Santa Feleden
År 1821 öppnades en 130 mil lång handelsled som skar rakt igenom den södra prärien. Santa Feleden som den kallades för började vid den amerikanska staden St. Louis i öster och slutade i staden Santa Fe i den mexikanska provinsen New Mexico i väster. Santa Feleden användes först av amerikanska- och mexikanska handelsmän mellan åren 1821 till 1846. Så småningom användes den även flitigt av emigranter.

Fram till 1820-talet hade kiowaernas kontakt med den vite mannen varit få men blodiga. Vid enstaka tillfällen hade stammens krigare attackerat handelskaravaner som färdades genom deras land och kommit undan med stora mängder varor. År 1832 utförde kiowakrigare en attack på en amerikansk handelskaravan och kom bland annat över ett stort antal silvermynt. Krigarna kände inte till myntens användningsområde och gjorde hårsmycken av dem. Även om den vite mannens kultur var okänd för kiowaerna hade den redan börjat påverka deras egen. Hästen som kiowaerna nu var beroende av hade förts över till den amerikanska kontinenten av spanjorerna två hundra år tidigare. Metallföremål, yxor, lans- och pilspetsar och knivar, som kiowaerna brukade med glädje, kom från den vite mannen.

I början på 1830-talet etablerade bröderna Bent ett handelsfort vid Arkansasfloden i det sydöstra hörnet av dagens Colorado. Fortet blev snabbt en viktig anhalt för handelsmän som transporterade sina varor längs Santa Feleden. Bröderna Bent lockade även ner cheyenner och arapahoer från norr för att handla vid fortet. Kiowaerna, som ju sedan länge var fiender till cheyennerna, hindrades av dem att komma i närheten av fortet.

Fredsmötet vid Fort Gibson 1837
Sommaren 1834 red en amerikansk dragonstyrka under överste Henry Dodge ut på den södra prärien för att besöka stammarna där och bjuda in dem till ett fredsmöte vid Fort Gibson. I en washitaby träffade Dodge en grupp kiowaer med Little Mountain i spetsen. I byn överlämnade Dodge två kiowabarn som hade blivit tillfångatagna av osager året innan. Det var den första officiella kontakten mellan kiowastammen och representanter från den amerikanska regeringen. Little Mountain accepterade inbjudningen till fredsmötet och beslöt att tillsammans med fjorton andra hövdingar följa med soldaterna till Fort Gibson.

I september 1834 möttes så hövdingar från olika stammar på den södra prärien vid Fort Gibson för att prata fred. De flesta stammar lovade nu att leva i fred med varandra och inte attackera amerikanska medborgare. De accepterade ett gemensamt jaktområde och lovade att upphöra med sina räder i Mexiko. Under mötet lyckades Little Mountain byta till sig taimefiguren från en osagehövding mot en fin kiowahäst. Kiowaerna ogillade vissa villkor i avtalet och lämnade därför mötet utan att skriva på det.

Amerikanerna var emellertid inte nöjda med kiowaernas ovilja att skriva på avtalet. För att få hövdingarna medgörliga till fredsuppgörelsen delade regeringen ut presenter och handelsvaror till dem. Det gav slutligen resultat, för på våren 1837 mötte tio kiowahövdingar representanter från regeringen i Fort Gibson och skrev på stammens första fredsavtal med Förenta staterna. Men överhövdingen Little Mountain vägrade ånyo att underteckna avtalet. Orsaken till hans handlande är inte känt. Troligen ansåg han att fördraget inte skulle vara till gagn för kiowaerna. Kiowaerna tilldelades nu ett eget jaktområde och de lovade att amerikanska medborgare kunde färdas längs Santa Feleden utan att riskera liv och lem. Kiowaerna skulle söka fred med Mexiko och upphöra med sina stridigheter mot sioux och pawnee. De skulle också lämna den vita befolkningen i republiken Texas i fred.

Det stora indianska fedsmötet
Sommaren 1840 äger ett stort fredsmöte rum mellan mellan å ena sidan cheyenner och arapahoer å andra sidan kiowaer, comancher och kiowa-apacher. I detta historiska möte, som för övrigt ägde rum i närheten av Bent´s Fort, kommer de inblandade stammarna överens om att aldrig mer föra krig mot varandra. För kiowaerna var detta fredsmöte viktigare än mötet med amerikanerna tre år tidigare. Kiowaerna fortsatte därför att attackera handelskaravaner som passerade genom deras land. De gjorde plundringståg djupt in i spanska områden och attackerade vita bosättningar i Texas. År 1845 införlivades Texas med USA och dess invånare blev amerikanska medborgare. Följande år gick USA ut i krig mot Mexiko. Tre år senare var kriget över och New Mexico, som var hårt utsatt för kiowaernas plundringståg, blev nu amerikanskt.

Fort Atkinsonavtalet 1853
Kiowaerna betraktades nu ett som ett allvarligt hot mot den amerikanska expansionen. När guld hittades i Kalifornien 1848 förändrades situationen snabbt för kiowaerna. Plötsligt rullade ändlösa tåg av prärieskonare genom kiowaernas land. De vita orsakade stor förödelse på naturen längs Santa Feleden. De förde även med sig kolera och andra sjukdommar. Ytterligare mindre gulfyndigheter lite här och var i väst lockade till sig ännu fler vita.

Under 1850-talet etablerade den amerikanska militären flera militära fort längs Texas gränser för att få stopp på kiowaernas räder. De låg emellertid för långt ifrån varandra för att kunna förhindra indianska räder i Texas. Den amerikanska armén hade även svårigheter i att skydda vagnskaravaner som färdades längs Santa Feleden. För kiowaerna var det mycket vinstgivande att attackera just sådana vagnskaravaner som transporterade begärliga varor.

När armén inte klarade av att få stop på indianernas räder bjöd regeringen år 1853 in kiowa-, comanche- och kiowa-apachestammarna till ett fredsmöte vid Fort Atkinson. Där skrev mindre inflytelserika kiowahövdingar på ett avtal och lovade nu att upprätthålla fred med både USA och Mexiko. Faktum var att kiowaerna var nu så beroende av sina räder i Mexiko att högre hövdingar därför inte undertecknade avtalet. Vidare lovade stammarna att räderna mot handelskaravaner som färdades på Santa Feleden skulle upphöra och de tillät USA att bygga fort och vägar i deras territorium. Som motprestation lovade den amerikanska regeringen att betala ut kontanter och varor till stammarna för ett värde av 18 000 dollar årligen i tio år.

Guld i Colorado
Nästa stora gulfynd gjordes 1858 i Pike´s Pike i Colorado. Tusentals äventyrare korsade nu prärien i hopp om att bli rika över en natt. Ett år färdades 100 000 vita genom kiowaernas jaktområde. De vita högg ner träd och deras hästar, oxar och mulor betade ner indianernas betesmarker. Jägare sköt bufflar och antiloper i så stora mängder att kiowaerna inte trodde det var möjligt. En del äventyrare gav upp sin jakt efter guld och etablerade istället farmer, rancher och även städer på kiowaernas land. Kiowaerna svarade med att intensifiera sina räder mot vita resenärer och bosättare. Regeringen varnade nu Little Mountain och hans kiowaer att militären skulle kopplas in om räderna inte upphörde. Varningen framfördes direkt till Little Mountain av indianagenten Robert Miller. För första gången i sin kontakt med amerikanerna svarade Little Mountain dem med ett fientligt svar i väl valda formuleringar:

"Den vita hövdingen är en dåre. Han är feg. När mina unga män, för att hålla svälten borta från kvinnor och barn, tar en kopp med socker eller kaffe från vita som passerar genom vårt land och som dödar och driver bort våra bufflar, blir den vita hövdingen arg och hotar med sina soldater. Jag har väntat länge på dem, men ännu så länge har jag inte sett dem. Hans hjärta är som en kvinnas. Tala om för den vita hövdingen vad jag har sagt".

År 1861 bröt det amerikanska Inbördeskriget ut. Amerikanerna drog då bort sina trupper från de mest avlägsna territorierna i väster och satte in dem i strider längre österut. I början på 1860-talet kunde därför kiowaerna fortsätta med sina räder utan att riskera represalier från amerikanerna. Sommaren 1864 vågade få kuskar riskera sina liv genom att transportera varor över prärien. Denver blev isolerad och matbrist hotade stadens invånare. Postgången till Santa Fe stoppades för att kiowakrigare attackerade postdiligenser och övernattningsstationer. I juli det året ledde White Bear en grupp krigare i en attack mot en ranch några kilometer från Fort Lyon i Colorado för att sedan gå vidare till en närbelägen diligensstation och döda fyra vita. Några dagar senare ledde återigen White Bear en räd in i Texas och dödade flera vita där. Samma månad attackera en annan grupp kiowaer en vagnskaravan i Kansas och dödade tio kuskar. I oktober utförde en kombinerad styrka av kiowaer och cheyenner en serie räder mot vita bosättningar längs Elm Creek i Texas, som resulterade i elva vita döda.

Under inbördeskriget tog även navahoindianerna i New Mexico tillfället i akt att utföra raider mot den vita befolkningen. Sommaren 1863 fick därför Kit Carson i uppgift av militären att straffa navahoerna. Den 12 januari 1864 tränger Carson med en 700 man stark milis in i Canyon de Chelly i Arizona och tvingar navahoerna till kapitulation.

I november samma år blir Kit Carson beordrad att slå till mot comanchernas och kiowaernas vinterläger i Texas. Den 25 november attackerar Carson med en styrka på 400 man Little Mountains vinterläger, som ligger längs Canadian River i Texas Panhandle. Till skillnad från Islandman samlar Little Mountain kvickt ihop sina krigare till ett motangrepp och ser till att kvinnor och barn skyddas. Han skickar en kurir till närliggande indianläger för att be om hjälp. Little Mountain får sin häst skjuten under sig, men han fortsätter att leda sina krigare som hela tiden får förstärkning från andra läger. I raviner och närbelägna bergskullar pågår striderna under mest hela dagen. Carsons trupper hade nog tvingats till reträtt av kiowaerna om de inte hade haft med sig en Howitzerkanon, vars explosiva granater effektivt störde indianernas stridstaktik. Granaterna hade en så effektiv och skrämmande inverkan på kiowaerna att de till slut bestämde sig för att samla ihop sina hästar och överge sitt vinterläger. När kiowaerna hade dragit sig tillbaka satte soldaterna eld på lägrets 176 tipier och förstörde all mat och utrustning. Enligt Carson dödades 60 comanche- och kiowakrigare och 150 sårades.