Kiowaernas samhällstruktur
När Little Mountain blev vald till överhövding var kiowastammen uppdelad i sex band (topadoga) eller understammar. Det hade tidigare funnits ett sjunde band, Kuato (Pulling Out), men det bandet utplånades av siouxer på 1780-talet. I början på 1800-talet fanns det således sex band kvar i stammen. De kallades för Kata (Biters eller Arikara), Kogui (Elks), Kaigwa (Kiowa), Kingep (Big Shields), Semat (Thieves eller Kiowa-Apaches), Kongtalyui (Saynday´s Children).

Banden var i stort sätt självstyrande och leddes av en hövding i mogen ålder (topadoki), som kom från en rik familj och hade fina krigsmeriter. En bandhövding erhöll sin position främst genom sina goda egenskaper som människa. En del band hade vuxit sig så stora att det var svårt av försörjningsskäl för medlemmarna att leva tillsammans året runt, så de hade splittrats upp i två eller flera grupper. Banden levde åtskilda från varandra under större delen av året. Storleken på ett band varierade från 12 till 50 tipier, med en familj på 4 till 6 personer per tipi. Banden kom tillsammans under sommaren och genomförde då gemensamma buffeljakter samt firade den årliga soldansen. Efter sommaren splittrades stammen återigen upp i de olika banden, som då begav sig ut på prärien som en politisk och ekonomisk självständig enhet.

Bandhövdingen tog ansvar för sitt bands styre och ekonomi. Han såg till att lag och ordning rådde i bandet och garanterade att medlemmar fick skydd mot fienden. Ett bands medlemmar levde i ett gemensamt i läger, jagade och reste tillsammans på prärien. Det var bandhövdingen som bestämde vart de skulle flytta och var de skulle slå läger. Han skötte förhandlingar med handelsmän när den möjligheten dök upp. Men framförallt rådfrågade bandhövdingarna andra inflytelserika personer i bandet när viktiga beslut skulle tas. Medlemskapet i ett band var frivilligt. Det var inte ovanligt att en familj, som av någon anledning ogillade ledarens sätt att styra bandet, beslutade sig för att lämna bandet och bilda ett nytt eller gå med i ett annat.

Kiowabanden leddes således av en respekterad äldre krigare, som tog beslut i frågor som påverkade bandets alla medlemmar. Ofta var det en av dessa bandhövdingar som fick särskild respekt som ledare på grund av sin militära skicklighet och sin förmåga att lösa problem på ett smidigt sätt. En sådan hövding hade därför inte bara inflytande över sitt eget band, utan även över hela stammen. När kiowaerna slöt fred med comancherna 1790 hette deras överhövding Hare Lip (Poliakya). Efter honom kom Feathercap (Tsonbohon), som efterträdes av Islandman (Adate), som ju efter sin brist på ledarskap blev avsatt och ersatt av Little Mountain (Dohasan) 1833. När alla banden slog läger tillsammans samlade överhövdingen alla bandhövdingar, religiösa ledare och krigsledare till ett rådsmöte för att diskutera frågor som skulle komma att påverka hela stammen den närmaste tiden. Det kunde gälla frågor som när och var man skulle hålla religiösa ceremonier, om man skulle gå ut i krig eller om man skulle sluta fred.

Samhällsklasser
Människorna i kiowasamhället var uppdelade i rangordnade sociala klasser. Kiowaer som hade högst status, erkända krigare, topadokis, rika personer och religiösa ledare, bildade en egen klass som kallades för onde. Ungefär tio procent av stammens män och kvinnor var onde. En mycket större grupp, ungefär 40 procent av stammens befolkning, tillhörde klassen ondegupa. Man kan säga att de var stammens medelklass, vanliga krigare, lägre hövdingar samt personer som hade en liten förmögenhet. Den tredje klassen, kaan, utgjordes nästan hälften av stammens befolkning och betraktades som fattiga. Ytterst få stammedlemmar, individer som inte hade några ambitioner att förbättra sin situation på grund av lathet, som hade begått brott eller hade kommit på kant med kiowasamhället, ingick i den lägsta klassen som kallades för dapom.

Kiowaernas samhällsklasser var inte på något sätt statiska eller slutna. I och med att män bättrade på sina krigsmeriter kunde de klättra upp för den sociala klasstegen och till slut bli en onde. Likaväl kunde en person förlora sin klasstillhörighet ganska snabbt, genom att ljuga, stjäla, mörda en stamfrände eller uppvisa brist på moral. Ofta blev en kvinna en onde genom födsel eller giftermål. Men även en kvinna som var en skicklig hantverkare eller hade ett vackert utseende kunde bli en onde.

Krigarsällskapen
krig var kiowamännens huvudsakliga sysselsättning. Men även i krig krävdes det ledare. I regel strävade alla män efter att delta i krigsräder för att plundra, hämnas en attack från en fiende eller för rent nöjes skull. De var därför med stor glädje som krigarna återvände till sitt läger med hästar och skalper efter en räd. Men den största lyckan erhöll en krigare genom att vidröra en fiende med handen eller ett föremål under en strid. En sådan bragd kallades för att man räknade coup på fienden. En man som med tiden hade samlat på sig ett stort antal coups och stulit många hästar kunde bli en krigsledare. En krigsledare fick förtroendet att leda såväl små krigargrupper i räder som flera hundra krigare i omfattande krigsexpeditioner. Under en räd var det ledaren som bestämde var man skulle slå läger, han utsåg lägervakter och spejare och delegerade uppgifter till män som fick hämta vatten, ved och se till hästarna. Men framförallt var det ledaren som drog upp taktiken. En krigsledare kunde bara utöva sin makt under den period räden ägde rum. Men om det visade sig att han även fick människor att lyssna till honom under fredstid var han säkert en person som kunde bli vald till bandhövding och sedan överhövding.

Brödraskapen
Männen i kiowasamhället var medlemmar i klubbar eller så kallade krigarsällskap, som kiowaerna kallar för Yapahe (krigare). Kiowaerna hade sex krigarsällskap som var åldersgraderade; Polanyup (Rabbits), Adaltoyuo (Young Sheep), Tsentanmo (Horse Headdress), Tonkonko (Black Legs), Taupeko (Crazy Horses) och Kaitsenko (Real Dogs).

De yngsta pojkarna gick med i sällskapet polanyup. Vuxna män från medelklassen blev vanligen först medlemmar i sällskapet adaltoyuo. Därefter kunde de avancera till andra sällskap i takt med att de bättrade på sina krigsmeriter. Kaitsenko var det förnämaste sällskapet. Medlemsantalet i kaitsenkosällskapet var begränsat till tio personer. De var således eliten bland stammens krigare. Krigarsällskapens egentliga uppgift inom stammen var huvudsakligen polisiär. Vid stora sammankomster och vid gemensamma jakter agerade medlemmar i ett krigarsällskap som poliser.