Ledger Art eller Ledger Drawings är namnet på en unik konststil, pappersteckningar i blyerts eller tusch, utförda av krigare från prärien. Konststilen hade sin begynnelse under 1860-talet och blomstrade under reservatperioden fram till mitten av 1880-talet. Därefter började konststilen sakta tyna bort, för att upphöra helt i slutet av 1880-talet. Det engelska ordet "Ledger" kan översättas till liggare, en inbunden bok för anteckningar. De flesta indianteckningar som finns bevarade idag är utförda i sådana böcker, därav namnet på konstilen. Namnet är en aning missvisande, för präriens krigare tecknade även på vanliga blanka pappersark, som var tillgängliga i en mängd olika format.
Av alla de europeiska handelsvaror som indianerna på prärien kom i kontakt med, var nog hästen den som förändrade deras sätt att leva mest. Hästen gav prärieindianen större rörlighet, och gjorde livet lättare att leva. I slutet av 1700-talet hade ridande nomadstammar tagit hela prärien i besittning, från Mississippi till Klippiga bergen. Denna nya rörliga livsföring begränsade varje enskild individs ägodelar, eftersom skrymmande föremål var opraktiska att transportera. Indianstammar som lämnade sina byar och odlingar för en nomadisk tillvaro på prärien, övergav färdigheter som att framställa krukor och väva mattor och filtar. Som en följd av detta, hamnade prärieindianernas konst på deras kläder, bruksföremål och vapen.
Arbetsuppgifterna inom varje stam var strikt uppdelade mellan könen. Detta gällde även hur kvinnor och män uttryckte sig inom konsten. Vanligtvis var kvinnorna begränsade till en geometrisk konstform. Präriens kvinnor ristade eller målade på djurhudar. De dekorerade klädesplagg med infärgade piggsvinstaggar eller glaspärlor, som bildade geometriska mönster. Ett fint exempel på kvinnlig konstutsmyckning är de vackert geometriskt målade kuvertliknande väskor av råhud (parflèche), som nyttjades till att förvara mat, kläder o. dyl.
Männens konst var realistisk, oavsett om de skulpterade i trä, sten eller målade på djurhudar. Konstskapandet bland präriens indianer var en del av vardagen och de gjorde ingen skillnad mellan konst- och bruksföremål. Generellt fanns det inga experter som kallade sig för "konstnärer". Alla inom en stam ansågs vara kapabla till att skulptera eller måla. Naturligtvis fanns det en del kvinnor och män som skiljde sig ur mängden och var skickligare än de andra.
Manligt måleri kan delas upp i två kategorier, heligt symboliskt måleri samt realistiskt måleri. Stilen inom varje kategori liknar varandra, bland annat att den är tvådimensionell och har sitt ursprung från klippkonsten. Men syftet och budskapet med respektive stil var helt olika. Svartfötternas målade heliga tipier är ett exempel på heligt symboliskt måleri. En svartfotsindian målade inte sin tipi för nöjes skull eller av estetiska skäl. En målad svartfotstipi ägdes av en person som hade erhållit motiven i en dröm från en mytologisk varelse. Efter drömmen bad tipiägaren en skicklig tecknare att utföra målningarna på tältduken. Ägaren gav tecknaren strikta instruktioner hur motiven på tipiduken skulle se ut. Om målningarna utfördes korrekt ansågs de skydda ägarens familj från fiendeattacker och naturkatastrofer. Ägarens fasta tro på den övernaturliga kraft målningarna gav honom, var större än tältets egentliga fysiska skydd mot väder och vind. Ledger Art faller inom kategorin realistiskt måleri, vars enkla syfte var att skildra och berätta om tappra krigsbragder.
Målningar på djurhudar före 1850
Stammarna på prärien var krigiska. De stred för att erövra nya jaktmarker och för att bibehålla dem. Den ökade rörlighet som hästen förde med sig, gjorde att stammarna kom att inkräkta på varandras jaktområden, vilket i sin tur ledde till krigshandlingar. Att stjäla hästar var vanligt bland präriens krigare. En hästräd var i och för sig inte en krigshandling, men vid upptäckt ledde den ofta till strid. Det vanligaste sättet för en ung man att ta sig upp för den så kallade "sociala stegen" inom sin stam, var att visa upp sitt mod i strid. Att rida fram till en fiende och vidröra honom med handen eller ett vapen var det ärofullaste en krigare kunde göra. En sådan individuell krigsbedrift, så kallad coup, möttes av beundran från de övriga i stammen. Det var viktigt att varje krigare offentliggjorde sina krigsbragder. Det kunde han bland annat göra genom att måla självbiografiska stridsscener, på till exempel en buffelmantel eller en krigsskjorta.
Människor och hästar tecknades på ett okomplicerad sätt med enkla linjer, mycket likt streckgubbar. Förutom benen, tecknades människokroppens konturer rakt framifrån. Huvudet ritades som en oval cirkel, ofta utan ansiktsdetaljer som ögon, näsa och mun. Bålen ritades antingen som en oregelbunden triangel, med basen uppåt, eller en rektangel. I anslutning till bålen, vid axlarna, ritade man grova linjer för armar, som avslutades med några korta spretiga linjer som föreställde fingrar. Benen ritades alltid i profil, lite tjockare vid låren och smalare vid underbenen. Som fötter ritade man korta och tjocka streck. Hästar ritades däremot lite mera uttrycksfullt, med rundare former, jämfört med människokroppen. Även klädedräkter, vapen och hårfrisyrer tecknades med större omsorg och detaljer. De som betraktade målningar på en buffelmantel kunde omöjligt identifiera de avbildade människorna med hjälp av deras ansiktsdrag. Men en krigare som hade en ovanlig hårfrisyr eller ägde en unik sköld, avbildade detta in i minsta detalj och kunde på så sett enkelt identifieras.
Bilden t.h. är en detalj från en buffelmantel (224 x 124 cm) som är målad av yanktonsiouxen Monka-ush-ka, någon gång på 1830-talet. Målningen skildrar en strid mellan siouxer och kråk-, hidatsa- och mandanindianer. Det var uppenbarligen en omfattande strid för Monka-ush-ka har målat över fyrtio krigare. En del strider från hästryggen, medan de flesta kämpar till fots. Krigarna är beväpnade med gevär och sablar. En del bär axelväskor med kruthorn, vilket var vanligt bland kråk- och hidatsaindianer. Några fienden har dödats med sablar. Konstnären, som sitter till häst, har avbildat sig själv med en sköld i ena handen och en långskaftad rökpipa i den andra. På huvudet bär han en uppstoppad fågel, en detalj som kanske var hans signum.
Eftersom ytan på en buffelmantel är stor, fick konstnären rum med flera tecknade stridsscener, som kunde ha ägt rum vid olika tillfällen. Och det var inte ovanligt att flera konstnärer samarbetade och målade på samma hud. Innan konstnären satte igång med att måla motiven, strök han på ett tunt lager med en limlösning över de ytor på buffelhuden som skulle målas. Limlösningen skyddade skinnets ursprungliga färg, medan obehandlade ytor mörknade med tiden. Därefter satte han igång med att noggrant rista in motivens konturer i den mjuka huden med hjälp av en trästicka. Dessa inristade fördjupningar fylldes sedan med färg. Färgen sögs in i huden, så det fanns inget utrymme för misstag. Konstnären fortsatte sedan att färglägga de tomma ytorna innanför konturerna. Färgerna gnuggades in i huden med hjälp av en "benpenna", som bestod av en platt pinne eller ett poröst ben. Färgerna var rena naturprodukter. Färgade jordarter och ämnen från växt och djurlivet. Färgpigmenten bands ihop med djurfett till en användbar konsistens. Röd, mörkbrun och gul färg förekom mest. Ibland kunde konstnären avsluta arbetet med att stryka på ett tunt lager av fernissa över målningarna, för att skydda dem mot väder och vind. Målningarna utfördes på buffelhudens horisontella plan och bars så att huvud- och svansänden hamnade på vardera sida om bärarens kropp. På så vis blev målningarna fullt synliga.
Efter 1850 utvecklades skinnmåleriet till att bli mera realistisk. Både människor och hästar gestaltades då med naturliga och proportionella drag. Man lade till ögon, näsa och mun i ansiktet, händer fick naturtrogna fingrar m.m. Krigarnas kläder och vapen ritades så oerhört detaljerat och naturtroget, att deras stamtillhörighet ofta är lätt att fastställa.
Ledger Art fram till reservatstiden
När buffeln på prärien minskade i antal och tillgången på andra konstmaterial blev tillgängliga, började präriens krigare skildra sina krigsbragder på papper. Exakt vilket år det nya underlaget togs i bruk är svårt att fastställa. Anteckningsböcker som är fyllda med präriekrigares teckningar har hittats på den södra präriens slagfält så tidigt som 1868. Även om det finns anledning att tro att papper användes tidigare. En ytterligare orsak till materialbyte, som är förknippad med avskjutningen av buffeln, kan ha varit att tygfiltar snabbt började ersätta buffelmantlar. Buffelhudar var sällsynta på den södra prärien 1872, då "moderiktiga" yllefiltar hade blivit en statussymbol bland indianerna. Faktum är att konstnärer som tecknade på papper sällan avbildade människor iklädda buffelmantlar, däremot är det vanligt med personer som är insvepta i färgglada så kallade navajofiltar.
Skiftet från djurhud till papper skedde inte över en natt. Det traditionella skinnmåleriet levde alltjämt vidare, om än i liten skala jämsides med den nya konstformen. Och faktiskt överlevde den, även om den i slutet av 1800-talet utfördes på kohudar eller bomullstyger.
Anteckningsböcker och nya ritverktyg bytte indianerna till sig från handelsmän eller vid handelsposter. I en del fall kom dessa böcker i krigares ägo genom krigsbyten. Samtidigt övergavs traditionella ritverktyg och naturfärger. I stället började man använda kommersiellt tillverkade färger, som blyertspennor, färgkritor, tusch, vatten- och gouachfärger. Papper och ritverktyg var sällsynta på prärien under 1800-talet. Konstnären målade i stort sätt på vad han kunde komma över i form av papper. Från linjerade sidor ur anteckningsböcker och brevpapper till tidningspapper och ritblock. Papprets format varierade väldigt mycket. Men huvuddelen av de pappersteckningar som finns bevarade idag är utförda i anteckningsböcker med måtten 20 x 30 cm, ungefär som ett svenskt A4 ark.
Motiven var fortfarande stridsscener. Ensamma krigare som räknar coup eller stjäl hästar. I stort sätt var teckningarna på det nya underlaget en naturlig fortsättning på skinnmåleriet. Konstnären ställdes emellertid genast inför ett dilemma. Pappret de tecknade på hade ett betydlig mindre format än en buffelhud. I stället för att teckna stora motiv och flera olika stridsscener, som man hade gjort på buffelhudar. Var konstnären tvingad att gå ner i storlek på motiven och skildra endast en händelse per sida. I genomsnitt fick två till fyra figurer rum på en sida, men undantagsvis kunde upp till tio figurer förekomma. En nackdel med att rita i anteckningsböcker var att teckningarna inte längre kunde exponeras på samma sätt som målningar på buffelmantlar. En fördel var att det inte behövdes några förberedelser, utan det var bara att sätta igång. Anteckningsböckerna tog heller inte så stor plats och var enkla att transportera.
Komposition & teknik
På samma sätt som krigarna utnyttjade buffelhudens horisontella yta utnyttjade de papprets bredaste sida. Konstnären placerade alltid huvudmotivet på papprets högra sida, ofta med bokryggens limmade skarv som nederdel. Så att människor och hästar förflyttar sig från höger till vänster, där fienden befinner sig. Konstnären började med att omsorgsfullt rita hästens konturer i blyerts eller tusch. Hästar avbildades vanligtvis med små huvuden, böjda och avlånga nackar och långt utsträckta fram- och bakben, för att ge intryck av rörelse. Konstnären kunde utnyttja de vertikala linjerna på pappret som hjälp, för att placera motiven någorlunda rakt på pappret. Både hästar och människor ritades oerhört detaljrikt. En intressant egenhet inom konstformen är att tecknade linjer som ligger dolda bakom något framförvarande inte suddades ut. En så kallad "röntgen-effekt" uppstod, när linjer går kors och tvärs över varandra. I många fall kunde en linje därför ha två funktioner. Dels kunde den till exempel vara avsedd för en hästs rygg och samtidigt avsluta nedre delen av en krigares skjorta.
I teckningen nedan, från cirka 1870, skildrar hunkpapasiouxen Swift Dog hur han dödar en kråkindian. Swift Dog avbildar sig själv krigsmålad med svarta och röda streck. Han bär en hätta på huvudet som är dekorerad med vita hermelinsvansar och nerhyvlade buffelhorn. En skalp hänger från hästens mun, vilket kanske påvisar att han har ridit över en fiende och skalperat honom. Kråkindianen försöker värja sig från siouxens tomahawk. Fienden bär en typisk kråkindiansk hårfrisyr. Även hans svart och vit randiga leggings är typiska för stammen. Teckningen är för övrigt ett fint exempel på hur tecknade linjer, som ligger dolda bakom något framförvarande, trots det är ritade, så att en så kallad röntgen-effekt uppstår.
När hästars och människors konturer var färdigritade, färglades de tomma ytorna med de färger man hade till hands. Röd, blå och gul färg dominerade, ibland förekom även grön färg. Färgerna lades på i ett jämnt skikt med stor noggrannhet och endast i ett lager. Präriens konstnären blandade sällan färger för att få fram nya färger eller valörer. Krigarna strävade inte heller efter att skapa en djupverkan i motiven genom skuggningar eller att utnyttja färgers mörka eller ljusa nyanser.
Krigarnas pappersteckningar var tvådimensionella och motivet placerades alltid i ett plan på pappret. De kände inte till perspektivet, det vill säga sättet på vilket ett tredimensionellt objekt avbildas på en tvådimensionell yta. Men det var inte viktigt ur den indianske konstnärens synvinkel. Syftet med teckningarna var att enbart skildra självupplevda stridshändelser och framställa sig själv som en modig och tapper krigare. Följaktligen brydde han sig inte om att lägga till horisontlinjer och bakgrunder.
Ofta avslöjar klädedräkter, vapen och hårfrisyrer m.m. vilka stammar krigarna i en teckning tillhör. Men konstnärerna är ofta anonyma, såväl som namnen på de avtecknade krigarna. Prärieindianerna hade ju inget skriftspråk. Men en del konstnärer namngav huvudpersonerna i sina verk med hjälp av ett välutvecklat namnbildspråk. För att identifiera en krigare, ritades en liten namnbild ovanför krigarens huvud. En linje drogs från krigarens huvud eller mun snett uppåt till namnbilden. En konstnär som avbildar sig själv i en teckning avslöjar följaktligen sitt namn genom en sådan namnbild. En namnbild föreställer vanligtvis ett vapen, ett djur eller en kroppsdel av ett djur. Ofta var en krigare tvungen att hitta på en namnbild, en pseudonym, eftersom hans namn inte gick att åskådliggöra i en teckning. Även om denna bildskrift i de flesta fall är svår att tyda för oss idag, hade dåtidens prärieindianer inga som helst problem att läsa den.
Märklig nog var det bara sioux-, arapaho- och cheyennekrigare som tecknade på papper under konstformens första fas, från mitten av 1860-talet fram till 1875. Inom kiowastammen fanns det i början inga konstnärer som tecknade på papper. Det är märkligt, för de hade en fin tradition att måla vinterkrönikor, en sorts årskalendrar, i samma stil som ledgerteckningar.
The Dog Soldier Ledgerbook
Cheyennernas krigare var sammanslutna i sex olika krigarsällskap. Hundkrigarna (Dog soldiers), vars historia är intressant, var ett av dem. År 1837 dödade hundkrigarledaren Porcupine Bear cheyennen Little Creek. För detta dråp blev han förvisad från stammen i enlighet med cheyennernas lag. Många hundkrigare valde emellertid att följa efter Porcupine Bear i exil. Med åren blev Porcupines anhängare ett nytt band inom cheyennestammen. Deras antal växte, för när en hundkrigare gifte sig flyttade hustrun till honom. Traditionellt flyttade mannen till hustruns släktingar. Hundkrigarna höll till i området mellan Republican- och Smoky Hillfloderna i Kansas och var kända för deras enorma mod i strid. När krig mot Förenta staterna bröt ut i mitten av 1860-talet, tog hundkrigarna ledningen för en fraktion inom cheyennestammen som propagerade för en väpnad kamp.
Den 11 juli 1869, attackerade major Eugene A. Carrs femte kavalleriregemente Tall Bulls hundkrigarläger vid Summit Springs i Colorado. Kavalleriets pawneespejare inledde attacken, i en strid som blev kortvarig. Efter striden låg 52 hundkrigare döda på slagfältet, samt ett okänt antal kvinnor och barn. Därmed var hundkrigarnas dominans bruten för alltid. Under tiden pawnéerna samlade ihop cheyennernas hästar, passade soldaterna på att plundra lägret. En okänd soldat plockade upp en anteckningsbok som var fylld med teckningar som skildrade krigare i strid mot både indianer och vita.
År 1903, efter flera ägarbyten, hamnade boken till slut i the Colorado Historical Societys ägo. Boken är ett historiskt dokument. Den ger en unik information om cheyennernas krigarkultur samt hur stammens krigare tecknade på papper, under en period då de fortfarande levde fritt på prärien. Boken kallas för "The Dog Soldier Ledgerbook", eftersom det flesta konstnärer som har tecknat i den har identifierats som hundkrigare.
Hundkrigarnas anteckningsbok bestod ursprungligen av hundrafyrtiofyra sidor med måtten 20 x 30 cm. Sidorna är linjerade och numrerade i ljusblå färg. Boken är av en typ som användes av kontorister eller revisorer. Hur boken hamnade i hundkrigarnas ägo är inte klarlagt. Men mycket tyder på att boken tillgreps under en cheyenneattack mot Julesburg i Colorado, vintern 1865. Av någon okänd anledning saknades trettio sidor i boken när den hittades i cheyennelägret. Boken innehåller nittioåtta teckningar som är utförda av sammanlagt fjorton krigare, som beskriver händelser som ägde rum under åren 1864-1869. Av dessa tecknare är tolv identifierade till namn. Två tecknare, som tillsammans har utfört fyra teckningar, är okända. Identifieringen har gjorts möjlig delvis genom konstnärernas egna namnbilder, samt varje konstnärs speciella teckningsstil. Cheyennerna White Bird, Red Lance och Bear Man står för sammanlagt femtio teckningar.
Teckningarna i hundkrigarnas anteckningsbok är inte bara en bilddokumentation av cheyennernas krigiska historia, utan även ett fint exempel på hur teckningar i anteckningsböcker såg ut under konstformens första fas. Teckningarna visar prov på en konventionell bildsymbolik som är typisk för tidiga ledgerteckningar. Korta pennstreck symboliserar fotsteg och U-formade tecken föreställer hästspår. Myriader av långa pennstreck som omgärdar en cirkel symboliserar en inhägnad. Medan en cirkel som är ritad runt stridande i allmänhet föreställer en grop, en sänka eller i abstrakt form en befäst plats. För att illustrera att en händelse har ägt rum, t. ex. att en krigare har räknat coup på en fiende med en pilbåge, lans eller ridpiska, ritade konstnären coupföremålet svävande i luften ovanför fiendens huvud eller i närheten av kroppen. För att ge sken av att ett gevärsskott har avfyrats, tecknade konstnären en flygande kula i luften samt flera ilskna streck i V-formation vid gevärsmynningen. Myriader av kulor och pilar i luften visar att det är en strid med många inblandade samt att det går hett till. Även människors och hästars skottskador, med blod som sprutar från mun eller kropp, åskådliggjordes på ett dramatiskt sätt med röda streck i V-formation.
Hundkrigarbokens tecknare visar även prov på en gemensam stil. Vita män framställdes alltid i hatt och i skor med höga klackar. Deras hästar avbildades vanligen med sadel. Kuskar avbildades med hästpiskor och arméns hästar känns igen på sina betsel, så kallade stångbetsel. Cheyennerna gjorde ingen skillnad på indianer från stammar som med tvång hade flyttats österifrån till prärien. Fiender från delaware-, shawnee-, potawatomis-, sauk- och foxstammarna förekommer ofta i cheyennernas teckningar. Men de tecknades hastigt och enkelt, med få detaljer och färglades sällan. Däremot avbildades pawneekrigare, cheyennernas traditionella fiender, mycket detaljerat med mohikanfrisyrer och nedhängande skalptofsar. Deras mockasiner har ofta höga skaft och ländskörten är korta. För att skildra rädsla och uppgivenhet bland vita män och pawneekrigare och även deras hästar, ritade cheyennekrigarna stora runda ögon, då och då i kombination med uppsträckta armar med spretande fingrar. Frånsett dessa konventioner utvecklade varje konstnär naturligtvis sin egen stil. En enskild konstnärs teckningar kan identifieras till exempel genom hans sätt att rita ansikten i profil, formen på hästarnas huvuden, hans unika pennstreck och färgläggning. En del konstnärer lade till små och obetydliga detaljer, som återkommer i varje teckning, som till exempel hästars hovskägg, människors näsor och händer eller ett favoritvapen.