig med Förenta staternas armé. Under december och januari skickades kurirer ut till de olika siouxlägren för att informera om regeringens ultimatum. Inga siouxer återvände dock till reservatet. Den 1 februari lämnade inrikesministern Chandler över ärendet till Krigsdepartementet. Krigsministern Belknap gav general Philip H. Sheridan, chef över Missouris militärområde, i uppgift att organisera en militär expedition. Nu skulle siouxerna en gång för alla besegras med militärt våld och de överlevande tvingas in i reservat.

Under 1870-talet uppgick de västliga siouxernas befolkning till drygt 18 200 män, kvinnor och barn. De nordliga cheyennerna räknades till ungefär 1 520 människor. Indianernas militära styrka räknades dock vanligen i hur många tipier de bebodde, med sju personer per tipi. Armén räknade två krigare per tipi eftersom de även såg äldre män och pojkar i yngre tonåren som potentiella krigare. Men i verkligheten var antalet krigare färre än den totala siffran av män. De västliga siouxerna bestod av ungefär 2 600 tipier och 5 200 krigare. De nordliga cheyennerna, med åtta personer per tipi, räknades till 190 tipier och 380 krigare. De flesta siouxer hade lämnat sin nomadiserade livsstil och levde i reservatet året runt. Dessa "reservatsindianer" uppgick till ungefär 11 000 individer. En stor grupp på, omkring 5 000 siouxer, som kallades för "sommarströvare", valde att spendera vintermånaderna i reservatet. Till våren lämnade de reservatet, för att leva ett traditionellt liv på prärien under den varma årstiden.

Ett stort problem för militären var de uppskattningsvis 3 400 indianer, vars ledare inte hade skrivit på 1868 års avtal. Dessa indianer klamrade sig fast vid sin traditionella livsstil genom att jaga och leva utanför reservatets gränser året runt. De omfattades av grupper från de sju tetonstammarna samt de nordliga cheyennerna. De flesta utgjordes dock av Sitting Bulls hunkpapasiouxer och Crazy Horse oglalasiouxer. Det spelade ingen roll hur fredliga dessa indianer var, de kallades ändå för "fientliga" av armén. Det var mot dessa fritt kringströvande siouxer som militären riktade in sig på.

Sheridan ville slå till mot de "fientliga siouxerna" under vintern, då de var som mest sårbara. Sheridan gav general George Crook, som var militärchef över Platteområdet, uppdraget att utrusta en vinterexpedition. Expeditionen kom att ledas av överste Joseph Reynolds. Men Crook själv följde med som rådgivare. Den 1 mars 1876 lämnade den ungefär 900 man starka kolonnen Fort Fetterman och tågade norrut. Den 17 mars attackerade Reynolds ett indianläger vid Powderfloden i Montana. Indianerna blev totalt överraskade och tvingades att överge lägret. Soldaterna fångade in indianernas ponnyhjord och satte lägret i brand. Senare, på kvällen, lyckades lägrets krigare återerövra större delen av sin ponnyhjord och begav sig sedan till Crazy Horse läger, som låg i närheten. Både Crook och Reynolds trodde att de hade förstört ett siouxläger, men i själva verket hade de attackerat ett fredligt cheyenneläger. De nordliga cheyennerna hade inte aktivt deltagit i konflikten, men nu bestämde de sig för att ta upp striden mot armén tillsammans med siouxerna. Crooks mannar var i dåligt skick. Den långa och tuffa vintermarschen hade gått hårt åt manskapet. Dessutom började matförrådet sina och soldater som var sårade eller hade köldskador behövde vård. Crook valde att avbryta expeditionen och återvände till Fort Fetterman.

Sheridans vinterexpedition hade varit ett misslyckande. Men till våren planerade han att skicka ut tre nya starka armékolonner, från tre olika håll. General John Gibbon från Fort Ellis i Montana, general Alfred H. Terry från Fort Abraham Lincoln i Nord-Dakota och general Crook, nu med en nyutrustad styrka, från Fort Fetterman i Wyoming. Deras uppgift var att lokalisera indianernas läger och tillsammans, om det var möjligt, attackera det. Den stora frågan var hur många fria siouxer armén kunde räkna med att stöta på där ute. Arméns uppgifter om indianernas antal varierade från ungefär 1 050 till 2 100 siouxer. Det skulle innebära som minst 320 krigare och som mest 600 krigare. Senare under våren uppskattade myndigheterna de fientliga indianernas antal tipier till 430 eller 3 010 personer varav 860 krigare.

Först ut i fält var general Gibbon. Den 1 april lämnade hans kolonn Fort Ellis med 27 officerare, 409 soldater och 25 kråkspejare. Gibbons uppgift var att ta sig österut till Yellowstonedalen och patrullera längs flodens norra stränder för att hindra eventuella grupper av fientliga indianer från att passera floden. Om han stötte på något indianläger hade han tillåtelse att attackera det. Den 17 maj, efter kraftiga förseningar, lämnade general Terrys Dakotakolonn Fort Abraham Lincoln och tågade rakt västerut. Terrys styrka bestod av 52 officerare och 879 soldater, inklusive överstelöjtnant George Armstrong Custers sjunde kavalleriregemente. Den 29 maj lämnade general Crook Fort Fetterman. Med en styrka på drygt 1 100 man tågade generalen återigen norrut, längs den gamla Bozemanleden.

Flera olika och felaktiga källor gjorde gällande att indianerna befann sig någonstans mellan Little Missourifloden och Powderfloden i Montana samt att deras styrka uppgick till 3 000 krigare. Den 21 juni möttes Terry och Gibbon vid Rosebudflodens utflöde i Yellowstone. Ombord på hjulångaren Far West samlade Terry sina officerare för ett kort möte. Det finns inga anteckningar från mötet men Terry sammanfattade troligen den information han hade om indianernas styrka och lade fram sin plan hur de taktiskt skulle gå tillväga för att lokalisera och besegra indianerna.

Den senaste och mest tillförlitligaste rapporten, som talade om var indianerna befann sig och deras antal, kom från major Renos indianspejare. Den 10 juni hade Reno, med halva Custers regemente, lämnat Terrys basläger vid Powderfloden för att spana efter indianer vid Powder- och Tonguefloderna i söder. På morgonen den 16 juni galopperade kråkspejare in i Renos läger vid Tonguefloden och rapporterade att resterna av ett stort läger låg strax framför dem. Lägret hade bestått av 400 tipier med 800 krigare, men det var gammalt och invånarna hade sedan länge lämnat platsen. I själva verket hade lägrets invånare lämnat Rosebuddalen och gått över Little Bighornfloden och slagit läger strax ovanför Reno Creeks utflöde den 18 juni. Den 17 juni nådde Reno Rosebudfloden och där konstaterade hans indianspejare att indianernas spår gick uppför Rosebudfloden och rörde sig västerut. Det fanns naturligtvis en risk att "sommarströvarna" skulle ansluta sig till de fientliga indianerna, men det var inget som Terry och Gibbon var ängsliga över.

Något som armén inte hade kännedom om var fiendens humör, motivation och beväpning. Inom armén fanns det en tämligen utbred uppfattning att indianerna flydde om de stötte på en stor militär styrka. De fientliga indianerna var medvetna om att de vita var på väg att stjäla halva deras reservat och jaktområde. De kände till att armén hade förklarat krig mot dem. Trots att de inte hade attackerat vita bosättningar, var krigarna fast beslutna att försvara sig själva och sina kvinnor och barn. Arméns indianspejare kände till de fientliga indianernas fanatiska inställning, men möttes med förakt från officerarna, när de förde det på tal. Trots myndigheternas strävan att begränsa försäljningen av eldvapen till indianerna, sträckte deras beväpning från omoderna mynningsladdare till moderna repetergevär av typen Winchester och Henry. Denna brist på information angående de fientliga indianernas antal, stridsmoral och beväpning ledde till att större delen av Custers regemente fick plikta med sina liv.

Terry måste ha funderat över var general Crook befann sig. Tidigt på morgonen den 17 juni hade Crooks frukostläger vid Rosebudfloden i Montana attackerats av sioux- och cheyennekrigare. Striderna hade varit häftiga. De hade böljat fram och tillbaka. Efter sex timmars strider lämnade indianerna området. De hade då lyckats stoppa Crooks nordliga offensiv och hindrat honom från att sammanstråla med de övriga kolonnerna. Morgonen därpå lämnade Crook Rosebuddalen och tågade söderut till Big Goose Creek i Wyoming, där han upprättade en bas för att invänta nya instruktioner från Sheridan. Denna händelse kände inte Terry till när han gav Custer i uppgift att ta sig upp för Rosebudfloden och söka efter indianerna. Samtidigt skulle Terry leda resten av sin styrka och Gibbons kolonn uppför Yellowstonefloden, ända fram till Bighornflodens utflöde.

Custers marsch mot Little Bighorndalen
Klockan 12.00 den 22 juni 1876 lämnade överstelöjtnant George A. Custers sjunde kavalleriregemente general Terrys basläger vid Yellowstonefloden. En månad i fält hade förvandlat soldaterna till brunbrända trotjänare. Deras uniformer hade blivit slitna och var inte direkt reglementsenliga. Men de rörde sig med vana och säkerhet i sina sadlar. Deras moral var på topp och de var förväntansfulla, för Terry hade givit dem i uppgift att leta reda på indianerna och attackera deras läger. Terry hade erbjudit Custer truppförstärkningar och en Gatlinkanon, men Custer avböjde erbjudandet. Han ville färdas lätt och snabbt, likt indianerna, så att han kunde följa dem överallt. Regementet uppgick totalt, med officerare, soldater, spejare och civila, till 647 personer.

Med proviant för tolv dagar, packade på mulor, marscherade de söderut uppför Rosebudfloden. Klockan 16.00 på eftermiddagen slog styrkan läger efter att ha avverkat 16 kilometer. Vid solnedgången kallade Custer till sig officerarna för ett möte. Custer beordrade att alla trumpetsignaler skulle upphöra och att reveljen skulle gå 03.00. Avmarschen klockan 05.00. Custer sade, att under de första dagarna skulle de göra korta dagsmarscher, som därefter skulle bli längre. Custer manade ödmjukt sina officerare till samarbetsvilja inför den förväntade striden. Han påpekade att de när som helst kunde komma med förslag till honom. Detta förvånade officerarna oerhört, för de såg Custer som en dominant och självupptagen person. Custers beteende avslöjar att han var medveten om att han inte ensam kunde besegra indianerna, utan behövde hjälp av sina officerare och sitt manskap.

Den 23 juni marscherade det sjunde kavalleriet vidare i ett varmt och soligt väder. De passerade flera övergivna lägerplatser som alla visade på en stor ansamling av indianer. På eftermiddagen slog de läger. Alla var avslappnade och på gott humör. Kapten Benteen satte sig vid Rosebudflodens strandkant för att fiska, dock utan att få napp, medan löjtnant Edgerly och läkaren Porter passade på att ta ett dopp i floden.

Morgonen den 24 juni var klar och solig, klockan 05.00 var det sjunde kavalleriet på marsch igen. Strax efter avmarschen återvände några spejare från en spaningsrunda och rapporterade ånyo om en gammal lägerplats. Lägret hade bestått av mellan 300 och 400 tipier. Här hade siouxerna hållit sin soldans den 5 till 7 juni. Det var i detta läger som Sitting Bull erhöll en berömd vision. Han såg soldater falla upp-och-ner-vända från skyn som gräshoppor. De föll rakt ner mot siouxernas läger och Sitting Bull hörde orden: "Jag ger er dessa, ty de saknar öron". Det tolkade Sitting Bull som att en stor strid skulle utkämpas mellan siouxerna och soldaterna och siouxerna skulle avgå med segern. Från en av soldanshyddans pålar hängde det en färsk skalp från en vit man, som fladdrade för vinden. Custer gjorde halt en halvtimme för att undersöka platsen och samtidigt passade han på att ge nya order. Med mindre enheter skulle de spana av omgivningarna efter tecken på avvikande indianspår. Custer skulle ta ledningen med en bataljon, två kompanier, medan återstoden av styrkan skulle hålla sig 800 meter bakom. För att minska på det enorma dammoln som hästarna rörde upp från den snustorra marken skulle bataljonerna hädanefter rida i två parallella kolonner.

Styrkan fortsatte i sakta mak uppför floden och passerade utflödena till Lame Deer Creek och Muddy Creek. Strax ovanför Muddy Creek gjorde Custer halt. Samtidigt påpekade spejarna, att de hade sett spår efter ytterligare en lägerplats. När styrkan hade lämnat Lame Deer Creek bakom sig hade indianspåret plötsligt ändrat karaktär. Spåret bestod inte längre av ett enda stort och tydligt spår, som vid jämna mellanrum avbröts med gamla lägerrester. I stället täcktes dalen av flera spår och mängder av mindre lägerplatser. Många av spåren var färska. Allt detta var förvirrande för Custer och hans officerare. Custer befarade att indianerna var på flykt och att de efter soldanslägret hade splittrats upp i mindre skaror och dragit iväg åt olika håll. Custer tolkade dock spåren fel. I själva verket var det vid soldanslägret som "sommarströvarna" hade anslutit till de fria siouxerna och tillsammans med dem bildat ett stort onormalt stort läger.

Efter fyra timmar fortsatte Custers regemente. Klockan 19.45 på kvällen slog de läger nära den nuvarande staden Busby i södra Montana. Under tiden soldaterna gjorde det bekvämt för sig, begav sig kråkspejarna ut för att skaffa mera information om indianspåret. När de återvände till huvudlägret berättade de, att spåret var intakt och hade svängt av från Rosebudfloden till Davis Creek och gått vidare över vattendelaren Wolf Mountains till Little Bighornfloden.

Kråkspejarna berättade också att det fanns en utmärkt observationsplats, kallad Crow´s Nest, på vattendelaren, varifrån man kunde blicka ut över landskapet i alla riktningar. Genast beordrade Custer löjtnant Charles A. Varnum att med en grupp spejare bege sig till Crow´s Nest. Varnum valde ut Mitch Bouyer med fyra till fem kråkspejare samt Charley Reynolds med sex arikaraspejare. Klockan 21.00 lämnade gruppen lägret vid Busby.

En halvtimme senare kallade Custer till sig sina officerare för överläggningar. Hans plan var att ta regementet över vattendelaren i skydd av mörkret. Nästa dag, när indianlägret hade lokaliserats, skulle de ligga lågt under återstoden av dagen, och attackera lägret i dagsljus på morgonen den 26 juni. Custers plan krävde en nattmarsch. Klockan 01.00 den 25 juni bröts lägret vid Busby och det sjunde kavalleriet marscherade 12 kilometer på 2 1/2 timmar. Strax innan gryning beordrade Custer halt för att invänta spejarnas besked från Crow´s Nest. Soldaterna passade på att äta frukost och lade sig därefter att sova.

När solen hade tagit sig upp över horisonten blickade kråkspejarna, med tränade ögon, ut över landskapet i riktning mot Little Bighorndalen. Vid horisonten, ungefär 24 kilometer västerut, avslöjade en grön linje var Little Bighornfloden slingrade fram och där såg de tecken som tydde på ett "stort" indianläger. Kråkspejarna kunde urskilja rök från lägrets frukosteldar. Och bortom lägret såg de böljande mörka fläckar, som avslöjade indianernas ponnyhjordar. Indianspejarna liknade det vid "maskar". De kunde omöjligt säga hur stort lägret var eller hur många som levde i det. Varnum, som låg och sov, väcktes av spejarna. De försökte peka ut platsen där ponnyhjordarna fanns, men han kunde inte se den. Den yrvakne Varnum såg inga tecken på varken ett läger eller några ponnyhjordar. Men trots det litade han på spejarnas iakttagelser. Han satte sig ner och skrev en rapport om upptäckten till Custer och skickade iväg den med arikaraspejarna Red Star och Bull. Arikaraspejarna hann nätt och jämt ge sig av förrän de övriga spejarna såg två siouxer som red i riktning mot Davis Creek och Custers huvudläger. Strax därefter såg kråkspejarna ett halvt dussin siouxer som jagade bufflar i närheten av Tullock´s Fork. Uppe från Crow´s Nest såg de även röken från Custers läger och fruktade att det skulle upptäckas av siouxspejare.

Crows Nest, Wolf Mountains i Montana, foto: Peter Dorch

Red Star lämnade över rapporten till Custer ungefär klockan 08.00 på morgonen. Eftersom Varnum hade skrivit i rapporten, att han inte hade sett lägret med egna ögon, beslutade sig Custer för att se efter själv. Custer anlände till Crow´s Nest en timme senare. Inte heller han kunde dock se något läger. Men tidigare tecken på indianspår, som ledde i den riktningen, bekräftade kråkspejarnas berättelser om var lägret låg. Med hjälp av kikare och instruktioner från spejarna erkände Custer till slut, att han såg tecken som tydde på ett indianläger i Little Bighorndalen. Spejarna berättade för Custer, att de befarade att siouxspejare hade upptäckt dem och var på väg till sitt eget läger för att slå larm. Custer blev arg och hävdade bestämt, att de inte hade blivit upptäckta.

De lämnade nu Crow´s Nest och återvände till huvudstyrkan. Där möttes de av Thomas Custer, som berättade att några soldater hade haft närkontakt med siouxerna. Trälådor, innehållande skeppsskorpor, hade tappats under marschen. Sergeant Curtis hade tagit med sig några mannar för att hämta lådorna. När de närmade sig platsen överraskade de några siouxer, som var sysselsatta med att bryta upp lådorna. De sköt några skott mot siouxerna, som besvarade elden, innan de försvann. Custer, som nu var övertygad om att de var upptäckta, höll ett kort möte med officerarna. Han informerade dem att lägret låg i Little Bighorndalen ungefär 24 kilometer längre fram. Och eftersom siouxerna troligen hade upptäckt dem fanns de bara en sak att göra och det var att anfalla lägret så fort som möjligt. Custers taktik var att dra nytta av överraskningsmomentet för att hindra indianerna från att fly undan.