Den 28 juni, två dagar efter striden vid Little Bighorn, började officerare och soldater från det sjunde kavalleriet och soldater från general Terrys styrka sätta igång med den hämska uppgiften att identifiera och begrava sina stupade kamrater. Kropparna hade blivit utsatta för Montanapräriens starka solljus i tre dagar, och var uppsvällda och svarta. En del kroppar var så förruttnade att de inte gick att känna igen. Dessutom var flertalet av dem lemlästade och uppsprättade. Stanken av lik var så stark att många soldater var tvungna att avbryta sitt arbete en stund, för att gå åt sidan och kräkas. En del kroppar identifierades efter fysiska kännetecken. De som inte hade blivit av med sina kläder kunde identifieras genom personliga tillhörigheter. Identifieringen av kropparna var emellertid ingen lätt uppgift att lösa. Officerare och soldater som var kända av flertalet manskap hade större chans att bli igenkända än nyinrykta soldater.

En soldat som hjälpte till med begravningarna var den tyskfödde Charles Windolph. Han kom till USA 1871, och skrev på för armén senare samma år, endast nitton år gammal. Han stred för H-kompaniet i höjdstriden och berättade följande om begravningarna:

"Det var en fruktansvärd syn. Där låg kropparna, de flesta var nakna, utspridda över ett 600 kvadratmeter stort område. Vi vandrade mitt ibland dem för att se hur många vi kunde känna igen."

Man var inte utrustade för att kunna begrava sin kamrater. Eftersom man hade för få spadar grävde man inga gravar i egentlig mening, istället skyfflade man halvhjärtat lite grus över kropparna, eller så täckte man dem med diverse bråte som fanns till hands i närheten. Man lade ner lite större möda på officerarnas gravar, som lades i halvmeterdjupa gravar. Deras gravar märktes ut med träpålar, som kördes ner i marken vid huvudändan. Officerarens namn skrevs ner på en papperslapp som rullades ihop och placerades i en tomhylsa, som sedan trycktes ner i pålens ovansida. Gravarna numrerades och markerades ut på en karta.

Överstelöjtnant George A. Custers nakna kropp hittades vid slänten till den kulle som nu bär hans namn. En av soldaterna som såg Custers lik var tolken Frederic F. Girard. Han hade deltagit i dalstriden, men inte lyckats fly tillsammans med de andra, utan gömt sig i skogen och hade rapporterats som saknad. Först på kvällen, den 26 juni, lyckades han i skydd av mörkret helskinnad ansluta sig till sina kamrater vid Reno Hill. Vid Custer Hill fann Girard två nakna soldatkroppar. Den ena låg tvärs över den andra. Custers kropp hittades i en halvt liggande ställning, lutandes mot och mellan de två soldatkropparna. Det har sagts att det såg ut som om han sov. Custer hade blivit träffad av två kulor. Båda hade varit dödande. Den ena kulan hade trängt in i vänstra delen av hans bröst och den andra hade träffat honom i tinningen. Övriga uppgifter om skador på hans kropp har inte avslöjats, kanske av hänsyn till hans hustru och den amerikanska allmänheten.

Det var värre med hans sex år yngre bror, Thomas Ward Custer, som identifierades av löjtnant Edward S. Godfrey. Kapten Thomas Custer, som hade dekorerats med två tapperhetsmedaljer för sina insatser i inbördeskriget, stupade tillsammans med sin äldre bror vid Custer Hill. Löjtnant Godfrey såg en kropp som låg på magen i gräset. Nästan allt hår på huvudet var bortskuret, endast en hårtuss vid nacken hade lämnats kvar. Kroppen var till oigenkännlighet fruktansvärt tilltygad. Man rullade över kroppen på rygg och såg en tatuering på ena överarmen, med initialerna T. W. C. Löjtnant Godfrey, som var en god vän till Thomas, kände till att han hade en sådan tatuering. Tack vare denna tatuering, kunde Thomas Custers kropp identifieras.

Begravningarna av officerare och soldater som stupade i striden vid Little Bighorn utfördes snabbt och slarvigt. Man ansåg att det var viktigare att ta hand om alla sårade, som ju behövde omedelbar läkarvård. Men närmaste sjukhus låg 50 mil nedströms. Man var även orolig för att indianerna skulle återvända till slagfältet. Så redan morgonen därpå, den 29 juni, lämnade man platsen. Så fort soldaterna hade lämnat Little Bighorns slagfält tog rovdjuren över. Vargar och prärievargar krafsade sönder gravarna och snart låg ben från människor och hästar utspridda över hela slagfältet.

Den andra begravningen
Under de nästkommande åren kritiserades armén av media och privatpersoner för de undermåliga begravningarna. Personer som hade besökt slagfälten kunde berätta att vädrets och rovdjurs åverkan på gravarna hade blottlagt kroppar, och att ben därför låg utspridda över hela slagfältet. Dessutom bad släktingar till stupade officerare att militären skulle hämta hem kropparna. General Phillip H. Sheridan försökte nu övertala militären att finansiera ett sådant projekt. Först vägrade militären att tillmötesgå Sheridans önskan. Men till slut blev pressen på militären så stor att man var tvungen att ge efter för allmänhetens krav.

Den 16 maj 1877 gav general Sheridan sin bror löjtnant Michael V. Sheridan i uppgift att hämta hem Custers och hans officerares kroppar. Kompani I från det sjunde kavalleriet under kapten Henry J. Nowlan skulle eskortera honom till slagfältet. Nowlan var bekant med slagfältet, för han hade varit med att markera ut gravarna med pålar och ritat in dem på en karta 1876.

På morgonen 2 juli nådde Nowlans grupp slagfältet och slog upp sitt läger i närheten. De hade nu till uppgift att bättra på gravarna och gräva upp Custers och de andra officerarnas kroppar för att ta med sig dem hem till sina anhöriga. Redan samma dag vandrade de ut på slagfältet och märkte ut varje grav de hittade med en trädgren. De upptäkte att flera gravar hade blivit förstörda av vind och regn. Några av träpålarna, som hade till uppgift att markera ut gravarna, låg utspridda på slagfältet.

Man återställde gravarna och märkte ut dem med nya pålar. Officerarnas ben grävdes upp och lades i kistor. Officerare som grävdes upp var, överstelöjtnant George A. Custer, kapten Thomas W. Custer, kapten Myles W. Keogh, förstelöjtnant William W. Cooke, kapten George W. Yates, förstelöjtnant Algernon E. Smith. löjtnant James Calhoun och andrelöjtnant William Van W. Reily. På begäran av sin familj, begravdes andrelöjtnant John J. Crittendens ben i en djupare grav i närheten av hans första grav.

Nästa dag begav sig Nowlans begravningsgrupp till Renos slagfält. Kroppar som hittades i dalen och uppe på höjden återbegravdes. Man grävde upp tre officerare, löjtnant Donald McIntosh, löjtnant Benjamin Hodgson och doktor James M. DeWolf. Nästa dag fraktades kistorna med officerarnas kvarlevor till Fort Custer och därifrån till Fort Abraham Lincoln, dit de anlände den 11 juli. Custers kvarlevor begravdes vid West Point 1878, de andra skeletten lämnades över till sina familjer för privata jordfästningar. Vid ett annat tillfälle samma år, grävdes Boston Custers och Harry Armstrong Reeds kroppar upp och återbegravdes i Michigan. År 1932 grävde man återigen upp Crittendens kvarlevor och begravde honom på Nationalkyrkogården som ligger vid slagfältets entré.

Michael Sheridan var övertygad om att han hade utfört sitt uppdrag på ett tillfredställande sätt, och ansåg att slagfältet såg bättre ut och att inga ben var synliga. Men inom kort hade kraftiga regnstormar spolat bort de nygjorda gravarna. Mänskliga kvarlevor spreds nu återigen omkring på slagfältet av jorderosion och rovdjur. Bara en kort stund efter att det andra begravningsföljet hade lämnat platsen, besökte fotografen, John H. Fouch slagfältet. Han blev den förste att fotografera eländet. Hans bilder föll emellertid i glömska, och länge trodde man att Stanley Morrows bilder från 1879 var de första.

Den tredje begravningen
I slutet av juli 1877 gjorde Phillip Sheridan ett personligt besök på slagfältet, som nu återigen befann sig i ett gräsligt skick. Han insåg genast att det var svårt att ordna med bestående gravar. Därför beordrade han överstelöjtnant George Forsyth att återställa slagfältet till ett respektabelt utseende. Med 60 soldater och tre officerare, utrustade med spadar, skovlar och hackor, gjorde Forsyth en noggrann inspektion av slagfältet. Han konstaterade att jorden saknade lera och stenar och därför eroderade lätt. Men trots dåliga markförhållanden befann sig gravarna ändå i ett hyfsat skick. Forsyths grupp begravde 17 skelett. Men alla hästben låg fortfarande kvar och skräpade på slagfältet.

Den fjärde begravningen och det första monumentet 1879
Ett år hade nu gått sedan striden vid Little Bighorn hade ägde rum, och redan hade tre begravningsföljen försökt städa upp på slagfältet. Bland allmänheten gick de nu rykten om att djur släpade omkring på ben från soldater som hade stupat i striden. General Terry ansåg nu att det var bättre att samla in alla mänskliga kvarlevor och begrava dem i en massgrav.

På Terrys order anlände kapten Sanderson med en grupp soldater från det elfte infanteriregementet till Little Bighorns slagfält i april 1879. I Sandersons grupp ingick även arméfotografen Stanley J. Morrow, som hade i uppdrag att fotografera slagfältet. Sandersons uppgift var att inspektera gravarna och resa ett minnesmonument över de stupade soldaterna.

Enligt Sanderson grävde man en massgrav på en kulle (idag döpt till Custer Hill) i närheten av Custers grav. Delar av mänskliga kvarlevor lades i massgraven, enligt Sanderson fyra eller fem människor. Ovanför massgraven lät han bygga det första monument av grova vedklabbar, som var tre meter högt och tre gånger tre meter i fyrkant.
Alla hästben man hade samlat ihop på slagfältet lade man nu innanför träkonstruktionen. Sanderson soldater bättrade på de andra soldaternas gravar och markerade dem med nya pålar vid huvudändan. I sin rapport skriver Sanderson att slagfältets alla gravar var återställda och att det inte längre fanns några hästben som låg och skräpade. Han förslog även att alla mänskliga kvarlevor borde samlas ihop och läggas i en gemensam grav och att ett stenmonument borde placeras ut ovanför den. Eller så borde man resa stenar vid varje grav. Bådadera skulle åtminstone vara bestående monument.

Minnesmonumentet 1881
Trots att militären hade återbegravt de döda soldaterna i Little Bighornstriden vid fyra tillfällen, utsattes de alltjämt för kritik. För att få tyst på kritikerna genomförde militären den slutgiltiga återbegravningen i juli 1881, när löjtnant Charles F. Roe och soldater från det andra kavalleriregemente samlade ihop alla mänskliga kvarlevor från de olika slagfälten och lade dem i en massgrav på Custer Hill.

Man ersatte det första gravmonumentet med ett gediget granitmonument, som placerades ovanpå massgraven. Det monumentet står kvar än idag. Fem år efter striden fick de döda till slut vila i en gemensamt grav, som ligger i närheten av den plats där deras befälhavare hade stupat. Roe var ytterst noggrann med att markera med en påle var man hade hittat mänskliga kvarlevor, så att besökare i framtiden kunde se var en soldat hade stupat.

Marmorstenarna 1890
Den som besöker slagfältet idag kan inte undgå att lägga märke till alla vita marmorstenar som står utpridda på de olika slagfälten. År 1890, fjorton år efter striden och nio år efter massgravens tillkomst, anlände en grupp soldater från det 25:e infanteriregementet under kapten Owen Jay Sweet till slagfältet för att resa minnesstenar över de kavallerister som stupade i striden. Sweet hade med sig 246 stenar och försökte lokalisera de ursprungliga gravarna så gott han kunde, för att resa stenarna på dessa platser. Senare, av okänd orsak, placerade personal på slagfältet ut ytterligare sex stenar.

Custer Hill, foto: Peter Dorch

Trots att den troligaste förlustsiffran vid Custerstriden är 210 man, står det alltså 252 stenar på slagfältet, vilket är 42 för många. Anledningen till det är att Sweet placerade ut 44 stenar på Custers slagfält som egentligen var avsedda för Renos stupade. Vid tiden trodde Sweet att 202 stenar var avsedda för Custers döda och således reste han 36 för många. Med de extra 6 stenarna blir summan 256.

Menige Charles Vincents minnesten. Den 22-årige Vincent stred för D-kompaniet och stupade i närheten av Weir Point. I samma stund som Vincents kompani retirerade från Weir Point träffades han av en indiankula i höften. Dödligt sårad försökte han då krypa bort från den farliga platsen. När hans kamrater vände om för att rädda honom blev de hindrade av indianer, som nu redan hade ockuperat kullen.

Sweet tog sig an sin uppgift fjorton år efter striden, och efter att alla återbegravningar hade ägt rum. Under sådana förhållanden var det lätt att göra misstag. I Sweets anteckningar står det, att på flera platser hittade de bevis som tydde på att två soldater hade stupat tillsammans. På slagfältet finns det 43 parstenar, som är placerade med någon meters avstånd ifrån varandra. En felaktig teori angående dessa parstenar, är att soldater som var goda vänner "bunkies" höll ihop under striden och stupade tillsammans. Emellertid, arkeologiska utgrävningar vid elva parstenar påvisar att vid tio parstenar hittade man små skelettben som härrör från endast en individ. Vid den elfte parstenen hittade man inga ben alls. Den troligaste förklaringen är att, när den första begravningen ägde rum, tre dagar efter striden, grävde man i de flesta fall inte några gravar i ordets rätta bemärkelse. Istället skyfflade man upp jord från båda sidor om kropparna som man sedan täckte dem med. På så sett bildades grunda nedsänkningar i marken på båda sidor om kropparna. Sweet trodde att dessa nedsänkningar var gravar och placerade därför två stenar vid dessa platser.

Trots alla ansträngningar som har gjort för att städa upp på slagfältet, kan man inte vara säker på att alla som stupade i striden har blivit begravda. Sommaren 1958 hittade man mänskliga kvarlevor vid Renos slagfält och under de arkeologiska utgrävningarna 1984 och 1985 hittade man skelett överallt vid Custers slagfält.