One Bull (Tatanka Winjila) eller Henry Oskar One Bull som den vite mannen kallade honom för, föddes 1853 vid Bear Butte i dagens Syd Dakota. Han var son till minneconjouhövdingen Makes Room och Pretty Feather Woman, som var syster till hunkpapahövdingen Sitting Bull. Vid fyra års ålder adopterades One Bull av Sitting Bull, och han kom senare att ingå i hans livvaktsstyrka.

One Bull var gift med hunkpapakvinnan Red Whirlwind Woman. När familjen anlände till Little Bighornfloden sommaren 1876 slog de upp sin tipi bredvid Sitting Bulls. One Bull var 22 år gammal då striden vid Little Bighorn ägde rum. Han var medlem i krigarsällskapet Tokalas eller Rävarna. Efter striden vid Little Bighorn flydde One Bull tillsammans med Sitting Bull till Kanada. Han kapitulerade 1881 och värvades till indianpoliskåren i Standing Rockreservatet, en tjänst han hade fram till 1890.

One Bull var yngre bror till White Bull, som även han deltog i striden vid Little Bighorn. One Bull avled 1947, och ligger begravd bredvid sin hustru Red Whirlwind Woman på en kyrkogård i Syd Dakota.

One Bulls berättelse om striden vid Little Bighorn kommer från en intervju som gjordes med honom i hans hem vid Grand River i Syd Dakota, den 3 september 1929, av Walter Stanley Campbell. Just denna berättelse är hämtad från boken, Lakota Noon-The Indian Narrative of Custers Defeat, av Gregory F. Michno. Många tvivlar på att Sitting Bull var närvarande vid Little Bighornstriden. Men i One Bulls berättelse får vi veta att Sitting Bull i alla högsta grad var på plats. Han deltog inte aktivt i striderna med han gav de yngre krigarna både råd och stöd.

Här följer One Bulls berättelse
På morgonen den 25 juni 1876, drev One Bull familjens hästar till floden för att vattna dem. Vid middagstiden återvände One Bull och Grey Eagle till hästhjorden och tog dem återigen till floden för deras middagsvattning. När hästarna hade druckit färdigt tjudrade han dem, och återvände sedan till sin tipi.

One Bull satt i sin tipi och kammade håret, när han hörde oväsen utanför. Enligt den vite mannens tideräkning, uppfattade One Bull att klockan var ungefär 2 på eftermiddagen. Han gick då ut för att se efter. En indian, Brown Back, hade kommit in i lägret och slagit larm. Han meddelade först Fat Bear, som i sin tur rapporterade till One Bull. One Bulls tipi stod i lägrets södra del, och han var därför en av de första som fick reda på vad som höll på att hända. ”Soldaterna kommer”: skrek Fat Bear. Soldaterna hade redan dödat pojken Deeds, som hade befunnit sig utanför lägret med en häst. One Bull gick nu med raska steg till Sitting Bulls tipi.

Kaos hade nu brutit ut i lägret. Krigare irrade fram och tillbaka för att leta efter sina hästar. Kvinnor och barn skrek och grät. Äldre men ropade ut råd. Lägerinvånarna började fly västerut, utan att ta ner sina tipier eller ta med sig sina ägodelar. One Bull gick in i Sitting Bulls tipi och lånade hans gamla mynningsladdare. I samma stund kom Sitting Bull in i tipin och tog ifrån honom det gamla geväret. Istället räckte hövdingen över en stenstridsklubba och en sköld till honom. Denna heliga stridssköld, som var tillverkad av råhud, hade Sitting Bull fått i gåva av sin far, när han erövrade sin första coup när han var endast tretton år gammal. Sitting Bull hängde skölden över One Bulls axel. Skölden skulle skydda One Bull, men var även ett tecken på att han nu hade en hövdings befogenheter. ”I mitt ställe ska du nu gå ut och möta soldaterna som attackerar oss”: beordrade Sitting Bull. ”Gör ett försök att förhandla med dem. Om de är intresserade tala om för dem att jag vill förhandla om fred med dem”: förklarade Sitting Bull. Sitting Bull tog på sig sitt patronbälte när de lämnade tipin. Hövdingens adopterade son, Blue Mountain, visade honom till sin häst. En av hövdingens livvakter, Iron Elk, lämnade över ett Winchestergevär och en revolver. Sitting Bull hoppade upp på hästen för att leta efter sin gamla mor och föra henne i säkerhet. Ett stort antal unga krigare hade nu samlats kring One Bull, och han hade blivit nervös inför det stora ansvar han hade fått. Utan att yttra ett enda ord, höjde han skölden högt upp i luften så att alla kunde se den. Sedan ledde han krigarna till soldaterna.

Mycket snart förstod One Bull att det inte gick att förhandla om någon fred med soldaterna. När han närmade sig de beridna soldaterna, hade deras kraftiga skottlossning pågått en längre tid. Han såg hur arikaraspejare försökte stjäla siouxernas hästar som befann sig väster om lägret. One Bull red fram till några siouxkrigare, höjde sin sköld och stridsklubba och föreslog att de skulle göra en gemensam attack. Han bad nu till ”Wakan Tanka”, att han skulle förbarma sig över honom så att han kunde strida väl.

One Bulls förslag att man skulle attackera soldaterna hade ingen effekt till en början. Istället drog han till sig gevärseld när han höjde sin sköld. Trots den kraftiga eldgivningen misstänkte One Bull att soldaterna var förvirrade, för några stred från hästryggen medan andra klev ner från sina hästar för att strida. Plötsligt förlorade två soldater kontroll över sina hästar som red rakt mot indianerna. ”Dessa soldater levde inte länge”: förklarade One Bull.

Vid One Bulls resultatlösa fredsuppdrag deltog även Young Black Moon, Swift Bear, White Bull och Good Bear Boy. De red över en bäck och kom fram till en höjd, dit andra indianer redan hade samlats. Eftersom ingen attack var planerad bad One Bull indianerna på höjden att sitta av och besvara soldaternas eldgivning. Han noterade att soldaternas chef också skrek ut sina order, och att tre soldater i grupper om fyra satt av, medan den fjärde stannade kvar på sin häst. Men den nya uppkomna situationen varade inte länge. För att bemöta arikaraspejarnas hot mot hunkpapasiouxernas ponnyhjordar, samlade Old Chief Black Moon ihop en stor grupp krigare. De körde inte bara bort arikarierna, utan kom farligt nära soldaternas blottlagda vänstra flank.

Återigen höjde One Bull sin sköld i skyn. Den här gången bad han krigarna att sitta upp på sina hästar och attackera soldaterna. De stormade framåt, One Bull gled ner tätt mot sin hästs sida och höll fast sig vid halsen för att undgå soldaternas kulor. Soldaterna retirerade nu. Då och då vände de sig om för att skjuta mot förföljarna. One Bull red rakt in i soldaterna, de blev skingrade och letade tafatt efter skydd i skogen vid en uttorkad flodfåra.

När indianernas attack förlorade sin kraft och de vände om för att omgruppera sig, upptäckte One Bull att Good Bear Boy hade fallit ungefär 30 meter framför den plats där en av soldaternas stridslinjer hade varit. Han bad Looking Elk att föra Good Bear Boy i säkerhet, men antingen uppfattade han inte orden, eller så vägrade han utföra den. One Bull red då fram till Good bear Boy, som hade blivit skjuten genom båda benen och som nu försökte kravla sig i säkerhet. Med hjälp av ett rep hävde han upp honom på sin häst. När de red tillbaka blev hästen träffad av en kula i bakbenet.

I en skur av kulor tvingades One Bull nu att till fots leda sin skottskadade häst med Good Bear Boy på hästryggen. One Bull fick blod på sina kläder som tillhörde Good Bear Boys och den sårade hästen. Under tiden de kämpade vidare kunde One Bull höra hur Good Bear Boys brutna ben krasade. De tog sig över en liten bäck som rann i riktning mot höjderna i väster. Där lämnade One Bull över Good Bear Boy till en annan sioux, så att han själv kunde återuppta stridandet.

När One Bull gav sig in i striden igen hade soldaterna flytt i riktning mot floden. Han var både arg och besviken för att han inte hade lyckats med att förhandla fram en fred. När han attackerade soldater som hade hamnat på efterkälken dödade han två som satt till häst och en tredje som vadande försökte ta sig över floden.

Därefter upptäckte One Bull fyra soldater som hade lyckats korsa floden. Han satte genast av efter dem. Just då upptäckte One Bull sin farbror vid flodstranden, han vinkade och kallade på honom. One Bull avbröt sin jakt och red fram till Sitting Bull. Låt dem löpa sade Sitting Bull, ”Låt dem leva så att de kan berätta om striden”. Sitting Bull tittade oroligt på One Bull och sade: ”Min systerson du är skadad. Gå till kvinnorna så att de kan ta hand om dina sår”. One Bull skrattade. Sitting Bull hade sett Good Bear Boy och hans hästs blod på One Bulls ben, och trodde han var svårt skadad. One Bull förklarade då vad som hade hänt. ”Du har kämpat väl”: berömde Sitting Bull sin systerson. Nu tycker jag att du skall återvända till alla kvinnor, barn och äldre och skydda dem. Kanske kommer det fler soldater.

One Bull hade ännu inte blivit av med sin ilska. Han fortsatte därför mot höjderna för att undersöka om soldaterna verkligen var besegrade. Han gjorde sällskap med en annan sioux, som han inte kom ihåg namnet på, men som var en skicklig skytt. När fyra soldater uppenbarade sig framför dem, tog siouxen sikte på en av dem och sköt honom så att föll från sin häst. One Bull undvek soldaternas kulor och fortsatte, trots Sitting Bulls råd, lite längre fram för att ta reda på vad soldaterna skulle göra nu.

Från en ny utkiksplats såg han att det kom andra soldater, som hade packåsnor med sig. De befann sig fortfarande söder om indianlägret och utgjorde inget direkt hot. Med det fanns även en grupp soldater norr om lägret, som var på väg mot lägrets andra ände. Sitting Bull hade rätt. Trots att One Bull ville fortsätta strida mot soldaterna i norr, insåg han att Sitting Bulls oro för kvinnor och barn var berättigad. Han gick nu över på flodens östra strand och red ner i dalen. Han red tillsammans med siouxen som hade skjutit en av de fyra soldaterna som var på flykt. När de kom till utkanten av hunkpapalägret, såg One Bull en grupp beridna siouxer på en höjd i öster. One Bulls nyfikenhet tog nu över, så han och siouxen bestämde sig för att korsa floden igen. När de närmade sig de andra siouxerna berättade han skrytsamt att han hade dödat flera soldater, och visade stolt upp sin tomahawk som hade gjort arbetet. Han sade att han ville fortsätta och döda de andra soldaterna (Custers bataljon), men att Sitting Bull hade avrått honom från att göra det. Han red lite längre fram och kunde då se hur siouxer och cheyenner var engagerade en en strid. Eldgivningen var kraftig. Till slut vände One Bull lite motvilligt sin häst och red ner mot floden och bort från stridsplatsen.

One Bull korsade Medicine Tail för att komma till den västra sidan om floden. Han red till lägrets norra ände dit lägrets alla försvarslösa hade samlats. Där mötte One Bull återigen Sitting Bull. En kort stund senare hörde One Bull larm från striden öster om honom (Custerstriden). Han tittade bort mot platsen och såg soldater som red längs en höjdkam på andra sidan om floden ungefär tre kilometer längre bort. One Bull sade till Sitting Bull att han ville hjälpa till att bekämpa soldaterna. Med Sitting Bull svarade honom att det fanns tillräckligt med indianer där alla redan och att han istället skulle stanna kvar hos kvinnor och barn. Dessutom påpekade Sitting Bull att han i sin vision hade fått reda på att indianerna skulle döda alla soldater, men att de fick inte röra vid deras kroppar. Soldaterna var Guds gåva till indianerna. De skulle dödas , men deras tillhörigheter skulle lämnas i fred. Men om indianerna inte gjorde det, skulle de drabbas av svält och bli tvingade att tigga från den vite mannen som straff. Så det var bättre att hålla sig undan för soldaterna, för när striden var över skulle det vara allt för frestande att plundra soldaterna. One Bull stannade kvar i lägret resten av dagen, och deltog inte i Custerstriden.